En berättelse ur serien ”En copywriters vedermödor”:
Jag skulle få se Richard Burtons och Elisabeths Taylors hemliga kärleksnäste. Även hur de satt nere vid strandpromenaden, han och rökte hon och log. Jag skulle få vandra i minnet av det svettiga triangeldramat The Night of the Iguana. Som inte blev mindre dramatiskt av att Taylor oanmäld dök upp under inspelningen. Rykten hade nått henne borta i London att Burton och Gardner inte bara kysstes framför kameran. Det slutade emellertid väl. När dammet lagt sig hade paret förälskat sig i staden, köpt var sitt litet hus på en smal gata och byggt en romantisk gångbro mellan. Stadens invånare sa aldrig något. Till sist blev de kvar för gott men då som statygrupp i vimlet nere på strandpromenaden.
Jag skulle även få träda in i den minnestunga haciendan uppe i bergen, så nära de mexikanska molnen man kan komma, där upphovsmännen till filmen, idel Hollywoodadel, många år senare drack sina martinis och erinrade sig sin tid med Iguanen.
Årets katalog skulle som vanligt fotograferas och som brukligt någonstans där vi ännu inte varit. Dags att visa höstens nya kollektion. Kanske till och med byta världsdel, var det någon som sa. Maria, vår coach och scout som då precis hade följt sin kärlek och flyttat till Honduras, avgjorde saken. Mexico låg henne nära och hon kände till en stad och en by som skulle ge oss allt. Mr. Gant behövde komma ut i den riktiga världen, lämna sin comfort zone och möta människor under andra omständigheter än han var van vid. I flera år hade han kuskat runt i hemtama städer i Europa och USA. Det var slut med det nu.
Man kan med fog fråga sig vad en copywriter har att göra med modefotografering av nya kollektionen. Särskilt en copywriter som inte är särskilt intresserad av mode. Som dessutom vid första kontakten sagt att ”någon modepoesi blir det inte”. Att allt om hur plagget sitter, klär, passar, vad linjen uttrycker och färgen har med säsongen att göra får andra stå för. Att jag ens gick till första mötet var därför att jag fattade vad andra ord kunde betyda för märket. Och att jag tidigare träffat Lennart och visste att han var en kund som passade mig.
Även de andra i teamet var skräddarsydda. Johan med sin kamera och Krister med sitt öga. Båda hade varit med sedan märket tog sin första fattiga steg i Sverige. Plåtade in- och exteriörer på Söder så att resultatet såg ut att vara sprunget ur Manhattans asfalt. Båda kände den amerikanska livsstilen inom sig. Konceptet ”the American grown up kid” var som skapat för dem.
Som personer var vi tre totalt helt olika; Krister och Johan två gamänger som aldrig gav sig. Envisa som synden kunde de pressa mr Gant till oändliga omtagningar. Och varandra till vansinne. Jag som stod helt utanför själva plåtandet kunde anta min naturliga plats som den eftertänksamme författaren. Vi kände sedan gammalt varandra väl. Krister och jag hade jobbat ihop redan på Arbmans och Johan var en av Den kreativa revolutionens hovfotografer. Det hann bli sju år och tolv minnesvärda resor för min del. Just den här resan kom att ha extra allt men bli tagen av polisen var inget jag ens kunnat fantisera om.
Vid den här tiden stormar Gant fram som på räls. Årets två kataloger har enligt alla rapporter i hög grad bidragit. Plaggen har fått sammanhang och identitet. Varumärket står starkare än någonsin och inte bara i Sverige. På marknad efter marknad kliver mr Gant in med sitt självklara leende. I Amerika stirrar man lystet på utvecklingen, där famlar man efter en syn på sig själv som bättre passar den egna uppfattningen.
