Bara Ord

En blogg om just det

Kan själv.

Posted on 15 juni 2018

Bra reklammän, även kvinnor förstås, har inte särskilt lätt att få bra idéer. Att vara idérik är inte att ha idéer utan att veta, bättre än de flesta, hur man kan få dem. Och orka genomföra det gedigna arbete som alltid ligger bakom.

 

Idéer på lager är inte mycket värda. De passar hjälpligt allt och alla, är i bästa fall lagom bra och därför för det mesta helt värdelösa. Ändå säljs de så det knakar på torget. Där löser man problemet genom att skrika högt, texta stort och tjata. Gärna krydda med ett kul jippo av något slag. Länge satt vackra tjejer på bilarnas motorhuv i märkets show room men inte för att det lockade den manliga publiken att vilja detaljstudera bilen. Smaken av idélöst jippo var fadd redan då.

 

Men när tjejen sågar en Cadillac som parkerats utanför entrén till  Waldorf Astoria i New York mitt itu (vilket faktiskt hände) med en motorsåg med ny fantastisk klinga då uppstår en idé som till sin natur är allt annat än lagom.

 

Det mest utmärkande för alla skrala idéer är att vi sett dem förr. De har det slätstruknas ton, en hinna av ”vill inte, orkar inte, har inte tänkt anstränga mig” över sig. Redan doften av sådan kommunikation gör att ögat inte fäster och att örat sluter sig. Den ofräscha känslan av lagom sveper näsan förbi. Osedd, ohörd och orörd blir all meningslös kommunikation till stoff i digitala rymden. Som med plasten i havet. Hur mycket sådan nedskräpning kommer planeten att tåla?

 

Vi människor har en extremt avancerad förmåga att blixtsnabbt vädra vad vi omgående kan slippa ta del av. Hur skulle vi annars överleva, inte bara bland tusen kommersiella meddelanden under en och samma dag utan även bland tusen andra.

 

Bra idéer får man inte. Bra idéer får man arbeta sig fram till, ofta kämpa för, till och med i motvind. Eftersom de inte finns på något lager måste de tillverkas, av råvaror som aldrig tidigare mötts. Så svåråtkomliga blir de värdefulla. Därför gömmer de sig, som alla rariteter, där man minst anar att de kan finnas.

 

Arbete kräver energi. Det gäller allt som rör sig, även i huvudet. Först när hjärnans trådar går varma börjar de längta efter andra att para sig med. Det här har förstås med mer än reklam att göra. Faktiskt med allt mänskligt. Först när ansträngningen blir tillräckligt stor lösgör sig det unika. Då först hoppar man högt, springer fort, spelar bra – och kommunicerar väl.

 

Grunden för all mänsklig aktivitet, oavsett vad vi talar om, är att det blir bättre om man tvingas anstränga sig egen kreativitet, sin egen förmåga att lära in, tänka till, känna efter, uttrycka och smaka av. Men som sagt, det kostar på. Det heter att ingenting är gratis och faktum är att det stämmer.

 

Nu är det så vist ordnat, som alltid i naturen, att det som är svårt att åstadkomma också är extra roligt försöka bli bra på, lägga ner sin själ i, ta reda på hur långt det är möjligt att klara på egen hand. Jag antar att det är vad alla äventyrslystna ensamvargar söker: svaren på vad man kan när det kniper. Eller vad alla som sätter sig att skriva sitt livs roman egentligen söker. Inte är det en story att berätta, som man säger eftersom det låter bättre. Utan just driften att visa att man kan. Att även jag kan.

 

I alla kreativa sammanhang, där bra idéer som löser komplicerade problem är sällsynta, är det viljan/lusten/behovet av att kunna själv som driver fram den goda idén, till sist den bästa av alla. Talang, bildning, erfarenhet och inlärd träning är bra hjälp på vägen. Men för att det bränsle man samlat på sig ska bli till energi krävs drömmen om att kunna själv. Den är tändstickan.

 

Att kunna själv har inget med självhävdelse att göra utan med det välbefinnande som följer av personlig utveckling. Alla vill vi utvecklas, bli bra på något helst riktigt bra, gärna världsmästare eller guinessrekordhållare. Att försöka bli bra på idéer är ingen dum idé. Det stannar inte vid att man kan bli en bättre reklamkreatör utan leder gärna till förmåga att läsa spel, förstå sammanhang, ana alternativ. Att lyssna till sin egen intuition eller om du så vill inre kompass.

 

När du träffar en sån, tro inte att vederbörande har fickan full av goda idéer. Jag har själv gjort många nya bekantskaper besvikna. ”Jaså, du är reklamman”, kan det ha hetat över middagsbordet ”jag skulle behöva ett par bra idéer, kan vi ta det vid kaffet, vi måste få snurr på försäljningen”. Kanske följt av: ”Ring mig imorgon så talas vi vid”. Vilket av förståeliga skäl aldrig hände.

Buffén som hade allt.

Posted on 8 juni 2018

Jag tycker om att titta på konst men inte lika mycket om att titta på hur den ställs ut. Verk efter verk längs väggarna, allt som på löpande band. Förbi en publik som snällt inrättar sig i en trögt framflytande kö. Där alla är inställda på att få veta mer, känna mer, förstå mer, längtar efter att få vara med om annat men som hänsynslöst lämnas ensam. Det som kunde ha hänt hände inte. Eller inte med den kraft som man har förstått ska finnas någonstans där inne i verket.

 

Jag tänker på alla Picasso-, Chagall- och Gauguin-utställningar som lockat halva riket att köa upp. Många som reste i timmar, hyrde rum, kostade på sig. Inte för att ha något att göra i brist på annat utan för att nyfikenheten och lusten att få vara med om det riktigt märkvärdiga, något utöver det förutsägbara medietugget, lockat.

 

Väl hemma igen hade man sett hundratals verk ordnade i en tidsföljd som verkade logisk för experten. Men vad hade man att berätta för dem som inte kom iväg? Vad hade man lärt som man inte förstått tidigare? Vad upplevde man som var så märkvärdigt? Vilken hjälp fick man med sitt eget fortsatta forskande i konstens hemliga rum? Största intrycket har ofta verk man redan känner gjort. Lite som att ha besökt Louvrens oändliga skattkammare och komma hem med att man minsann sett Mona Lisa.

 

Därmed har jag påannonserat vad som föranleder den här skriften: att det var en fröjd att se Artipelags pågående utställning om Bloomsburygruppen. Jag återkommer till den. Men först:

 

Varför ska det vara så svårt att ge en konstintresserad allmänhet lite hjälp på traven. En genväg till den trebetygsuppsats som bara fåtalet når. Måste konst vara så utestängande, så oåtkomlig. Att den är det i sig själv ligger i sakens natur. Men i sin attityd när den på eget bevåg hänger upp sig till allmänt beskådande varför då vara så ogin mot den publik som den vänder sig till att denna snabbt flyttar sig till nästa verk i hopp om att där plötsligt se ljuset. Och sedan till nästa. Och nästa. Väl ute på gatan har alla sett allt, men hur mycket egentligen?

 

Utställning handlar om kommunikation. Att ställa ut uttrycker en vilja att med sitt verk nå fler än de som råkar besöka ateljén. Men jag hör aldrig konstnärer tala om att de kommunicerar. Tyvärr gör därför inte muséer det heller. Inte i den mening vi andra menar; att det man säger och visar ska ge sådan ledtråd så pass lätt att finna att frågor uppstår. Och därmed dialog. Men vad skulle jag ha frågat Picasso om, om jag fått tillfälle? Och vad skulle han ha svarat en dumskalle som inte hade vettigare frågor att komma med.

 

Det handlar om inre monolog, sa Ulf Lindhe, om att ställa frågorna och själv svara på dem. Låter bra, men när jag frågar mig själv inser jag att jag vänt mig till en som inte kan mer. Jag vet att det är den sista upplevelsen, den man bara kan få på egen hand, som är meningen med allt. Men vägen dit, varför är lite pedagogik en sådan styggelse?

 

För ett antal år sedan såg vi en utställning i Paris som etsat sig fast. Inte så mycket för att den handlade om Picasso som för att den handlade om hur Picasso arbetade för att det skulle bli som det blev. Fem muséer ställde samtidigt ut verk av honom intill verk av andra stora konstnärer som han inspirerats av, som t.ex Monet och Velasques. Texter berättade om hur han gång på gång besökte vissa verk, studerade dem i timtal, antecknade, skissade – och gick hem och gjorde på sitt sätt.

 

Jag tänker (ursäkta språnget) plötsligt på vår bok, som nu fastnat i den upphovsrättsliga snårskog som gör att den, trots att den är klar, inte är klar att ge ut. Eftersom vi vill ge ut den själv, ha full kontroll, är våra personliga resurser begränsade (tre åldrande män). Men förr eller senare kommer den förstås ändå att tryckas. Kanske till mångas förtret eftersom det kräver mod och mognad av kreatörer att våga möta det som många (kunder t.ex) kan uppleva som ”bättre förr”. Jämförelser mellan vad som intresserar och berör och inte styr ingen över. De görs alltid omgående av  publiken själv.

 

Vår bransch ser inte bakåt. Att Picasso insåg att andra gått före i samma känsliga ärenden och på sina sätt löst problemet föranleder ingen eftertanke. Det som kunde bli till hjälp blir snarare ett hot. Jag har alltid undrat vad branschen t.ex. lär sig av all bra reklamfilm man, antar jag, ser i Cannes.

