Bara Ord

En blogg om just det

Posts from the “Övrigt” Category

Världen vill bli bedragen. Bara så blir den begriplig.

Posted on 16 april 2026

Så står det på försättsbladet till en bok jag skrivit. Om man nu kan kalla en digital samling bokstäver för en bok. Det är heller inte säkert att det blir någon. Jag känner min bokbransch, ratade själv, som deputerad förläggare på Atlantis*, Sidney Poitiers då nyligen utkomna självbiografiska bok. Erbjöds den under en bokmässa i Frankfurt. Läste febrigt om hans liv som ung, fattig, svart nobody i Miami. Hur han jobbade på en enkel restaurang där en av gästerna, en äldre man som dagligen läste sin tidning till kaffet, tog sig an den illitterate ynglingen och gav honom hans första lektioner i engelska. Pekade på rubrikerna, ljudade och berättade. Dag efter dag i månader. Rörande vackert.  Glömmer heller aldrig scenen när Sidney äntligen kallades…

+Read more

Världen är så stor så stor…

Posted on 17 mars 2026

Det var julen 1981. New York glödde av glitter. Snön föll sakta, som på film, över Manhattan. Det var bjällerklang och knorr under skorna i snömodden. Utanför Macy´s satt tomten med sitt ho, ho och barn på varje knä,  verkligare än Rovaniemis. Världen var redan så stor att den äntligen började passa Ove. America was greater than ever.    Vi hade anlänt med planet som inte borde kunna flyga. Men som varje dag i nitton år till skulle trotsa alla naturlagar tills det som inte kunde hända gjorde det. Planet som startade före lämnade en metallflaga efter sig på banan. Concorden sög in den, stegrade sig och störtdök.    Lasse, Lasse liten, sjöng min mamma när jag var liten. Världen är så stor så…

+Read more

Ensam med skammen.

Posted on 11 mars 2026

Johan är borta och jag minns en reklaman som tog leken på allvar. Det är vi många som gjort men få som förmått leva upp till våra egna ideal. Det sades ofta att han var konstnär och att det skulle vara orsaken. Johan var ärligare än så, ha gömde sig inte bakom basker och slängkappa.    Han älskade att göra reklam, njöt av själva processen men hatade allt och alla som stod i vägen. Det industriella komplexet som jag har kallat det; alla fega köpare, ängsliga springpojkar, uppblåsta förståsigpåare.    Reklam är vad det är, hävdade han. Som färdigt verk har den inget med konst att göra, processen bakom kan däremot likna den i målarstugan. Däremellan kommer de som bestämmer eftersom de styrs av…

+Read more

Kan man skriva behöver man inte slåss.

Posted on 17 februari 2026

Jag ser dem tåga mot sina nederlag pyntade med banderas och svällande biceps. Längre fram läser jag att många av dagens dagens femton- och sextonåriga grabbar inte kan skriva, trots att alla skulle kunna och trots att hela världen vet att utanförskap lätt slutar värre än med näsblod och skrapade knogar.  Jag tänker inte större tankar än de flesta och har stor respekt för komplicerade frågor men ibland kan ett litet tips ha stort värde. Det här handlar kortfattat om att lära alla konsten att skriva. Alla skulle kunna. På sitt sätt. Storyn om hur mirakulöst skrivkonsten räddade just mig undan ett hotande utanförskap berättar jag, kanske inom kort, på annan plats. Om hur en ängel steg ner. Jag kan inte bättre beskriva det;…

+Read more

Hantverkets lov.

Posted on 4 februari 2026

Det var det där med äpplet. Dels att att det till slut alltid faller ner och alltid landar intill trädet. När jag numera skriver om min resa genom den mediala djungeln ser jag min pappa. Hur han satt böjd över den stora stålkulan med gripklor. Koncentrerad med sitt vassa mest älskade verktyg i högerhanden. Han hade en hel uppsättning prydligt hängande i sitt ställ. Sticklar hette de. Spetsiga stålstickor med träknopp i änden som gav stöd när den försvann i hans knubbiga hand. Som mina. Många har påpekat det under åren. Att jag i kroppen påminner om honom, står och gungar med knäna som han. Som den fotbollsmålvakt han också var. Beredd på allt.  Med sticklarna skrev han. Ristade spår i guldet. Man behöver…