Efter så många resor är arbetsfördelningen klar; ägarna till märket, tre unga svenskar, skapar kollektionen medan vi som utgör ”byrån” skapar berättelsen. Men den gode mr Gant hade börjat bli alltför självklar, lite stereotyp som flickdröm och ladies man. Hans pojkaktighet hade stannat i leendet på stranden och i segelbåten. Publiken behövde få se andra sidor av honom, till och med en mer eftertänksam insida. Innan han stelnade som svärmorsdröm måste han ut och resa, mogna, visa något av vad han tycker och tänker. Det var så jag kände när Lennart ringde. Men att som skribent få tillträde i en modevärld som bara motvilligt släpper in icke troende i sina vackra kapell var inte självklart. Jag hade de första åren många hårda duster med ägartrion men backades obrottsligt av de andra. ”Take it or leave it” gällde för alla tre. En förhandlingsmetod som alltid funkar förutsatt att man menar allvar.
I USA var Gant ett litet märke, började som skjortor för sportig collegeungdom på östkusten. De fyra bokstäverna är inte den konstruerade ordbild man först tror utan namnet på en ukrainare (ryss, sa man glatt på den tiden!) som flyttat till USA och länge levde på att hemma i köket sy knapphål och annat finlir åt Brooks Brothers och andra förnäma butiker på Manhattan. Det gjorde att USA förblev det resmål som vi ständigt återkom till. Själv hade jag varit med i såväl Miami som i Newport, Vermont, Seattle, San Fransisco, Montana och förstås New York. Alltid till en plats som har allt; miljön, vädret, tillgängligheten och för min del något att skriva om.
Kampen om utrymme för berättelsen hade börjat med fyra sidor för berättelsen men slutade med åtta. Jag ville förstås inte komma hem med en reseberättelse typ de jag gjort för Ving under åren på Arbmans, utan med något som inte står att läsa någon annanstans. I det jobbet kan jag inte nog tacka Maria. Hon förstod precis. Nosade till exempel upp två litteraturstudenter i Dublin som lotsade mig längs de stråk som Joyces figurer rörde sig i boken Odysseus. Det blev en barrunda som tog två dygn. I Seattle hittade hon en glashytta i skogen där världseliten i glasblåseri älskade att gästspela. I Newport fick jag en guide som kunde berätta om det minst sagt glada livet i de slottsliknande villorna (palatsen) när järnvägsbaroner och andra blev så stormrika att de blev sina egna banker. I Montana hittade hon en stridsflygare som efter kriget byggde en retreat i vildmarken dit vänner som Eisenhower och Bing Crosby kom för att fiska och jaga.
Puerto Vallarta ligger på Mexicos västkust. Jag hade aldrig hört talas om staden men hade förstås läst på. Såg att den låg ett par timmars bilresa norr om Acapulco. Läste förtjust att Huston- filmen The Night of the Iguana spelades in där; ett svettigt triangeldrama i fyrtio graders värme mellan tre av Hollywoods då hottaste skådespelare; Burton, Gardner och Kerr. Elisabeth Taylor var vid denna tid Burtons lagvigda. Alla tre blev så förtjusta i staden, att de köpte hus och i hemlighet stannade kvar. Deborah Kerr i den finaste villan av alla, den i centrum som borgmästaren då huserade i. Han hade inget emot att ses, visa villan och berätta vad han tyckte att jag borde skriva om. Men inget av det kom med i den berättelse som blev. Efter alla tidigare resor var vi väl förberedda, visste att trots all planering kommer det oväntade att vara det bästa som kan hända. Trots att tiden alltid är knapp, budgeten tight, vädret aldrig det helt perfekta, gruppen ständigt balanserande mellan flams och allvar måste vi kunna ta händelser i flykten.
Alla plagg krävde sitt. Somliga sol andra regn, några gärna hård blåst. Somliga folksamling andra öde vidder. Att lyssna när morgondagen planerades var som att höra en långfilm minutläggas. På alla hotell hyrdes därför ett stort rum där alla kläder packades upp och hängdes i den ordning de skulle ut och jobba. Inte ett enda fick hänga fel när bilen, ofta stora minibussar, körde fram.