 

Så till Artipelag och Bloomsbury. Äntligen en utställare som fattat att konstupplevelser mår bra av att även försöka återge något av den inre miljö och det sammanhang som den skapades i. Att inte stanna vid arkitektens yttre utan lika mycket låta intendentens konstnärlighet lyfta fram tidsandan som rådde, hur gruppen som inspirerade varandra uppstod, vilka vitt skilda konstuttryck de skapade som ändå hörde samman; allt mellan färgställningen på tapeten, till möblemanget, mattorna, väven. Till och med ljuset ställs ut! Den magnifika utsikten genom muséets stora panoramafönster mot sjön har offrats för ett flor lätt bemålat för att ge livet i utställningen den tidens ljus. Man går runt, stannar till, går tillbaks, sätter sig, tar in intryck som tar upp och förstärker tidigare. Man får en bild. Fram träder en grupp människor som ville påverka sin tid och sina liv, samtidigt. Som gripna av samma ideal fann sina egna högst personliga sätt att göra det på. Därför förstår man. Och därför berörs man. Själva utställningen blir ett verk. Och det trots att den vågade vara tydlig, berättande, till och med pedagogisk. Trots eller tack vare, var frågan.

 

Första gången vi var där kom mannen bakom Artipelag Björn Jakobson, Baby Björn kallad, mot mig med det leende jag aldrig såg under den tid han var kund hos oss på byrån. Han var stolt som en tupp, ville visa allt. Jag fick till och med en lektion i hur värme-, sanitets- och alla andra system i källaren vackert arrangerats i  blänkande koppar och vindlande rostfritt. Rena installationen! De gäster jag hade med mig fick höra om de viktiga intryck han fått med sig från sin, ibland lite stormiga, tid med oss. Han var en krävande kund, ville förstå, utmanade oss för att få det bästa vi kunde ge.

 

På Artipelag har han dukat sitt bord. Det må kännas långt mellan konst och bärselar men allt mellan människor handlar om konsten att kommunicera. Efteråt åt vi god buffé utomhus i vårens bästa tid.

Våga sälja.

Posted on 1 juni 2018

Att kommunicera är fint, nästan en dygd. Att sälja är åtminstone i vissa kretsar betydligt mer tveksamt. Ändå är begreppen oskiljaktiga. Båda har ett uppdrag. Båda drivs av en plan, ofta kallad agenda, över hur andra människor ska fås att upptäcka, förstå, beröras och reagera.

 

Konsten att argumentera, att med alla till buds tillåtna medel, övertyga en annan om att vederbörande gör bäst i att följa det egna rådet kan kallas reklam. Det kan också kallas lektion, föredrag, predikan, valtal till och med bara samtal. Eller som här krönika. Konsten att med otillåtna medel, som ljuga, förvränga fakta och inte mena vad man säger kallas manipulation och är inget som vanligt folk ägnar sig åt.

 

Utgången av alla dessa möten beror av hur väl den kommunicerande parten lyckades överföra, eller sälja, sin åsikt, insikt, avsikt, produkt, tjänst, erfarenhet, kunskap. Överallt och ständigt handlar det dessvärre om den svåra konsten att sälja.

 

Konsten att sälja är en unik färdighet, en talang som somliga tycks ha med sig hemifrån, som de flesta aldrig kan lära sig, inte ens de som gärna skulle vilja. Att greppa telefonen, ringa upp en totalt okänd, helt överraskande, med ett budskap som man vet är tämligen ointressant, det kräver sin man och sin kvinna. Att skriva en annons är sedd på det sättet en barnlek.

 

Att öppet sälja är att ställa sig naken bakom allt man säger och visar. Att blotta sig. Att ställa sig på torget med det tämligen ointressanta, vilket är det vanliga, ligger nära bönen: snälla köp och kan kännas som att stå med mössan i hand. Det är därför som jag är en så usel torgsäljare och som jag delar den bristen med nästan alla mina gamla kollegor. Vilket för oss betydde  att enda sättet att slippa ringa, böna och be var att prestera sådan kvalitet att kunden ringde först. En väldigt bra affärsidé som än idag skulle fungera i reklambranschen.

 

Att göra reklam är det bekväma sättet att sälja i skydd av en annans identitet. Där är emellertid kravet på mod minst lika stort. Bara den djärve vågar skapa en idé av sådan sprängkraft att den öppnar för samtal även om det alldagliga. Bara den som kan berätta på ett spännande sätt blir intressant att lyssna på.

 

Att sälja är att våga kliva fram, kräva uppmärksamhet, öppna sig, ta för sig av andras tid, tilltro sitt eget budskap inneboende värden för de som lyssnar. Den som inte vågar det blir ointressant i en värld som varje sekund är på väg att bli extra, till och med onödigt, spännande. Säljare som inte vågar utmana behöver ett budskap som i sig självt höjer alla ögonbryn och ett gyllene tillfälle. Men så unika förutsättningar återfinns sällan och aldrig i en vanlig butik eller nedringd kundtjänst. Inte ens i den tyngsta industrin där en säljorder kan handla om hundratals miljoner.

 

Björn Wahlström berättade ofta och gärna om sina favoriter på SCA, LKAB och SSAB. Utåt talade man om hans Björnliga men inåt vet jag att han hade den allra största respekt för bolagens säljare. Utan dem står vi oss slätt med våra skogar, gruvor, ingenjörer och direktörer, lät det. Allt avgörs först när bläcket på säljorderns sista rad torkat. Och han målade upp situationer ur verkliga livet när hela hemmafronten gick och väntade på det avgörande telegrammet från Kina eller Ryssland. Ofta var dessa kodade där nonsensfakta om väder och vind kunde betyda att priset borde justeras. Nästan alltid pågick det sofistikerade spelet under långa veckor med sena nätter, då det gällde att hälla drinken i närmsta blomkruka. Och under ändlösa dagar då allt handlade om väntan på hotellrummet med slipsen färdigknuten medan kvarnarna, ofta politiska, malde i en helt annan hierarki i en annan del av staden. Att då inte misströsta utan ständigt vara beredd att slänga sig i en taxi i jakten på en ny nyans i dialogen, en spricka som kanske kunde fås att vidga sig och till slut släppa in tidigare oemottagliga argument. Som skulle kunna ge en krona mer för kilot.

 

Bra reklam kräver inget av det. Är inte ens en fråga om förhandling utan om två partners i en process där den ene litar på att den andre tillför det man själv inte kan. Konsten är att nå dit. Det gör man inte genom att böna och be, kompromissa och mena att hälften duger. Med tilliten på plats behöver den som är satt att sälja budskapet, även i dessa tider, bara papper och penna. Och så detta förargligt oåtkomliga: en kreativ begåvning som förmår uttrycka ärendet sig så att det sammanfattar ett helt kompendium av tankar, erfarenheter och kunskaper. Och klarar att förmedla summan med en idé så tajt att den kan skickas vart som helst på klotet i en blink och konsumeras på en sekund eller så.

 

Jag har tidigare talat mig varm för den mångtusenåriga reklammetoden säljbrev. Idag helt utrotad men inte för att den blivit mindre verksam, snarare tvärtom eftersom även mångfaldigandet och själva utskicket förenklats, utan för att så få idag kan skriva modiga långa texter. Och för att allt färre vil lära sig. (Tack eleverna i copyklasserna vid Forsbergs Skola för motbeviset: jag såg att ni både vill och är på väg att kunna).

 

Dålig reklam är feg. När filmen är slut undrar man vad den sålde. De kreatörer som var satta att sälja ägnade sig åt ”kommunikationskonst inom fältet film, poesi, musik och design”. Men gömde sig bakom redan givna uttryck och mönster. Upprepning säljer emellertid dåligt, blir inte ens konstfull. Och är därför inget att ”gilla”.

 

 

Teambuilding med polisen i hälarna.

Posted on 25 maj 2018

Det hette att vi hade så kul på den tiden och det hade vi. Men många, särskilt branschens ytliga betraktare, har aldrig förstått den djupa insikt, eller snarare instinkt, som låg bakom; att ska man göra ett riktigt bra jobb måste man vara vänner. Eller åtminstone synnerligen vänskapligt sinnad, inte bara i gruppen i byrån utan också i förhållande till sin kund. Stor del av orsaken till all dålig reklam har med det att göra, att två vitt skilda världar ska mötas. Okunskap föder rädsla och bristande mod är det värsta kreativ verksamhet vet.Två väsensskilda kompetenser ska från var sitt håll närma sig problemets lösning och nå gemensam framgång. Som i ett lag där anfallets kvalitet inte spelar någon roll om försvaret släpper in allt som rör sig på egna planhalvan. Och vice versa.

 

Därför tog vi alla chanser. Lunch tillsammans var inte ett tillfälle att så snabbt sätt som möjligt att få i sig lite näring utan en möjlighet att knäppa upp och komma varandra lite närmare. Det viktiga var inte att så fort som möjligt komma tillbaks till mötesbordet snarare att så länge som möjligt dröja kvar på krogen. Jag förstår att det låter lättsinnigt i dagens öronsnäckor. Men sanningen är att lättsinnet var på fullt allvar.

 

Så hände det sig när vi jobbade med SSAB:s börsintroduktion att vi behövde förbrödra oss, några systrar sågs inte till. Att jag var god vän med Björn Wahlström som var ordförande i styrelsen och pappa till det hela spelade ingen roll. Inte när det var slutsnackat och jobbet skulle utföras, när alla kloka tankar skulle kokas ner till en idé som lyfte och träffade svenska folket i solar plexus: Vad nu då? Ett statligt bolag in på börsen! Ett stålbolag som ingen vet ett dugg om ska locka vanligt folk att bli delägare!

