Det är tiden jag ser när ögat sveper över Gaviksfjärden, den samtida med bergen som blånar i sina eviga skiftningar. Det blåser friskt, en ensam seglare kämpar med tamparna. Det är på allvar, liken fladdrar betänkligt. Jag funderar på att ta fram kikaren, som det var bra att jag gjorde den gången i skärgården när jag såg en motorbåt börja brinna. Så är det att sitta på pass i orostid. Man letar tecken på vad som kan vara på väg att hända. Blir mer lyhörd. Längtar efter något att hålla sig i. Det är då naturen, den evigt lojale, är så lockande. Höga Kusten står pall i alla väder. Den äger sin tid oavsett väder och vind, det enda som ändras än att den…