Var står solen klockan nio? Hur är trafiken i den korsningen vid fyratiden? När stänger muséet? Får vi vara kvar en extra timme? Är det ordnat med alla tillstånd? Står den mannen där som avtalat? Det unga paret som ska vara med i ett par bilder, när kom de in i natt, sover de ännu, få hit dem. Ofta kom ingen i säng förrän långt efter midnatt. Ändå hanns alltid en belönande middag med. Alltid på bra ställen med lokala kök och viner från traktens druvor.
När vi möttes på flygplatsen hade Maria fotvandrat de första kilometerna på djungelväg. Hon var beredd på allt. Visste att hon kunde behöva tillkalla en doktor, hitta en extra bil, en åsna om så behövdes. Tillsamman var vi ett tiotal alla med olika uppgifter och discipliner. Yngst och yvigast var alltid det gäng stajlister, sminköser och assistenter som hyrdes in.
Sist men inte minst kom Gants representant laddad med dokument och buntar av kontanter. Ofta gällde det att betala sig fram.
Ur bussen väller resväskor dubbelt så stora som vanliga stora. Allt lovar gott. Puerto Vallarta ser ut att ligga synnerligen bekvämt på randen av Stilla Oceanen. Bakom reser sig branta broccoligröna berg mot den mexikanska sol som kan bränna sönder allt. I havet finns allt man kan önska att äta, på gårdarna och i de vilda bergen allt det andra. När vi närmade oss centrum såg vi hur havet kastade sig över stränderna och kajerna. Samtidigt som ett gäng smågrabbar dök efter ostron och allt vad skaldjur heter.
Även vår nye upplaga av mister Gant såg tagen ut, jämförde förläget med Kalifornien. Jag hade som vanligt, när vi valde modell, haft alla emot mig när jag bland blivande moviestars pekade på riktiga män med ansikten som berättar att de sett och hört ett och annat, även tagit för sig av livet. Som en ung rökande Sam Shepard, tyckte jag. Men modefolk har nu en gång för alla bestämt att modemodeller ska se ut som modemodeller.
Puerto Vallarta mötte med trettiofemgradig värme. Våra Vans landade utanför en stor villa. Entrédörren visade sig vara den enda dörr som fanns i hela huset, fyra våningar högt. Huset var en labyrint. Utan fönster och dörrar. Överallt löpte rum efter rum in och ut ur varandra. Men ändå så listigt ritade att alla gäster fick var sitt, det vill säga rum, klädkammare, badrum och toalettrum. På taket fanns pool, bar, helt kök, jättegrill och diverse lounger. Det egna rummet var en öppning mot havet. Någon vägg fanns inte bara en knähög balustrad laddad med växter. Utanför och långt där nere, huset låg på en sluttning, försvann den oändliga oceanen. Över sängen hängde en sänghimmel i vitt som påminnelse om nattens malariamyggor. Jag hade missat att vi ombetts ta malariatablett så på Arlanda delade alla ur teamet med sig så att även jag kunde ta den rekommenderade dosen. Ingen av oss hade tidigare bott i en labyrint. Men ganska snart blev det uppenbart att dörrar är överreklamerade. Det räcker att harkla sig och avvakta svar innan man kliver på.
Maria hade som vanligt bokat bil och chaufför åt mig. En engelsktalande förstås men också, enligt min beställning, en local som måste ha lust att berätta och ha något att berätta om. Gärna av det som bara han visste. Vår bekantskap blev emellertid kort.
Första dagen ville jag förstås till den plats där filmen The Night of the Iguana spelades in (1964). Teamet bakom den filmen måste anses som den optimala i Hollywoods historia. John Huston regisserade. Manuset utgick från en pjäs med samma namn skriven av Tennessee Williams. I rollerna i ett svettigt triangeldrama i en bungalow vid floden brottades tidens mest lysande stjärnor. Slogs, grät och älskade. Och kanske inte bara kysstes passionerat när kameran rullade.