 

Vi åkte till Borlänge inte därför att Domnarvets Järnverk låg där utan för att bolagets fotograf bodde i en röd liten stuga någon mil utanför. Vi hade lärt känna honom och förstått att han var en spännande man som lämnat allt vad livet på kontor har att erbjuda, flytt till tystnaden i en skogsglänta, börjat odla sin egen mat och börja föda upp kalkoner. Där skulle vi förenas i en samvaro som har allt viktigt att erbjuda, en lyx som bara förunnas de med förmåga att blunda, känna efter och tänka till.

 

Vi började vid lunchtid med gästabud kring hans grovt tillyxade bord. Hans stuga hade aldrig våldgästats av vare sig heminredningsfirmor eller trädgårdsarkitekter. Inte ens Ikea verkade ha fått tillträde. Allt var slitet, vingligt, skrapat och halvtrasigt. Här var det inte fredagsmys en kväll i veckan utan varje timme alla dagar. Han levde sin dröm i en egen värld. Och ibland knäppte han några kort åt sin vän Per som var PR-chef på bolaget. Fina bilder där stålet inte var kallt utan del av naturen.

 

Det blev naturligtvis både pilsner och snaps innan hedersgästen anlände, en man som såg ut som det han var: slaktare, men inte av det våldsamma slag man fördomsfullt kan vänta sig av sådana utan en blid expert på avdagatagande av djur. Ömt bar han sin tjocka väska i slitet skinn. I den låg knivarna radade i storleksordning och efter ändamål. Alla dödligt skarpslipade. Han visade mot tumnageln och vi förstod att här mötte vi ett proffs.

 

Det hela var påannonserat som att vi, stockholmare med Stureplan som hemmaarena, skulle få vara med om kalkonslakt. Det vill säga inte bara titta på utan själva få utföra alla de vådliga handlingar som är nödvändiga för att en livs levande kalkon ska bli klar för ugnen. Vi skulle alltså fånga, döda och flå var sin kalkon. Nåväl själva dödandet slapp vi precis i det avgörande ögonblicket. Det var därför som slaktaren var där. Fem raska snitt var hans egentliga arbete.

 

I kalkonhuset rusade några dussin kalkoner omkring som om de visste vad som väntade. Vi hade lovat att fånga var sin med bara händerna, rusa in, välja ut, jaga ikapp och greppa om den stora sprattlande fågelns långa hals. Det gick så där. Många släppte vi, ångrade helt enkelt vad vi givit oss in på. Men lovat är lovat, och snapsen hade förstått gjort sitt. Till satt vi på gårdsplanen med var sin sprattlande kalkon i en jutesäck.

 

Slaktaren hade nu riggat dödsplatsen. En hink var upphängd i en stadig gren i ett rejält träd. Med hål i botten dinglade den på lagom höjd för mannen med kniven. Det hela gick så till att vi, var och en för sig, ombads greppa vår kalkon, köra ned huvudet i hinken och ut genom hålet varpå ett raskt snitt gjorde processen kort. Hängande fick blodet sippra ner i hinkar varpå de tappra männen tog sig ännu ett par rejäla stärkare.

 

Nu skulle fåglarna flås. I ring runt lägerelden satt vi med var sin uppvärmd fågelkropp i knäet och plockade fjäder för fjäder. Det mörknade, blev sent, vickning och allt det. Frampå natten var det dags för sällskapet från Stockholm att anropa taxirörelsen. Slaktaren hade för länge sen åkt hem lika nykter som när han kom. Hans professionalism svek inte.

 

Fåglarna stuvades in i taxin insvepta i grova svarta papperssäckar, allt väl tillslutet och luktfritt. Själva hade vi tvagat oss så gott det gick i stugans enkla våtutrymmen. Chauffören såg misstänksamhet på oss men vi visade på bunten tidningar som vi lovade att sitta på. Färden gick till Gustav Wasa Hotell inne i centrala Borlänge. Där mötte oss kocken, eller någon av honom delegerad kökshandräckning, som förvarnats och lovat ha hand om säckarna och förvara dem kallt under natten. Morgonen efteråt skulle vi flyga hem, som om ingenting hänt. Landa på Bromma och snabbt förpassa kroppen till kylen.

 

Allt gick efter plan. Vi kom hem med var sin egenhändigt fångad, flådd och in i döden assisterad kalkon. Den skulle sitta fint till jul. Det hela utspelade sig, om jag minns rätt, i november. Jag minns än idag den kolsvarta natten i stortröja och dunjacka vid den rejäla brasan på stugtomten och hur hinken sakta vaggade från sin gren. Hur skenet ibland glimmade till i den nötta plåten.

 

Dagen efter åter på kontoret. Jag hade på den tiden, slutet av nittiotalet, gjort mig ensam och oberoende. Satt kungligt med fötterna på bordet i en tvårummare på Grev Turegatan. Djupt försjunken i alla intrycken från teambuildingen väcks jag av telefonen. En röst som jag aldrig hört förr, men som snart visade sig vara PR-chefen Per, staplar fram lösryckta ord och meningar. Han är minst sagt upprörd, upphetsad men framför allt låter han rädd, närmast skräckslagen. Jag hör ordet ”polis” upprepas. Allt är halva meningar och så osammanhängande att det tar lång tid innan jag får klart för mig vad som hänt.

 

Polisen hade ringt. Kriminalpolisen i Borlänge hade utan förskönande omskrivningar meddelat att ”tre misstänkta män hade setts lämna Gustav Wasa Hotell med svarta plastsäckar som lämnat blodspår efter sig på det polerade entrégolvet. Hela vägen från receptionsdisken till grusplanen utanför”. Nu ville man minsann veta vilka vi var, vad vi gjort där och framför allt vad som så att säga fanns i säckarna. Per hade lyckats haspla ur sig vår historia som i ett misstänksamt polisöra måste ha verkat en aning krystad. Man ville därför ha ett mer allvarligt möte senare. Varpå man förklarade det hela hade att göra med att man följde upp alla spår som kunde ha med det nyligen inträffade styckmordet i Gysinge att göra. Kanske ringer de även dig, sa han och så var den dagen förstörd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad gör en copywriter nu för tiden?

Posted on 18 maj 2018

I min förra krönika berättade jag vad den fina titeln art director stod för på den tiden när reklam handlade om att bli sedd, hörd och tagen på allvar. Inte minst det senare där till och med krav på anständighet, ingick.

 

Jag försökte förklara hur svårt det var att nå toppen i det yrket eftersom det krävde betydligt mer än formell formutbildning: ett artistiskt anlag som troligen var medfött, som hade med känsla för spelet att göra, inte bara det kommersiella utan allt ”spel” och all ”konst” människor emellan. Som vad som händer när budskap skickas mer än att hjärnan registrerar fakta. Vad ögonkast och kroppsspråk betyder. Och inte minst vad det outsagda berättar.

 

Och hur det artisteriet, som enbart består av känsla, aning, tro och tyckande, i reklamens värld måste fångas upp, komprimeras och tryckas ut via praktisk kommunikation: en bild, några ord och grafiska element placerade i en form som stämmer med uppdraget, idén, marknadsläget, samhällsmiljön. Och tusen annat.

 

Hur lite allt det ändå betyder om inte skaparen av verket har förmågan att se runt hörn, i det här fallet en givande affär långt innan någon annan, inklusive entreprenören, gör det: hur den ska uttryckas för att få liv och inte stanna som en bra tanke på papper toppat med ett färgsprakande powerpointprogram.

 

Och som ändå inte når hela vägen fram om inte artisten med all denna sällsynta talang förmår hitta och samarbeta med en annan lika sällsynt artist för att tillsammans bilda ett tandempar där ett plus ett blir tre. Det vill säga den medspelare som på den tiden, i brist på bättre, kallades copywriter. En likasinnad att hämta uppdraget tillsammans med, granska det, studera det, väga det mot allt annat, smaka på i en process där papper och penna ännu i mac-tider är alla goda idéers bästa verktyg.

 

På den tiden handlade åttio procent av arbetet om att dessa två tillsammans staplade den plattform av kloka tankar där till slut en idé, värd namnet och alla pengarna, kunde växa upp. En idé av sådan kaliber att den i sin tur låter sig vässas så att den upptäcks, berör, förstås och skapar åsyftad reaktion på marknaden. Så märkliga skapelser kan bara den som själv behärskar de skapande verktygen värka fram. Teoretiker göre sig inte besvär. Den kreatör som uppmanat sin kund att själv visa hur annonsen man drömmer om ser ut vet hur det blir.

 

Om inte de åttio procenten används rätt spelar de sista tjugo ingen roll. Rätt idé finns inte färdig att tankas hem. Eller att letas upp bland allt som gjorts tidigare. Att de som hittas den vägen tyvärr går att sälja till mindre nogräknade är en helt annan sak.

 

Textens roll är inte att snitsa, vitsa och krysta fram svulstiga pay offs. Utan att, när idén gjort sitt, föra ett kommersiellt samtal, om så bara på en enda rad (gärna många om man kan) med en publik som gör allt för att slippa läsa. En konst svårare än att skriva begåvade sonetter (som Aldous Huxley uttryckte saken). När man ser t. ex. dagens bilreklam fladdra förbi, som om text inte uppfunnits, undrar man om det verkligen inte finns något vettigt att säga om dessa flera hundra tusen kronor dyra maskiner. Mer än att de är kvasipoetiska uttryck för livets högsta värden. Att Volvo vågar kan man förstå. Det märket har under årtionden betalat för sin position. Men när nya märken, med namn som de flesta ännu knappt kan uttala, försöker ta genvägen till den ordlösa reklamen undrar man vad copywritern hade på mötet att göra.

