Det var julen 1981. New York glödde av glitter. Snön föll sakta, som på film, över Manhattan. Det var bjällerklang och knorr under skorna i snömodden. Utanför Macy´s satt tomten med sitt ho, ho, ho. Han hade barn på varje knä och var äkta som Kalle Ankas. Verkligare än Rovaniemis någonsin kan bli. Världen var redan så stor att den äntligen började passa Ove. Och America tas greater than ever. 

 

Vi hade anlänt med planet som inte borde kunna flyga. Men som varje dag i nitton år till skulle trotsa alla naturlagar tills det som inte kunde hända gjorde det. Planet som startade före lämnade en metallflaga efter sig på banan. Concorden sög in den, stegrade sig och störtdök. 

 

Lasse, Lasse liten, sjöng min mamma när jag var liten. Världen är så stor så stor. Vad visste hon om det, vad visste jag själv; om vad en reklamman kan få uppleva. Mot slutet kan hon ha börjat ana, jag anställde henne som husmor på byrån och snart hörde jag henne tala med sina väninnor om den där Bill Bernbach.   

 

Ove älskade att flyga men inte för flygmaskinens skull utan för att den när som helst, med honom ombord, kunde vara på väg någon annanstans. Helst till New York där hans själ och hjärta bott in sig några år tidigare. Som ung glidflög han när andra sparkade boll.

 

Hans intresse för flyg hade redan satt oss i många andra äventyr. Som när vi skulle till Texas och övertyga Gulfs ledning att vår kampanj var bättre än deras world wide. På hotellet i New York låg förstaklassbiljetter till Houston. Vi såg på varandra och bokade om oss till enklare turer till Mexico City och Houston, ringde Gulfs ledning och meddelade att vi tyvärr var ett dygn försenade. Allt Oves idé och handfasta genomförande. Eller som när vi flytt till London för att få vara i fred med viktiga jobbet för Upplandsbanken. I en Bentley med chaufför, på väg till flygmuseet i Brooklands, fann vi det vi sökte. För mig återstod bara att skriva långa berättelser om hur det känns att vara liten i stor bank. Varför Bentley kan den undra som inte fattar vilket golvutrymme en sådan erbjuder skisser i stora format.    

 

Det tog Concorden en långlunch att nå JFK. Som så ofta hade jag aldrig ens tänkt tanken. För Ove var det en dröm så fort nyheten dök upp. I en annan text, ännu inte publicerad någonstans, har jag försökt fånga hur vi ett par dagar tidigare satt på Charles de Gaulle och genom VIP-loungens panoramarutor såg den silverfärgade masken med böjd nacke se ut som att den gick och pickade frön i väntan på bättre vind. 

 

Där satt vi i var sin länsfåtölj, två reklamsnubbar från Sverige, längst fram rakt under Mach-mätaren bland prinsessor, grevar och industriadel på väg att slungas upp mot arton tusen meter påskjutna av dubbla Roll Royce-motorer som bara efter några minuter skulle få raketen att passera Mach 1 och sedan, redan innan första glaset champagne konsumerats, nå Mach 2 för att  just när den överdådiga lunchen dukades av, nå JFK. Allt för att fira att Falk & Pihl någon månad tidigare blivit med tillägget DDB. En tre  dagars julfest väntade med våra nyvunna vänner på Doyle Dane Benbach. Vi sa inget men visste att vi båda tänkte hybrisens tankar. För längre når man inte som svensk reklamman. 

 

Lasse, Lasse liten…

 

Att världens bästa byrå ringer är yttersta beviset på att man duger. Och inte bara i den ankdamm som reklampressen paddlar i för att kunna rangordna kreatörer, byråer och jobb. Utan på Madison Avenue, reklamens Wembley. När det händer då tar man, om man heter Ove Pihl, plats i osannolika Concorde med e på slutet som det heter i Paris. I London hette det Concord utan e. Så löste två av Europas kaxigaste länder och eviga rivaler problemet med vilket land i projektet som hade rätt att sola sig mest. Ett reklamproblem som vi just då var övertygade om att vi kunnat lösa om de bara frågat.  