Efter att ha träffat paret på soffan ville chauffören absolut visa mig något i utkanten. Vi gav oss iväg på en spikrak highway, genom förstäder, snart var allt bara öken. Vinden virvlade upp sand och hettan var med svenska mått olidlig. I en rondell får han ett möte i fel fil, hinner med nöd slänga bilen av vägen och vi landar tvärt i ett djupt dike; en svacka med motlut. Backa är inte att tänka på dessutom är han redan ute ur bilen, vilt viftande med armarna, på väg mot den mötande bilen som stannat till för att se hur det gick. När han närmar sig drar den emellertid iväg med en rivstart som lämnar svarta ränder i asfalten. Han fortsätter springa och försvinner, kommer aldrig tillbaks. Jag hör hans skällsord, alla som finns på spanska, försvinna i fjärran. Där står jag, ensam vid vägkanten i närmare fyrtio graders värme med en vägskylt en bit bort som enda solskydd.
Det kan ha gått en halvtimme i den tveksamma skuggan från en plåtbit när en polisbil i full fart svänger upp. Och tvärnitar. Ut kliver två poliser i hårt stukade skärmmössor, kritvita skjortor och all den grannlåt som tänkas kan inklusive pistol, handklovar och batong. De talar bara spanska, vägrar förstå ett enda ord engelska och resterna av min skolspanska är som bortblåst. De ler inte, betraktar allvarligt den lätt kvaddade bilen, ser på mig med svarta ögon ovan skarpskurna mustascher och öppnar dörren till baksätet.
Chauffören är som borta med vinden. De pekar att jag ska ta plats, smäller igen dörren och drar med en rivstart iväg. Efter några minuter kör de in på en gårdsplan, ringer i telefonen och jag förstår att de spårar den som av jorden uppslukade chauffören. När jag vill stiga ur för att få luft är bakdörren låst. När jag knackar på rutan låtsade de inte höra. Då först börjar paniken krypa på.
De ser inte ut som räddare i nöden, snarare som de som ska föra en haffad brottsling till fängsligt förvar. Jag har slutat fråga. De stirrar stint på vägen, kört fort och myndigt genom förorten. Så plötsligt är vi tydligen framme. Policia upplyser en skylt och jag fattar att detta kommer att ta tid. Hinner till och med fundera över om jag ska vara med på planet hem. Inne på stationen lämnar de mig i anvisad stol medan de pratar med mannen bakom disken. Vi två lämnas ensamma, han säger inte ett ord. Även han är polis men mindre myndig mer som en kontorspolis. Det lugnar något. Tuffingarna lämnar lokalen utan ett ord eller blick på mig.
Mannen pysslar med sitt, ringer ett par samtal och sätter sig att bläddra i ett magasin. Jag ser hans huvud och hör hans bläddrande. Plötsligt reser han sig över disken, håller fram det uppslagna magasinet, flinar, pekar och säger ”sueca”. Bilden föreställer en blond beauty med bröst som meloner. Jag fattade inte om det var en fråga eller ett konstaterande men sket i vilket. Bara att isen var bruten. Man inleder inte ett samtal med en som man tänkt bura in på det viset. Inte ens i Mexico. Strax flög dörren upp och in stormade chefen för firman som hyrt ut bilen. Hela vägen till labyrinten förbannade han mannen som orsakat att han tvingats till kontakt med polisen.
Någon dag senare skulle vi till platsen där de allra viktigaste bilderna skulle tas; en hacienda belägen så långt uppe i bergen att endast två färdsätt erbjöds; åsna eller flyg. Maria hade snappat upp att i denna avlägsna by bodde en en av Mexicos nya poeter, en gumma inte högre än en spade. Men huvudanledningen var att vi skulle träffa Chuck, mannen som filmat The Night of the Iguana och för pengarna köpt en egendom så långt från Hollywood han kunde komma. Titt som tätt hade han under alla år haft besök av sina gamla polare; filmens författare och regissör.
Planet som skulle ta oss upp var inte det stora ståtliga utan den lilla skrangliga kärran med vingar på taket och kroppen som en låda under. Det tog fjorton personer, vi var tio så med pilot, värdinna och full packning var det minst sagt fullastat. Medan vi gick över gruset sneglade vi upp utefter bergets sida. Och sedan på planet som skulle ta oss rätt upp.