+Read more

En kopp kaffe

Posted on 2 januari 2026

Jag såg fyra unga grabbar på Tolvan igår. De kan ha varit tolv, tretton år, stod tätt intill varandra, som i ring med ryggarna mot världen. Alla jobbade febrilt med sin mobil, någon sträckte fram sin, de andra log, pekade och flabbade till, dök tillbaks in i den egna. De var helt tysta, inne i sitt. Jag fick aldrig se en skymt av vad de såg, det fick ingen annan heller. Vi var inte del av deras tid. Jag kände mig utanför och smet in på Park, vårt kvarters egen tidsmaskin.   På Park bakade bagare Bengtsson bullar redan 1928 mest hela dagen. Han bakade stora, han bakade små, han bakade några med socker på… men så en dag dog han, föll som det…

+Read more

Det kan räcka nu.

Posted on 3 november 2025

Tio år. Trehundrasextio krönikor, långa som noveller. Det kan räcka nu. Att skriva dem har varit ett nöje, som att träffa den man är mest nyfiken på. Sig själv. Det skrivna ordet har den förmågan. Det är därför som människan skriver dagbok eller tänker att man borde. Det är faktiskt lite så även när man skriver reklam, vilket för många blivande copywriters kan te sig helt snurrigt.   Jag skrev för att få veta vad femtio år i branschen lämnat efter sig. Vad jag lärt av att så frikostigt ha fått ta del av det privata affärslivets innersta hemligheter. Såväl det industriella komplexets som de udda affärsbegåvningarnas, den sällsynta art som äkta entreprenörer utgör. Bra reklam vilar på förtroende. På den märkliga tillit som…

+Read more

Improvisation – reklamens heliga graal.

Posted on 16 oktober 2025

En dag, det bör ha varit mitten av 80-talet, dök fyra unga killar upp och meddelade att svensk reklam är skit. Deras attityd kändes inte som ett smart påhitt. Utan som att de förstått, på egen hand forskat sig till, att bra reklam inte går att tänka fram. Att dess metod är allt annat än metodisk. Att det handlar om improvisation men på känt tema där själva temat förstås kräver sin tanke.   De hade med andra ord, så unga de var, förstått att det är med reklam som med konst; att det handlar om hur man personligen får till det när inga kända vägar återstår.   Kanske hade skolan hjälpt till, jag vill tro det. Berghs var på den tiden branschens egen, där…

+Read more

Jag stod åtalad för Subliminal auditiv perception.

Posted on 29 september 2025

Det hela var helt overkligt, en mardröm eller som en film där Kafta skrivit manus och von Trier regisserat. Jag befann mig i Solna Tingsrätt, inte som medföljande den här gången utan som åtalad.  Minns att jag förra gången tänkte att här vill man inte hamna som skyldig till något.   Men nu satt jag där. I väntrummet utanför hade jag även haft tid att erinra mig, det måste vara trettio år sedan, mitt vittnesmål i Tingsrätten på Kungsholmen. Nu kom allt tillbaks. Tystnaden, tassandet, viskandet och skrapet av stolar mot hårda golv. Rättssalar har den effekten även på den oskyldige. Mitsubishis japanska ägare hade försökt sätta dit den svenske vd:n för ”oskickligt ledarskap”, det hette förstås något annat men sanningen var att man…

+Read more

Utanför en röd liten stuga i Saltsjöbaden…

Posted on 31 augusti 2025

Den ligger längst ut på udden bortom vackra hotellet, ett stenkast från stationen. Syns inte  förrän du är nästan framme, gömd i en träddunge men på bästa platsen i hela hamnen. Den ser glad ut. Hit kommer varje förlängd sommar, från april till september, tusentalet pirrigt förväntansfulla, ofta unga, människor i sina lätta stolar. Tjejer och killar som ivrigt spanar ut över viken, bryggorna och de många små glada båtarna. Formgivna som polkagrisar men i sjön ivriga som fjärilar. De ser vinschen på bryggan och förstår hur det ska gå till att komma ombord. Möts av Emmas stora leende och av de tjejer som den sommaren hjälper henne. Rullar lätt som överallt på området på sluttande bana. Du har kommit till Skota Hem. Här…

+Read more