 

Vi hade redan träffat Bill, Helmut, Bob och många av de andra livs levande legenderna. Såväl i New York som i Stockholm. Nu skulle även våra kulturer smälta samman. På amerikaners vis hade man bedyrat hur duktiga vi var, till och med hur bra alla texter var som de rimligen inte kunde läsa, hur trevliga vi var, hur fantastiskt Stockholm var, hur snygga våra hem, fruar och barn var. Vi visste att de ljög. Men som reklammän gör; inte far med osanning bara bättrar på det som ligger lätt på läppen. En konstart som där och då  förfinats till mästerlig under en fredlig men våldsam revolt som DDB:s blide Bill ledde. Och med sitt skarpa svärd karvade fram evighetens sanningar. Ut åkte reklamens dry martini-direktörer och deras sekreterares svassande rumpor. Upp åkte fönstren och ut vädrades den unkna doften av liknöjda procentare.

 

Som en pinne, men då ännu inte i skiten utan som ett utropstecken bakom en sång- och dansman som alla talade om men ingen tog på allvar, reste sig Trump Tower intill Rockefeller Centers isbana där Chefen & Sekreteraren gled runt på långlunch. Hon baklänges i kortkort ristande vackra åttor i isen. Han i skjortärmarna men med slips och fladder i byxa från Brooks Brothers.

 

Världen är så stor så stor…

 

Waldorf Astoria stod berett. Första kvällen kom med välkomstmiddag, tal och högtid. Som alltid börjar med den cocktail hour som många med mig aldrig lärde sig att lämna i tid. Ove hade sin engelska under kontroll, kunde lägga ut texten, kände sina nya partners, visste vad de ville och vad de tjuvhöll på. Jag stapplade med så gott det gick. Blev snabbt den tystlåtne, mannen från norr, han som skriver hellre än talar. Jag var van vid den rollen även i Sverige, fann den redan på Arbmans. Men också att den har sina poänger. När alla visat sina kort kan den som i lugn och ro fått läsa spelet och vässa sina egna tankar och idéer vara den som spränger banken. 

 

Vi hade redan övat på det rollspelet i tio år. Tidigt fattat hur naturligt bra det var att vi var helt olika varandra. Man talar om hand och handske, vi var samstämda som den skapande nävens fingrar. Ord och tanke, tanke och idé, idé och fullkomlig tillit till den andres exekution. Ove skrev aldrig ett ord i mina texter, jag drog aldrig ett streck i hans former. Gick det bra var det bådas förtjänst, gick det dåligt straffade den skyldige sig själv. Vi var inte ensamma om den iscensättningen. Hela vår generations revolution hängde på att det som den ene inte visste, tänkte, kände, sa det fanns hos den andre. 

 

Det blev Hall & Cederquist, Carlsson & Broman, Arbman & Lenskog, Forsman & Bodenfors. Åkestam & Holtz. Aldrig bara en, alltid ett namn följt om inte annat så av Company eller Partners. Idag verkar partnern vara en skärm. Imorgon kanske två skärmar som bollar idéer efter att ha brainstormat sig trötta.

 

Men alfabetet är som det är, hade det gått att ändra på så hade Ove givit sig på även det. Han hatade att komma tvåa, det gör alla entreprenörer har jag insett, även jag själv. Så var Max-Curt och så är Zeta-Fernando. Egensinniga men utan minsta mening att skada. En insikt hämtad ur reklamens djupaste valv; att den blyge aldrig vinner sekundsnabba val. Och att saker man upplevt och mäktiga möten man haft inte får samma impact när det visar sig att även andra var med, men på sitt sätt.    

 

Andra kvällen i New York var hela Waldorf vårt. I stora balsalen var dukat för alla på byrån vid runda bord för tio, tolv personer. På scenen jazzade ett storband. Vid borden satt man avdelningsvis, när dansen påbjöds dansade chefen artigt med sin sekreterare. På scenen hölls tal, ett av de första tillföll oss. Vi var inte bara en otrolig tillgång, vi var de första att öppna upp den spännande skandinaviska marknaden. Vi fick resa oss och motta mängdens jubel och applåder. Bill var sjuk den dagen men vi hade träffat honom förr, även i Stockholm där han höll tal på Operaterrassen. Och vi hade John, hans son, som aldrig vek från vår sida.  Europachefen som var den förste att nosa upp oss. Vi blev bästa vänner och så goda att vi en midsommarafton, en vanlig fredag i hans värld, när möte var påkallat, var tvungna att ta till drastiska metoder. Ove låg i Sandhamn i en segelbåt laddad med allt som hör den helgen till. Jag mötte John på Arlanda med helikopter, något jag aldrig hade kommit på själv, och bjöd på solskenstur över världens vackraste skärgård. Väl ombord slängde John slipsen och kavlade upp byxorna. Jag minns hur han och jag satt i dingen med en flaska whisky mellan våra nakna fötter. Dagen efter flög han till Sydamerika.