 

Eller också kan man inte bättre. Och då inser att det är bättre att vara tyst än leverera tomma texter som är lätta att avspisa. För så fungerar massans kommunikation. När tusen röster lockar och pockar blir människan obönhörlig i sin iver att välja bort. Bort det korkade, smarta, det som hörts och setts förr, det som inte tar mottagaren på allvar, inte visar att den förstår att den som mottar ett budskap kan vara minst lika begåvad, i alla avseenden, som den som skickar det. Dålig reklam är därför, märkligt nog, det näst bästa konsumenten vet. Den gör livet uthärdligt. Det är bara att blunda. Bäst är förstås den försvinnande lilla del av reklamkakan som man efteråt inser att det var bra att man tog på allvar.

 

Men hur det var förr är inget som reklambranschen, särskilt inte den del som just idag har vind i seglen, vill bry sig om. Så har branschen alltid fungerat. Varje generation tänker på sig och sitt. När såväl reklamskapare som reklamköpare börjar om från början blir erfarenhet av ringa värde. Och alla idéer nya och fräscha.

 

Så mycket roligare då att kunna konstatera att i branschens djupare led, bland eleverna på landets skolor och på de byråer som ännu inte vunnit sina ägg, är intresset för reklamens empiriska sanningar oändligt stort. För blivande kreatörer är lusten att kommunicera öga mot öga en drift. Ett naturligt behov av att på det sättet skapa beröring och nå djupare kontakt. När reklam istället blir ett sätt att nyttja ny teknik och andra kanaler för optimal spridning av det kortkorta blir skapandet av underordnat intresse. Då är det lätt att reklamens yrken bara blir en knippa födkrokar. Och därmed inte mycket att orda om.

 

Det glädjande med vår bok Öga mot Öga är därför att alla som hittills fått möjlighet att bläddra i papperskopian uttrycker sitt stora gillande. Utan hjälp till erinran gör man jämförelse med den bild av reklam man själv bär på. Det man upplever är inte en historiebok utan otaliga unika uttryck för vad människan i alla tider vetat om kommunikation: att inget slår mötet öga mot öga, men också att inget är svårare att arrangera. Och genomföra som det var tänkt.

 

Boken, som tyvärr på grund av sjukdom i lägret och annat som krånglat till resan, ser nu ut att komma ut i höst. Den är färdig. Men det omfattande arbetet att inhämta alla upphovsrättsliga tillstånd återstår. Säger alla ja, och varför skulle man inte göra det, går resten fort. Tackar någon nej (man kan undra varför) blir bidraget ersatt av annat. Historien är full av likvärdiga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När båset är tomt.

Posted on 4 maj 2018

Du känner fortsättningen. De andra korna känner saknad utan gräns. Vill inte förstå att det oåterkalleligt är över, tänker att om det bara funnits något att göra.

 

Jag tänker inte bara på Lars som nyligen lämnade oss. En hel generation av Sveriges genom tiderna främsta art directors har sedan en tid lämnat scenen, om än inte lika definitivt. Delvis för att åldern tagit ut sin rätt. Men framför allt för att branschen gjort det. Tagit ut sin rätt att glömma dem.

 

Ingen frågar längre efter dem. Ingen studerar deras arbeten. Ingen ber om en synpunkt. Än mindre en lektion. Arvtagarna står lottlösa. Branschen låter så ske. Det ska till kamrater ur egna led om en bok som belyser tillståndet ska komma ut. Och visa varför korna som saknar sina kamrater har anledning att gråta.

 

När jag på skolor och inför yngre nämner namn som Lars Hall, Alf Mork, John Melin, Kurt Lundkvist, Torbjörn Lenskog, Ove Pihl, Lars Fille Hansson möts jag av idel blanka ansikten. På copykurserna ringer inga klockor när namn som Richter, Blanking, Cederquist, Nordin nämns. De man känner till är de som på senare tid vunnit reklamfilmpris i Cannes.

 

När jag göra nya försök med namn ur senare generationer som Brindfors, Rönnberg och Liljendahl ler man förläget. Någon kan erinra sig att farsan brukar spela golf med en som heter Rönnberg, kan det vara han?

 

Nostalgi? Bättre förr? Ja så kan man försvara sig nu när ”allt är nytt och allt gammalt därmed över”. Varpå livet vid köttgrytorna kan fortsätta som om människan man vänder sig till också blivit helt ny. Och kunden inte heller brytt sig om att forska i hur bra reklam kan vara. Utan historia kan alla börja om från noll. När inget finns att jämföra med kan det som just nu produceras vara bästa tänkbara.

 

Hur omöjligt det än är att beskriva mysteriet bakom ett artisteri vill jag försöka. Att det alltid bär individualistens drag gör inte att gemensamma saknas. Avgörande gemensamma.

 

Jag har haft förmånen att få arbeta nära många av dessa sällsynt begåvade artdirectors: Ove, Torbjörn, Hans, Kurt och alla larsarna: Hall, Fille Hansson och Liljendahl. Alla väldigt olika även med sina sätt att nalkas problemet och söka sina vägar in i den grotta där den gyllene idén gömt sig.

 

Men gemensamt är att de alla besitter en dubbeltalang som mig veterligt bara återfinns i reklambranschen. Eller omfraserat: som bara där efterfrågas och åsätts högt värde eftersom en hel företagsamhet eftertraktar dess tjänster. Ett artisteri som utgör reklamens främsta tillgång. Den (enda) tillgång på en byrå som gör att byrån existerar åtminstone med viss värdighet. Som innehåller magin alla drömmer om, även köparen innan verklighetens trånga synsätt på top floor slår till. Det mesta i reklamens värld är möjligt att upprepa, mångfaldiga, teoretisera och sätta i system. Men detta enda är oersättligt: artisteriet som till synes (en chimär) med några penndrag kan få företag att blomstra, folk i arbete, skatt att flyta in och välstånd att bre ut sig över landet.

 

Det börjar med konsten att avtäcka, blottlägga och presentera en affärsidé medan den ännu bara är planer och teorier med sådan precision att vem som helst begriper den, accepterar den och börjar fundera på vilken nytta man kan ha av den. Det kräver spårsinne av sällsynt slag. Affärsidéer är komplexa ting. Till en början ter de sig som det mesta: å ena sidan och å andra. Något måste till för att de ska få liv, lyfta och kännas.

 

Den artdirector jag talar om har ett utvecklat affärssinne. Sällan någon skolning på området. Ändå blir de inte ”affärsmän” med allt annat som dit hör. Sinnet för affärer är mer kopplat till en naturligt djup förståelse för hur spelet går till. Hur båda parter tänker, resonerar och gör. Hur en marknad fungerar bortom allt man kan plugga sig till. En slags affärspsykologi som de bär med sig hemifrån, kanske fått med modersmjölken, vem vet.

 

Nästa steg blir att få denna nu komprimerade affärstanke att bli en kommunikationsidé. Att klä upp den och ge den vingar. Det kräver att den prövas i en intuitiv process där bara den som behärskar reklamens praktiska verktyg till fulländning kan se hur idén ska formas och utvecklas för att ge den effekt man söker. Det vill säga att den som satts att tillverka reklamen redan i kristallkulan ser vad som händer på marknaden, mellan människor när rätta orden, bilderna och formen stiger fram. Allt medan alla övriga fortfarande befinner sig bland teorierna i ett powerpoint-program.

 

En bra artdirector är en dubbeltalang: artist med fallenhet för affärer. Alltså något så sällsynt som ”en målare som även kan sälja sin tavla”.

 

Sist men inte minst ska denna sällsynta lite egensinniga talang ha förmågan att våga släppa in en annan begåvning med samma dubbeltalang men inövad på andra delar av hantverket i samma process: copywritern. Det säger sig självt att duktiga artdirectors väljer sådana med omsorg. Och vice versa.

 

Att vara kreatör i reklambranschen handlar inte att kunna rita, skriva, formge och sätta samman rörliga bilder.  Än mindre om att snitsa, vitsa, leka med jippon, arrangera rebusar eller förklä sig till oigenkännlighet. Det handlar om att tänka i affärer och sedan föreställa sig hur den egna handens verk (ingen annans) kan lyfta affären långt bortom vad företaget bakom själv kan. Om att våga lita på sin egen känsla även när skolade affärsmän och betalare av notan menar att så kan vi inte göra. Och om att i så fall säga emot, kanske till och med meddela sin avgång från uppdraget. Eller meddela som Leon (jag utgår från att du som läst ända hit vet vem jag talar om): ”Nu har ni gjort ert, låt nu oss göra vårt”.

 

Därför är dessa kreatörer så sällsynta. Och så frestande att försöka ersätta med billigare och enklare lösningar. Snabbare än i andra branscher glider våra dokumenterat bästa kreatörers verk och gärningar in i glömskan. Huvuddelen av dagens kreatörer, byråledare och inte minst uppdragsgivare bevärdigar dem inte med en blick bakåt. När årets guldäggsbok är klar och nuets glädje bleknar läggs den i källaren. ”Bättre förr” är inget att dra fram. ”Allt är ju numera helt nytt”, tröstar man sig och glömmer att en väsentlig del av kommunikationsprocessen aldrig förändras: människan.

 

Varpå reklamindustrin rullar på och reklam blir ”vad den är, alltid kommer att vara, inte mycket att orda om”. Då kan tystnaden tas som intäkt för att allt är frid och fröjd. För annars skulle väl åtminstone köparna av reklam klaga? Man lägger väl inte ut tiotals miljoner på något man inte tror kan vara bättre?

 

Men så tänker jag, medan skymningen faller över texten och innan jag inser att det bara är en from förhoppning: tänk om en förändring trots allt pågår i det tysta? Om de nya reklammännen (och kvinnorna) än en gång gräver upp stridsyxan och visar etablissemanget att detta duger inte. Det har ju hänt förr.

 

 

 

 

Party i det tysta.