Det blev en tur att minnas. Full fart mot berget, brant stigning utan slut hela tiden zick zack tätt över broccolin, ner i branta dalgångar, över stup och runt toppar. Stajlisten som satt intill mig var skräckslagen, kved och kramade förtvivlat min arm. Plötsligt såg vi molnen, planet planade ut, en glänta stor som en fotbollsplan dök upp. Hjulen träffade rätt, hårt skumpande bromsade sig planet fram till stationen, en träkåk stor som en bättre friggebod. Utanför satt tre, fyra gauchos till häst i full mundering; chapas, sombreros och ponchos. Taxin, en skruttig lastbil, tog oss på flaket över åkrar mellan vajande grönsaksfält och kaffeplantager in till byn, en grusväg med träkåkar som slutade i ett litet torg, en ”kiosk” med scen där byns ungdomar på söndagarna bytte högtidliga ögonkast. Och de vackra poem som byns egen poet bistått med.
Jag skyndade att besöka henne. Boden var något större än en telefonkiosk och packad med allt smått som är bra att ha; säkerhetsnålar, snören och liknande. Av ägarinnan syntes bara huvudet ovan disken. Men på väggen hängde reportagen från den landsomfattande poesitävling hon nyligen vunnit. Min skolspanska räckte nu så pass att syftet med de poem hon skrev till byns blyga pojkar framgick. Mycket om ”la vida y los suenos”.
Chuck höll till i utkanten av byn. Hans trötta hacienda hängde innanför trasiga staket och brustna murar. Förr var han byns välgörare, en gång ”the Hollywood man” men nu utfattig, gammal oh bruten men älskad och närmast vördad. På gårdsplanen radade snart en åtta man stor orkester upp sig på led. I svarta broderade byxor och västar med blanka nitar och klirrande silver stämde de upp sitt hemlands klagande sånger till smattrande trumpeter och spanska gitarrer. Stämsången ekade över stenläggningen mellan husens stenväggar. Alla åtta var nära släkt; bröder och kusiner. Snart hade i stort sett hela byn anslutit, parkerat sina åsnor och tagit plats där det gavs. Många skulle senare vara statister vid det stora matbord som dukades upp till den store Mr Gants ära. Jag förstod att han blåste liv i minnet av Chucks ankomst.
I stora huset hade allt stått stilla sedan sextiotalet. I ett hörn av stora rummet laddat med byns konst, konsthantverk och enkla instrument stod ett lågt bord mellan fyra väl insuttna fåtöljer. Jag får gåshud av sånt. I den ena hade Tennesse Williams suttit, i den andra John Huston, i de andra Chuck och ännu någon influgen celebritet. Där hade de spelat kort, druckit whiskey och tänkt på Iguanens natt i den svettiga bungalowen vid den mörka floden. År efter år hade de kommit. Försvunnit från världen utan att skvallerpressen informerats.
Men nu var Chuck sjuk, i själva verket döende. Att han gått med på att låna ut sin plats på jorden till denne Mr. Gant från USA hade uteslutande med pengar att göra. För honoraret skulle han resa till LA och besöka sina läkare. En sista gång, som han sa. Han och jag satt tillsammans på den låga stenmuren medan han berättade och orkestern spelade hans favoriter. ”Den här ska de spela på min begravning”, sa han och hyssjade mig medan tårarna trillade på hans kind.
Vi var för många för att kunna övernatta i byn. Istället tog lastbilen oss tillbaks till flygplatsen. Där blåste nu så hårt att det länge var otänkbart att lyfta. I ett par timmar satt vi och frös i lånade ponchos medan mörkret föll.. Till slut mojnade vinden så pass att vi bryskt uppmanades att springande nå planet och snabbt slänga oss in genom den öppna dörren. Så fort sista man var ombord förde piloten spaken i botten. Chuck hade tänt alla lampor och ljus. Snart låg hans hacienda som en eldfluga i mörkret.
LF