 

Julfesten på Walldorf var tradition, den skulle inte sluta förrän på morgonen. Framåt midnatt flyttade festen från balsalen till ett disco högst upp. Där dansades till fem, sex. Då hade Falk och Pihl för länge sedan stupat medan byrån fortsatte med frukostparty i diverse lägenheter. Gruppvis efter hur man arbetade. Och tillfälligt trivdes får man anta.    

 

Vårt avtal med DDB var tjockt som Karl XII:s bibel; luntor med juridiskt mumbojumbo där allt vi lovat gömde sig. Som att vi inte var alkoholister, drogmissbrukare, straffade, hyste alltför revolutionära idéer och mest av allt; att vi inte var sjuka, bar på minsta anlag för förtidig död. Hur Ove, som tidigt i livet hade en svår tarmsjukdom att brottas med, förhandlade bort den är mig obekant. Men han kunde även sånt. Själv kände jag att mina trivselkilon stack de vältrimmade atleterna i ögonen, men ingen sa något och tur var väl det. Jag har lång stubin, antänds den går den inte att släcka.   

 

En av de viktigaste middagarna innan beslutet hade kunnat vara den sista. Vi satt på finrestaurang i Stockholm med en hotade fine dining framför oss. Oves mage protesterade, den hade velat ha välling. Det löste han genom att ursäkta sig och lite väl ofta, men utan att någon fattade allvaret, gå på toaletten. Efteråt berättade han att han spytt upp det mesta. Så jobbar ett lejon.

 

Lasse, Lasse liten…

 

Efter ett par år med många sjukdagar ville Ove ha ett år i NY för återhämtning. Jag tvekade aldrig. Han skull ha gjort samma för mig med den skillnaden att jag hade valt Ådal på Höga Kusten.  Jag bjöd dit Ove en kulen höstdag. Norrland var inte hans bag men kräftor och nyfikenhet drev honom. Sent på natten tog jag ut honom på havet. Det blåste på. Den snabba båten försökte borra nosen i det det skummande kolsvarta djupet men studsade och for. Vi stod intill varandra, höll i oss i framrutan. Norrland var magiskt tills Ove skrek: ”Fan Lasse, det är som Canada”.  

 

Det blev mycket att minnas tillsammans under nästan tjugo år. Ett Bokförlag som vi döpte till Atlantis, skapat tillsammans med vår kund på byrån Forum-chefen Kjell Peterson. En anomali i en stelopererad förlagsvärld. Vad nu då? Ska reklamfolk komma här i vår fina bokvärld med sin kapitalistiska tilltag? Inte ens Butlers Kokbok, som vi två gjorde tillsammans med fotografen Janne Bengtsson som ett rent byråjobb med analys, koncept, idé och exekution kunde ändra på det trots att den sålde i hundratusentals ex. och kan vara en av de mest sålda böckerna någonsin i landet. Inte ens Calle Butler hade med bokens framställning att göra. Hans är maten, inget annat. Den som inte vill förstå kan fråga sig hur den sålt om den hetat ”Godare mat på lättare sätt” som någon förståsigpåare föreslog.

 

När Resumé ringde strax efter beskedet om Oves död  och ville att jag skulle säga ett par ord förstod jag att Ove hade velat att jag skulle komma med andra än  ”målmedveten, orädd, handlingskraftig, estet och ledande föregångsman” och att inte ens ”briljant formgivare” hade hjälpt. 

 

Ove Pihl var unik, något av en renässansman. Han bjöd många rikligt från alla sina bord. Inte minst mig.

 

LF