Posted on 27 april 2018

Nyligen var det dags för Youtubers att få sin kvart i rampljuset. Stor gala, massor av uppmärksamhet, inslag i såväl nyhetsprogram som morgonsoffor och kulturprogram (!).

 

Ungefär samtidigt gick årets stora reklamgala av stapeln men stapeln var så låg att bara närstående såg vad som där utspelade sig. Nu har jag sedan länge gjort mig av med branschpressen, så där antar jag att man fortfarande intresserar sig. Men övrig press. Total tystnad om man inte räknar en och annan pliktskyldig notis. Kanske hände allt i den digitala världen? Vad vet jag eftersom jag alltmer misstror dess alternativa nyhetsflöde. (Jag läser tidningar och böcker, lyssnar på radio, ser på teve och skrollar sparsmakat omkring).

 

Poängen är emellertid inte vad just jag sett och hört om årets Guldägg utan vad svenska folket tagit del av, som konsument som affärsidkare eller bådadera. På båda sidor av disken så att säga. Ingen gala torde beröra så många som just reklamens. Inte ens Fotbollsgalan eller Filmgalan, frågan är om Melodifestivalen klarar en jämförelse. Reklam angår alla, varenda kotte som äter mat, klär sig, borstar tänderna, sparar pengar, försäkrar sig, köper lotter, bilar, båtar, elcyklar för att inte tala om allt som hör telefonen och datorn till. Alla har synpunkter även om inte alla längre orkar torgföra dem. Reklam känns. Men har blivit som tinnitus, något man får leva med.

 

För inte länge sen, jag minns tiden väl, var Guldägget ett fall för de stora dagstidningarna. Även för teve som gjorde reportage och följde upp i studion. Under många år redovisade t.ex. DN alla nominerade bidrag sida upp och ner – i bild! Och sedan alla vinnarna med tillhörande reportage, intervjuer etc. Idag när man behöver annonser mer än någonsin låter man godbiten gå näsan förbi. Man skulle vilja höra resonemanget.

 

Det är här som det blir intressant: Reklam som samtalsämne och tyvärr även skolämne är idag något som utspelar sig i en värld bortom folks fattningsförmåga. Delvis även i gammalmedia, som  kallas så trots att de fortfarande i hög grad både lever och delvis frodas. Branschen vill vara med sin tid och har lärt sig att reklam ska spegla vad som pågår. Så om man inte läser The Economist och liknande publikationer, där man rotar djupt i reklamens kreativa kris världen över, tror man att reklam idag är smarta drag i gömda sammanhang: i bloggar, poddar, galor, evenemang, i kändisars program och förstås där robotar räknat ut var i digitala världen som man får flest klickar fortast. Sånt som de stora nätbolagen så gärna bidrar med. Och som lockar reklamens uppdragsgivare mer än allt.

 

När branschen en gång om året visar upp sig händer emellertid det oväntade. Då är det framför allt ”gammal” mediereklam som får de rungande applåderna och upprör de stora känslorna. Fortfarande rankas konsten att göra en annons, en affisch och en reklamfilm allra högst. Är det inte märkligt så säg.

 

Därför klamrar sig branschen fast vid Guldägget trots att det nästa dag är obsolet (bortglömt, onödigt). Tänk om det hela bara är en fest numera, en behövlig intern klapp på axeln. Inget att sprida vidare eller orda om. Resten av året är festen, som många andra, glömd.

 

Eller tänk om branschen fortfarande bevarar drömmen om Guldägget som den kreativa reklamens yttersta dna-bevis. Att ägget när det skalas fortfarande, oavsett hur många kategorier det utdelas i, ska blottlägga reklamens mest unika talang och nerv; förmågan att upptäcka och uttrycka en affärsidé så tidigt att den för alla andra fortfarande bara är planlagd teori. Det kallas kreativitet och har inget med påhitt och smarta lösningar att göra. Utan med naturlig fallenhet för affärers komplexitet parad med ett artisteri av hög konstnärlig klass.

 

Att denna talang så sällan berättas om har delvis att göra med att den är så svår att beskriva. Många journalister, ofta har de allra yngsta fått försöka, har fort gått vidare till viktigare uppgifter. Några har kommit så nära det går. Eller så nära branschen själv förmått uttrycka vad den egentligen är bra på – mer än välja media höll jag på att säga.

 

Att skylla det uteblivna intresset på Guldäggets arrangör är att göra det lätt för sig. Där gör man så gott man kan med den kunskap man får av den bransch man vill spegla, som vill framstå som ny och dagsaktuell inför de uppdragsgivare som mest intresserar sig för räckvidd och för att kunna visa att man träffat de presumtiva köpare som algoritmerna valde. Men som ändå glatt kliver upp på scenen och hämtar sitt ägg när så trots allt sker.

 

Den bok (Öga mot Öga med den kreativa revolutionen) som vi nu tvingats pausa ett tag (men som kommer tidigt i höst) kan därför komma att röra till det ytterligare för reklamens kvarvarande uttolkare. Var det bättre förr? Handlar den om en tid där konsumtionsmönster, företagsamhet och sammanhang var helt annorlunda än dagens? När människan var en helt annan? Är boken bara en historiebok från några som inte kan glömma sin egen gyllene tid?

 

Allt det kommer den som bläddrar (och läser) att själv svara på. Det behöver inte jag eller Claes eller Kurt göra. Jag behöver inte be någon av min tids hjältar uttala sig. Ingen kan bättre avgöra var det bränner till inför en kavalkad av reklamalster än den som, utanför ateljén, till professionen både är konsument och presumtiv affärsidkare. Alltså just du. Bra reklam känns. I alla.

 

Svaren kommer därför att ge sig själv, vilket branschen får ta eftersom den inte gärna vill, eller kan, förklara vad den gör när den är som bäst, så att andra förstår och kan berätta vidare. Största ansvaret har de som kommit de kreativa sanningarna närmast men inget säger. Bara tackar för priset, tar champagnen under armen och går hem till sitt.

 

Det har nu gått någon vecka sedan, antar jag, Platinaägget delades ut. Faktum är att jag idag inte vet vem som fick det. Kanske kom notisen då jag förra veckan var bortrest. Men så långt har det gått att främsta priset i en hundramiljardersbransch vars verksamhet har med landets skatteförmåga att göra blir en notis lätt att missa. Det hände inte Youtubers i lätta underhållningssvängen. Att det skulle falla någon redaktion in att sätta den som fått årets Platinaägget i en liknande soffa är inte att hoppas på. Vad ska man fråga om?

 

 

 

Ankdamm och ankdamm.

Posted on 13 april 2018

Det har alltid sagts att reklambranschen lever i en ankdamm, vilket vi som simmar där inte sagt emot eftersom det är delvis är sant. Definitionen ”sluten krets som gömmer sig i sin egen värld” borde emellertid inte stämma. Det mesta borde tala emot. Reklam berör allt och alla. Utgör ett gigantiskt fritt fält för tankar, idéer, stilar och tongångar. Lever mitt i nuet med allt vad det innebär av möjlighet till utblick, intryck och därmed nya berättelser. Kan utövas av alla med kreativ talang, god allmänbildning och visst sinne för affärer, det vill säga av de flesta. Hur bra man blir är som i alla andra sammanhang en fråga om det lilla extra, övning och tur att tidigt hamna rätt.

 

Men reklam är business, affärslivets mest framskjutna spelare. Och mest synliga. Reklam blir därför lätt bärare av allt som affärslivet i publikens ögon står för, mest allt dåligt eftersom reklamen själv så ofta utgör själva beviset på ”hur businessen fungerar”: enögt, översmart, på ett sätt som utgår från att konsumenter inte fattar. Bara en gång om året talar man om den reklam (guldägget) som vågar, och kan, ta den smala vägen: utmana, tilltro mottagaren samma intelligens, kunskap och rika känsloliv som sändarens. Som därför är idérik, berörande och lockar till samtal och kanske till affärer.

 

Någon hjälp från andra med synen på reklam, till exempel från det Näringsliv som inte klarar sig utan reklam står inte att finna. Inte heller från det Kulturliv som inte ser att allt som sänds i tryckt eller filmad form dagligen över hela landet är del av landets samlade kulturella uttryck.

 

Men så får man insikt i andra ankdammar, som den som kallar sig Svenska Akademin. Vars stolar snart ingen vill sitta på. Där snille och smak visat sig vara dille och osmak. Vars främsta uppgift varit att lyfta fram mänsklighetens främsta kommunikativa uttryck. Man undrar, när alla invektiven tagit ut varandra och alla insatta fått berätta att de minsann känt till förhållandet länge, vad som händer själva priset. Vart tar dess värde vägen på den marknad som rangordnar varumärken efter dagsform? Vem och vilka ska svenska statens skadeståndsanspråk för förlorad marknadsposition ställas till? Och, hemska tanke, vad händer när mer klarsynta tankar så småningom kryper fram som den redan uppenbara: vilket värde har de pris som redan delats ut? Hur kom det sig att just den och den författaren föll dessa uppblåsbara ankor i dammen i smaken. Vilken litteratur främjas av litteraturvetare som visat sig sakna det mesta inom fälten etik, moral, anständighet?

 

Förtvivlad vänder man sig till media som dämmer upp allt men bara portionerar ut valda delar, vars dna är att det som ser ut som en nyhet (som den gigantiska penisen på en husgavel i Stockholm) är i allmänhetens (även barnens) intresse. Först lever man på att uppmärksamma den, sedan på att diskutera den, i ju fler discipliner och vinklar desto bättre, sedan på att lagra den för kommande bruk bra att ha när torka inträffar. Som konstupplevelse hör den förstås hemma på galleri.

 

Andra tvingande nyheter i dess rika flöde är att ständigt tillkännage vilka kamrater i skrået som skrivit en bok. Om det räckte med en soffa, men alla upplåter plats! Under en och samma dag kan man överallt får höra Skavlan-Niklas berätta om sin nya bok om hur man kallpratar. Den kan förstås vara bra, men bättre än allt annat den dagen, kanske inte.

 

Längre än så kanske man inte ska dra detta med ankdammar. Men visst börjar man önska att man inte fick insyn i allt, i alla dessa hemliga rum där man i sin naivitet trott att de verkligt kompetenta beslutsfattarna tagit de klokaste och mest rättvisa besluten hur svåra de än varit. Som i Solna Tingsrätt där snarare ståndsrätt tycktes kunna pågå i en tvist mellan parter i samma samfund.

 

Kanske tur att man ändå verkat i en ankdamm som så tydligt bär skylten. Som inte låtsas vara annat. Nu håller jag mig borta från datorn ett tag. Min egen ankdamm (en väldigt snäv opåverkbar krets) ligger därför nere nästa vecka.

 

 

Minnet av Lars.

Posted on 6 april 2018

Lars Hall är död och jag lägger den text för veckan som jag hade påbörjat åt sidan. Någon bild varken vill jag eller kan jag av respekt för ämnet hitta. Det får bli många ord istället:

 

Över stadens blinkande neon reser sig en hand. Ett stopptecken. Ett varnande finger över det offentliga samtalets smittsamma förfulning. Ett finger lösgör sig och pekar på den förflackning som ständig hotar att ta över det största och mest gapiga samtalet av alla. Handen greppar ritstift och papper med hög gramvikt. En linje framträder. Den får alla att stanna till och beröras. Även de som aldrig tillstår sånt.

 

Lars Halls betydelse för modern svensk reklam är omvittnad men ändå inte till fullo fattad. Han visade hur vackert även samtalet om det lilla kunde bli. Hur skönheten sitter i detaljerna och det fulländade i detaljernas betydelse för helheten. Hur vackert det blir när allt stämmer. Därför slarvade han inte. Allra minst med vad han arbetade för. Och med vem.

 

Lars och Jan blev den fyrbåk som hela branschen såg och styrde mot. Långt ifrån alla nådde fram men de flesta strävade i dess riktning. Vid målet stod Lars som den sfinx han lätt uppfattades som och log. Alla visste att han sett allt och förstått allt. Bättre än alla guldäggjurys tillsammans.

 

Som få i denna tysta bransch ägde han mod att inte bara säga ifrån utan att också tala om när något var bra nog. Telegram var en kanal som passade honom: snabbt, koncist, överraskande och med möjlighet att hitta den exakta form som budskapet sökte. Många vittnar om att de fått ett och vad det betytt.

 

Med modern reklam menar jag inte, vilket jag inte borde behöva påpeka för den här spaltens följare, att han på något sätt haft inflytande över senare tids så kallade smarta reklam. Den som inte ens vågar visa sitt ansikte. Och som när den gör det visar sig fasligt lik den som Lars en gång gjorde uppror emot.

 

Vi var kamrater vid samma front för femtio år sedan. Tidigt lät vi oss enrolleras i det frontavsnitt som ansågs rustat för en första inbrytning. Upproret har kallats Den kreativa revolutionen men målet var inte frontal kollision utan att listigt smyga in i fiendeland och där frisläppa dess fångar. Ordet, Bilden och Formen låg här slagna i bojor, fjättrade i en drömvärld där artisteri handlade om glättiga rim, flamsiga jinglar och stumma idolbilder. Allt ansågs vid denna tid gå att sälja bara budskapet förenklades intill banalitetens gräns och sedan upprepades i det oändliga. Det säger sig självt att den byrå som en gång fått plats vid dessa goda grytor inte gärna lämnade den.

 

När Lars lyfte sitt standar såg alla vad konsten att kommunicera alltid handlat om. Ett artisteri som utgår från att även mottagaren äger artistens palett, måhända inte lika uppövad men ändå alltid närvarande. Dit hör känsla för så grundläggande färger som estetik, etik och anständighet, de som i sin tur möjliggör en stil- och formkänsla som känns i kroppen. Hos alla även de som inte säger sig förstå vad vi pratar om. Bra reklam, form och design känns. De öppnar samtal som lockar till möten som får människor att vilja samarbeta och samexistera.

 

Lars stred mot förfulning och förflackning. Om någon vettig tjänsteman dykt upp hade han med stor säkerhet velat ge sig på andra tillkortakommanden än reklamens. Han mådde inte bra när han såg hur bristande estetik och formkänsla till exempel tog över bland skyltar på gator och torg, i televisionens grafiska språk, ja överallt i samhällslivets torftiga ”papper med tryck”. Även en blankett kan vara vacker, sa han.

 

Därför var han frustrerad över att han verkade i en bransch som aldrig tas med det allvar den är värd – när den är som bäst. Den känslan bränner. Jag vet för jag anfäktas av den själv.

 

Med tiden blev vi mer än frontkamrater. Konkurrensen mellan våra byråer blev märkligt nog snarare ett kitt. Vi var fränder i samma korståg mot den reklamindustri som uppstår när verkstan blir löpande band och investerarna lika gärna kunde ha satsat på informationsblad i offentliga sektorn.

 

Under en period från mitten av nittiotalet ingick vi i samma byrå, för de allra flesta helt okänd eftersom den varken hade namn eller adress. Där ingick till exempel även Torbjörn Lenskog och Hans Brindfors, den senare mer som person än som byråledare. Vi andra var fria spelare. Det var så som Lars och jag kom att jobba med Föreningssparbanken. Lars hade precis givet banken myntet och nu skulle kampanjer till. Resultatet blev bra nog för andra men inte så bra som vi själva velat. Och ingen fanns att skylla på. Det ville sig inte. Kanske var vi båda för låsta vid hur vi gjort förut.

 

Det var också där som vi båda sög näring ur samma källa till kunskap om den spännande framtid som på 90-talet väntade: Anders Ewermans. När Lars formgav Anders bok, en diger lunta logiska slutsatser späckad med grafiska figurer, tyckte Lars att den kunde heta Shit happens. Man kan få gåshud för mindre som gammal rubriksättare.

 

Länge jobbade vi fram ett magasin för Skärgården. Vi var båda öbor och saknade en modern syn på denna unika värld. Det tyckte Stockholm Vatten också men till slut gick det hela ändå i sjön.

 

Vi kom allt oftare att umgås även privat, gömde oss ofta på någon bar bortom Stureplan, talade allvar om det som ingen annan verkade ta på allvar. Baren skulle vara försedd med den enkla whisky som andra mer kräsna gommar inte tar i sin mun. Eftersom jag aldrig gjort reklam för alkohol nämner jag inte dess namn.

 

Lars var ingen snobb. Där lurade han många. Hans korthuggna, lågmälda, noggrant utmejslade repliker, värdigt långsamma gång med tydliga krav på kroppsligt och själsligt utrymme var, som hans formgivning, uttryck för en vilja att vara exakt. Hans behov av integritet gjorde honom självklar. När jag nu ser honom framför mig tänker jag på Picasso. Efter kort eftertanke låter jag den meningen stå kvar.

 

I Platinaakademin var han den som inte tyckte att glansen var nog. Även där tydde vi oss till varandra. Han hade stöttat mig högt när jag åtog mig att vara ordförande i det nya Förbundet, hoppades förstås att det skulle betyda att rätt kompetens företrädde branschen. I debatter, inte minst med utsatta framträdanden i medias heta stolar, var han ett oumbärligt stöd. Skrev och hejade på som få andra.

 

Att Lars lämnade akademin sägs ha att göra med att den aldrig förmådde ta till sig kvinnliga kreatörer. Det ligger förstås mycket i det, med rätta. Men den förklaring som han inte ville ge, vilket är min högst personliga tolkning, är att han gav upp försöken att få liv i branschen via detta illustra sällskap, som han ställt sådan tilltro till. Och som han gav det enda som där åstadkommits; en serie personliga uttryck förmedlade av enskilda ledamöter. Allt på fint papper. Lars fick nämligen byråns kund Svenskt Papper att stå för alla kostnader. Det hann bli ett femtontal (jag reserverar mig för antalet) sådana publikationer innan även Lars kroknade.

 

Hemma hänger ett fotografi i stort format av Ingrid och mig. Vi sitter på krogen Colombe d´Or på Rivieran. Mitt emot satt Lars och Karin. Vi hade rest ner för att umgås, se på konst och allt man då tar sig för. Lars tog som vanligt bilder. Han var den utmärkta fotograf som andra säkert kommer att vittna, och vittna bättre, om. Bilden togs i det motljus som spred sig över det tungt boaserade rummet. Ett par veckor senare anlände ett bud med fotografiet konstfullt inramat och en liten lapp som tack för fina minnen av en fin resa.

 

Lusten att försöka ta reda på vad mer man kan göra av den talang man upptäckt sig ha för kommunikation drev många gamla frontsoldater att ge sig ut på andra äventyr. Ove och jag startade tillsammans med Kjell Peterson Bokförlaget Atlantis triggade av framgången med Butlers Kokbok. Lars och Jan, framför allt Lars, startade Sveriges första fotogalleri Camera Obscura, båda samma år l977. Torbjörn Lenskog blev storsamlare av ”tryck och form med evig kvalitet” vilket bland annat blev en så omfattande samling om och av Linné att samlingen idag finns i Japan under namnet The Lenskog Collection.

 

Jag tror mig veta att det var så Lars ville att branschen skulle utvecklas, få det rykte och den plattform som gör att ännu bättre reklam kan skapas. Få ännu bättre och viktigare uppdrag.

 

Reklamens ateljé är trång och hemlig. Den drar inte, som den kunde göra, världen till sig. Den bränner sitt ljus genom att så sällan öppna för sina egna samtal. De dörrar som Lars bjöd in till känns som de sista betydande innan mörkrets artificiella kreatörer tar över. Redan nu kan ”vem som helst” formge en A-fyrasida just därför att de aldrig sett hur Lars (och några andra) kan och kunde. Men branschen har gjort sig själv arvlös.

 

Vår bok Öga mot Öga – med den kreativa revolutionen kan i någon mån bli en senkommen hälsning från förr. För dig som undrar har jag två besked: det ena att den är helt klar, det andra att den ändå inte kommer ut förrän tidig höst. Vår lilla redaktion gick på knäna och boken är inget för hängmattan. Den bör studeras, allra helst på skolorna.

 

Mitt sista bestående minne av Lars (han skulle förresten ha gillat boken) är från en kväll då Platinaakademin ätit självbekostad middag på Operakällaren. Efteråt i den långa korridoren fram mot hissen kände jag hur Lars placerade sin arm under min. Först efteråt förstod jag att det var hans sätt att tala om vad som var på väg att hända.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inprinsessan.

Posted on 30 mars 2018

En berättelse om en resa en långfredag för mycket länge sen:

 

Hon stod som övergiven i grådasket under skenet från gatlyktan lite utanför samhället. Diset slukade det späda skenet. Jag saktade ner men bara så pass att hon inte skulle se att jag var ofint nyfiken. Först när jag passerade såg jag vem hon var. Samhället i övrigt låg tyst och öde. Det kändes som om vi var de enda som var ute.

 

Jag var arton år och hade nyss fått körkort. Hade kört upp på själva födelsedagen och kunnat hämta kortet på Posten någon vecka senare. Så kunde det gå till om farsan och bilskolechefen var kompisar på den tiden när körkortsärenden fortfarande lät sig påskyndas och om rätt person ringde. Posten var dessutom fortfarande Posten.

 

Det var långfredag, dagen då allt var dött, så dött som kyrkan anbefallt eftersom vi alla skulle lida för Hans skull. Påsken bar sedan några år tillbaks med sig samma rutin. Jag åkte upp, eller om man så vill kom hem, själv visste jag ännu inte, för att besöka min pappa, han som blev kvar när hans fru tog sin trettonårige son i ena handen, resväskan i den andra och begav sig mot busstationen på torget.

 

Min pappas relativt nya Fiat 1800 luktade plast, bakelit och framtid, hade rattväxel och allt en bilburen yngling kunde önska sig inklusive skivspelare. Den var en dröm, en flyktbil och en koja att gömma sig i, en rymningsväg ut ur ett liv som redan var komplicerat. Bakom ratten fanns möjligheten att styra vart som helst långt ut i vida världen. Hela vägen upp, alla timmarna på Nordpilen till Boden, hade jag gått återkallat den stund då jag skulle få glida ner på plyschen, smeka rattväxelknoppen och knäppa på radion.

 

Min pappa hade mött vid tåget. Hans glädje var alltid lika rörande. Två tre gånger per år upprepades händelsen. Sommarlov, jullov och påsklov var det sagt och så blev det för det mesta. Och aldrig mot min vilja. Jag hade aldrig lämnat helt. Att visa känslor låg inte för min pappa. Det gjorde det rent allmänt inte i ett kustsamhälle i Norrbotten på den tiden, vilket inte betydde att de inte fanns. De baka hukade under tyngden från skogen, havet, tystnaden och mörkret. I min pappas fall dessutom mest nattetid då han satt ensam med sin grogg och lät förfördelningen ta för sig.

 

Långfredagen var än värre. Då skulle allt vara stängt, även de mer livliga samtalen, barnens glittrande ögon och de tysta husens avvisande fönster. Inte ens kiosken höll öppet.

 

Jag gled förbi taxistationens låga enplansbyggnad. Där talades normalt livets mening och alla sanna ord. Där haglade practical jokes och där fanns tröst om så mitt i natten. På planen utanför stod Persson Buick och Svanlunds Oldsmobile, båda blänkande svarta limousiner av senaste modell som vore de ämnade för presidenter och de rockstjärnor som ännu inte fanns. Men inte en människa syntes. Det kändes som om domedagen redan anlänt. Jag rundade busstorget men även storskrävlarna från byarna, de vingliga klockskojarna i sina kepsar med öronlapp, var som bortsopade av den våta vinden. Även Karamell-Stråhle hade tagit helgen på allvar. När jag senare passerade hans lilla träkåk stod cykelkärran på sin plats. Tom på alla godiskartonger som annars utgjorde hans ambulerande kiosk.

 

En ensam övergiven buss såg ut som om den tänkt stå där hela dagen. Jag styrde ner mot kyrkan eftersom det där var lämpligt att svänga tillbaks utan att behöva backa. En ensam man stapplade framåtlutad bakom sin stretande hund. Kopplet var tre meter långt, armen sträckt och handleden svajande. Jag kände igen ekipaget. Hunden var en riesenschnauzer inköpt som vakt i ägarens, min pappas, affär. Jag svängde in på en sidogata för att slippa stanna och prata. Mannen var min pappas halvbror och hunden det syskon jag aldrig fick. Vi hade redan hälsat som vi brukade, på golvet omslingrade som brottare.

 

Aprilvädret hade lagt sin våta filt över de gamla träkåkarna längs Köpmangatan. Det var isande kallt utan att vara minusgrader. Draget från älven var blött som en regnig höstdag. Snön hade lämnat gator och torg men inte strandängarna. Isen låg fortfarande kvar på älven och skulle nog göra så ytterligare ett par veckor. Alla i samhället gissade vilt när så skulle ske. Det tillhörde det årliga nöjet att gissa exakt vilken sekund som den utplacerade kasen på älven skulle passera under bron. De som gissat bäst belönades med allehanda begivenheter ur Hasses Kiosk & Pappershandel. Men givetvis var äran den stora vinsten. Vinnaren till och med angavs i ortspressen.

 

Jag drog mig i sakta mak norröver. Bara fem mil till Haparanda. Kanske åka dit men för att göra vad, tänkte jag. Möta finska grabbar på jakt efter svenska tjejer lockade inte. Ett helgnöje som evigt upprepade sina fruktlösa mönster vid gränsen. I horder drog de över bron och sedan runt i staden. Som bilburen svensk med skivspelare borde man då inte stå i vägen.

 

Påbylsad med mössan neddragen stod hon med en liten väska intill. När hon såg att jag gjorde en ansats att sakta in svarade hon med en lam gest med tummen, som ville hon ha lift och ändå kanske inte. Hon hade inte känt igen mig. Jag backade och hon böjde sig fram. – Nämen, är det du?

 

Hon skulle hem till Båtskärsnäs, en by någon mil utanför samhället. Jobbade i Luleå berättade hon, men hade ledigt några dagar, hade liftat men blivit avsläppt här i Kalix. Vi hade inte setts på fyra år, senast i sjunde klass i nioåriga Enhetsskolan. Mitt i terminen hade jag flyttat. I köksfönstret hade min pappa stått. Jag kunde se hur gardinen rörde sig.

 

– Gud var bra, skjutsar du mig? Om jag gjorde. Hon hade varit flickan på gaffeln, som en filmtitel på den tiden så träffande löd. På fiket där vi alla satt, med våra trimmade mopeder utanför, var hon alla yngre tonårskillars dröm. Den som en gång fått skjutsa henne låg länge i topp. En kaxig böna sa fikets bilburna hjältar när hon svepte förbi deras kladdiga händer. Men för oss yngre var hon fräckare, modigare och mognare än ringen av fnittrande hovdamer som omgav henne. Vi var alla kära i henne utan att någonsin tillstå det. Tjejer vi drömde om var inte de söta utan de utmanande. En gång hade jag fått knyta hennes skridskor. Hon tränade på bandyplanen, ofta ensam med en handvevad grammofon på sparken. Jag hade råkat vara där eller råkat och råkat. När även andra upptäckt möjligheten att få vara ensam med henne hade hon sagt ifrån. Jag tänkte att nu ska hon få veta.

 

Byn Båtskärsnäs var vid den tiden kommunismens västliga fäste på jorden. Rödare än Röda Torget, sa man. I husen sades det att man hade fanor stående mot väggarna istället för konst. Just hennes pappa var känd som den man inte borde stöta sig med. På första maj bar han största fanan på rak arm, stor och stark som han var. Jag minns att jag långt senare tänkte på honom när brottaren Karelin bollade med sina hundratjugo kilo tunga motståndare.

 

– Aldrig att jag går in, tänkte jag. Han hatar såna som mig, borgarbrackor som tar studenten, flyttar söderöver och kommer hem till farsor som har fin bil men inte vett att hålla slyngeln borta från ratten. Jag sköt in en EP i springan. Kanske var det Pat Boones Love letters in the sand. Jag minns inte. Nåt stämningsfullt var säkert tanken. Hon pratade på, berättade om storstaden Luleå, utelivet, det hyrda rummet i en villa i utkanten. Om pengarna hon sparade. Hon skulle till Stockholm, så var det bara, kommunistdotter eller inte.

 

Jag hade inte bråttom, hade snarare önskat att hon bodde betydligt längre bort. När vi närmade oss sa hon:

– Du, jag har en idé, morsan och farsan är ute i sommarstugan på Näset, vi åker dit.

– Dit! På isen?

– Farsan kör där jämt med sin skruttiga lastbil, det har liksom blivit en väg, bara att följa.

Det hade börjat skymma. Jag tänkte så det knakade medan vi närmade oss byn. Åka bil på isen när vårsolen börjat verka, var det tillrådligt? När vi skymtade viken såg jag ut över öppningen bort mot horisonten. Där låg Finland. Jag insåg att hon prövade mig. Skulle jag våga? Var jag som alla andra smågrabbar hon hängt med eller hade mina år söderöver gjort mig till man? Lamt försökte jag höra mig för om hon nyligen åkt där, när farsan senast åkt över. För två veckor sen hade hon varit hemma, fick jag veta.

 

– Och då sa gubbarna att isen fortfarande höll för ett flygplan att landa på. Vore kul att komma och överraska, morsan får göra choklad och mackor. Trist att stanna hemma i byn, kåken står tom. Brorsan ligger i lumpen på I19. Vill du kan du stanna över i stugan. Det finns gott om plats.

 

Det svindlade till. Okej, bära eller brista. Men inte förrän jag ser hur där ser ut vid stramden tar jag beslutet, tänkte jag nästan i hopp om att företaget skulle visa sig omöjligt. Skymningen hade nu börjat övergå i mörker. En ensam gatlykta visade var man kunde svänga av och ner mot stranden. Billyktorna svepte runt i kurvan. Det blänkte till av all gul sörja som låg uppfläkt bland bråten. Tydligen drog man upp sina båtar där. Djupa bilspår försvann nedför den låga slänten. Jag kröp fram. Hjärtat bankade.

 

– Du kan ju pröva lite, sa hon. Och vända om det känns för farligt, om det börjar knaka eller nåt. Jag kände att hon såg på mig och att hon log. – Så fort vi kommit ut en bit, kommer vi att se ljuset från stugfönstret, då är det bara att styra rätt på. Det blir som en fyr. Bara bra om det är mörkt men klart, en gång var det så disigt att farsan faktiskt körde vilse trots att han åkt här sedan han var barn. Hon retades och jag svalde.

 

Sakta rullade jag nedför slänten, insåg vid strandkanten att jag behövde ge rejäl extra gas för att komma över den gula sörjan och in på isen som efter ett par meter såg torr ut. En hinna av frost glimmade till. Bilen skumpade till när vi tog oss upp, det frasade om däcken som om vi körde på knäckebröd. Jag saktade in, stannade och tittade på henne.

 

– Är du bergis på att det håller?

– Ja för sjutton, tror du att jag själv skulle sitta här om jag inte trodde det. Kör bara på, det kommer att gå bra, snart sitter vi inne i stugvärmen och dricker varm choklad.

 

Pat Boone hade tystnat som om även han höll andan. Hela viken låg öde, allt som levde var mycket riktigt ett fladdrande ljussken i ett fönster kanske tre hundra meter bort. Ingen el, minns jag att jag tänkte. Fotogenlampa förstås, med strumpa.

 

– Vad säger din farsa då, försökte jag?

– Vad ska han säga, sa hon. Du är inte den förste jag tagit med mig hem, han finner sig, har säkert fått sina supar och vill snart bara gå och lägga sig. Kommer inte att säga ett ord, inte välkommen heller bara så du vet, sån är han men det är inget ont i honom, han vet bara inte hur man för sig.

 

På ettans växel rullade vi, som på glas, i riktning mot ljuset. Efter någon minut släppte anspänningen en aning. Jag ökade farten, la in tvåan men körde fortfarande inte i mer än snabb promenadtakt. Plötsligt rämnade jorden! Som om bilen försvann! Jag flög upp ur sätet och mot ratten. Fick ut armen som hon slog i men hon hade själv hunnit ta emot sig. Säkerhetsbälten var ännu inte uppfunna. Jag såg ett slukhål öppna sig, skräcken grep om strupen. Från sätet bredvid hörde jag:

 

– Jävla skit, nu får vi gå.

– Gå, tänkte jag!

 

Bilen låg framstupa med höger framhjul djupt nere i en sörja av vatten och is. Kanske var den på väg ner i djupet? Jag satt som förstenad. Lyssnade på vad som skulle komma. Kanske hängde vi på kanten till avgrunden? En häftig rörelse och vi skulle börja glida. Den måste upp, tänkte jag. Nog ville min pappa mig väl, allt han ägde var bara att låna, men att sänka hans nya fina bil i havets djup var kanske inte vad han tålde. Jag fick upp dörren och krängde mig försiktigt ut.

 

– Kom här du också, sa jag och tittade mot hennes fötter för att se om vatten rann in. Jag fick tag under hennes armar och drog ut henne. Vi stirrade på katastrofen. Jag tog tag i dörrstolpen och ruskade försiktigt. Bilen gungade lätt men kändes ändå som om den stod på någorlunda fast is.

 

– Kom, ropade hon bakåt. Hon var redan på väg bort. – Farsan kommer och hjälper dig sen, han är stark som en oxe. Jag insåg att något annat val knappast fanns. Vi knegade på, hon före, jag efter. Det knastrade om skorna. Mitt hjärta hade börjat gå på mer normala varv.

 

Ingen blev särskilt förvånad när vi kom. Ingen tyckte att det var särskilt märkvärdigt att bilen kört fast. Men morsan tittade efter en stund upp, hon måste bara slutföra ett moment i strumpstoppningen, och frågade vem hon hade äran att träffa.

 

– Jaha, guldsmedens pojk, har inte du flyttat härifrån med din mamma? Jag redogjorde för läget men kastade ständiga blickar ut genom fönstret. Det var nu så mörkt som bara en långfredagsnatt i april kan bli. Bilen var uppslukad, men av mörkret eller av havet? Jag kämpade med paniken, ville bara därifrån trots att jag någon timme tidigare skulle ha givit vad som helst för att få vara där jag nu befann mig för att sedan se morsan och farsan gå och lägga sig och vi bli ensamma vid brasan.

 

Farsan drack på bit från fatet, slurpade och tittade utan att se in i den blommiga tapeten. Han satt i bara kalsongerna. Plötsligt reste han sig, körde fötterna i ett par enorma stövlar intill ytterdörren, slängde på sig en stor skinnpaj och sa:

 

– Ska vi ta och gå då. Det var ingen fråga. Jag fick fart, tackade för chokladen och såg på flickan som log och sa: – Skynda dig tillbaks, vi har mycket att prata om.

 

Ut över havet tornade mörkret upp sig. Gubben, som kanske ännu inte var fyrtio år, hukade sig in under verandan, kom upp med tre långa plankor, la ifrån sig dem och gick med stolpiga steg mot ett uthus längre bort, sköt ifrån klinkan så det knirkade, var borta ett tag och kom ut med ett fång kedjor.

 

– Här, sa han och lämpade över kedjorna till mig. Så slängde han plankorna över axeln och började gå. Jag efter. Hjärtat slog vilt under jackan medan jag stirrade i riktning mot bilen, där den borde stå, där den snart skulle visa sig. Där jag så innerligt väl ville att den skulle stå kvar.

 

Tack gode gud. Gubben som inte sagt ett ord på hela tiden, meddelade plötsligt: – Får jag kättingen. Så slängde han kedjorna eller snarare lindade dem så gott det gick runt båda bakhjulen. Plankorna hade ännu ingen uppgift. Och skulle, visade det sig senare, inte få. Min lättnad visste ingen gräns. Allt jag nu ville var bort, upp ur hålet och bort. Hem till värmen, ljuset, Pat Boone och civilisationen

 

– Sätt dig i och backa, ge full gas.

 

När jag drog igen dörren minns jag att jag tänkte: Jag sticker!  Måtte den bara gå igång. Jag stack nyckeln i tändningslåset, pumpade lite med gasen och vred om. Motorn startade direkt. Jag såg på den stora mannen som stod på min sida men ett par meter bort. Han viftade med handen i häftig bakåtriktning med kraftig sväng på slutet. Jag förstod att det betydde backa och det fort som fan, sväng sedan samtidigt åt höger.

 

Jag la i backen, släppte upp kopplingen, kände dragläget och tryckte till. Bilen hoppade upp ur hålet. Den backade inte utan kastade sig bakåt. Jag svängde ratten åt höger. Fortsatte några meter, kanske fem möjligen tio. Stannade, såg mig om, inte ett liv, dödstyst, kolmörkt.

 

– Vart fan tog han vägen? Jag öppnade dörren, tittade åt det håll där han borde stå eller ännu hellre komma mot mig. Men ingen kom, ingen sågs. – Hallå, sa jag. Sedan högre: – Hallå, säg nåt då!

 

Så insåg jag att jag inte ville att han skulle svara. Att jag var fri. Att allt var över. Och säga vad? Vad fanns att säga? Vad skulle jag säga? Tack förstås, men mer? Att jag gillade hans dotter. Kanske tänkte han likadant. Vad finns att säga och något tack behövdes inte. Kanske hade han redan gått?

 

Det bestämde jag mig för. Han hade helt enkelt gått, varför skulle han stå där och frysa i bara långkalsongerna, visserligen flossade men ändå, och undertröja under pajen. Ville jag något kom jag väl efter. Jag hade kunnat köra fram och tillbaks lite, fått ljuset att söka. Men hålet skrämde. Hela området var som minerat. Allt jag ville var bara bort därifrån. Jag skulle aldrig se honom igen. Inte hans dotter heller, insåg jag. Och det där med isprinsessa var ju bara larv.

 

Sakta körde jag i den riktning jag förstod att stranden låg, såg snart siluetten av ett skjul, svängde lite av och an så att strålkastarna skulle visa vad jag borde sikta på, såg en brygga, inte den vi varit vid, en annan, men med ett par ekor uppe på stranden, förstod att där var långgrunt med en sluttande strand bakom ett band av gul sörja. Jag siktade, tog stats, slasket sprutade om fronten. Så var jag uppe. Hemma sa jag aldrig något, bara att jag kört runt lite. – Du vet ju hur dött det är en långfredag.

0e30242e0bcbf359967289fab0c4d61d{{