Så står det på försättsbladet till en bok jag skrivit. Om man nu kan kalla en digital samling bokstäver för en bok. Det är heller inte säkert att det blir någon. Jag känner min bokbransch, ratade själv, som deputerad förläggare på Atlantis*, Sidney Poitiers då nyligen utkomna självbiografiska bok. Erbjöds den under en bokmässa i Frankfurt. Läste febrigt om hans liv som ung, fattig, svart nobody i Miami. Hur han jobbade på en enkel restaurang där en av gästerna, en äldre man som dagligen läste sin tidning till kaffet, tog sig an den illitterate ynglingen och gav honom hans första lektioner i engelska. Pekade på rubrikerna, ljudade och berättade. Dag efter dag i månader. Rörande vackert. 

Glömmer heller aldrig scenen när Sidney äntligen kallades till audition men då precis hade lyckats spara till en ny kostym. Så när han skulle dö på scenen vägrade han falla på det skitiga golvet. 

Men skulle den gå att sälja i Sverige? Knappast. Sidney Poitiers; vem är det skulle nittionio procent av svenska folket fråga sig och gå vidare i livet? 

Så säger säkert även de få förlag som jag skickat manuset till. 

”Lars Falk… näe, det ringer inga klockor? Reklam… nja intressantare ämnen finns. Och är inte reklam något som lever i nuet, vem läser vad en gammal profil kan ha att säga om dagens?” 

Men ett hybridförlag, som uppenbarligen läste noggrant, gav mig ett lektörsutlåtanden som min blygsamhet förbjuder mig att förmedla men som mer än väl uppmuntrar. Problemet med den affärsidén är bara att jag inte gillar den; inte tycker att författaren både ska skriva boken och bekosta tryckning och arbetet med att ge ut den. Det skorrar illa i min enkla uppfattning om vad som är en juste deal. Nåväl, vi får se hur det blir med alla dessa rader.

Bokskrivandet har utan brådska pågått i flera år, vilket har sina fördelar eftersom mitt sätt att skriva är att öppna maskinen och börja. Ta vid och se vart det bär. Då inser alla att min metod också har sina nackdelar; att jag stup i ett får ändra, gå tillbaks, skriva om, lägga till. Att tiden så att säga springer före men också att den goda historien ohjälpligt glider in i dimman. Kanske vill jag helt enkelt inte att texten ska bli ”färdig” eftersom den hela tiden, enligt författaren själv, blir bättre. 

 

Raden på försättsbladet kom till mig som ett av spadtagen i den slippriga lervälling på jorden som nu får oss alla att halka omkring som druckna. Dagar som alltför ofta känns som att komma hem till sin invanda lägenhet och upptäcka att soffan flyttat sig. Att någon varit inne och jävlats med ordningen. Att kontakten inte sitter där handen vant sig när den trevar i mörkret. Till och med att någon målat om och vänt dörrar. Soffan är dessutom helt ny, ser bara ut som den gamla, saknar alla minnen av allt som hände i den gamla. Alla bakar den gömde. 

Man vacklar runt, öppnar lådor och garderober, allt är kvar men  på fel ställe. Yrseln tilltar, man ser sig om, försöker få fäste i träden utanför. Hemmet är det vanliga men tryggheten är borta. Jag ser ett par killar, som säkert är mycket trevliga, stå och hänga under en gatlykta och jag undrar direkt om de har skarpladdade pistoler lite käckt nerstuckna i byxlinningen. Ändå är det inte den fysiska otryggheten som får tillvaron att gunga. Inte ens att ryssen och amerikanen numera fått gestalt av svullna män, den förste misstänkt lik Ipren-mannen. 

Det är det där andra; det med sanningen; att den inte finns, vilket den i och för sig aldrig har gjort, alltid varit en föreställning, men att den nu bara är en av miljoner andra. Ett alternativ. Man kan inte ens tro de tio budorden längre. Att inte alltid följa dem är något annat.  

Att jag placerade raden ovan på försättsbladet till en bok, förlåt ett manus, som till stor del handlar om reklam eller snarare om kommunikation har att göra med att jag insett att jag haft ett av världshistoriens mest intressanta yrken; ett forskningsuppdrag i det mänskliga behovet att synas och inte nog med det; synas på det sätt man själv vill, uppfattas inte för den man är utan för den man vill att andra ska berätta om för sina vänner och bekanta. Det kallas i vissa kretsar för image, position, profil och allt annat. Men är inget annat än vår egen sanna natur som öppnar sig. Insikten att alla människor, utom möjligen moder Teresa, ser sig själv (barnen oräknade) som den viktigaste personen i livet. Den som ska uppfattas efter förtjänst, inte nödvändigtvis som den största, bäste och vackraste men som den man är när man är sitt eget bästa jag. Det kallas inte reklam men nog är det fasligt likt.

Därför berättar man om sitt på sitt sätt. Inte ens två som varit gifta i sextio år berättar samma historia. Eller, som i mitt aktuella fall med Ove, två som delat allt på jobbet i arton år. Allt vi var med om utan att fundera över vilka historier som sammanhanget vävde. Men när tiden går och avstånden växer antar historierna klanger som sakta men säkert divergerar. Det är fullt naturligt. Det händer alla, även mig, och måste så göra. Vi är inte större, kröp nyss på alla fyra om man ska tro Darwin. Om jag inte vore likadan själv hur skulle jag då kunna sitta och skriva sådana här krönikor. Varenda en vilar på sanningar som bara är mina. Mina alternativ. De jag jag står ut att leva med.

Efter sextio år i branschen inser jag att det föstås är så reklamen fungerar; den leker med sanningen för att hitta det alternativ som passar den aktuella pjäsen. Det är därför som reklam är en så djupt mänsklig vetenskap. Och som gör att den skrämmer livet ur alla som sätts att försöka tämja dess natur i de fållor som ett trångsynt affärsliv tvingas leva.

Jag var aldrig copywriter, förstår jag. Jag var grundforskare men spaden var en penna. Och som sådan blev jag rådgivare åt folk som inte själva hade någon aning om vad som pågår framför disken, inne i systemen, bakom kulisserna. Affärsmän och -kvinnor som tror att folk är lättlurade bara för att de inte orkar ta in allt skräp som forsar förbi.

Jag tänker inte avslöja bokens, förlåt manusets, nuvarande titel. Den ändrar sig hela tiden. Jag kan redan ha haft ett tjugotal men nog känns det som om den slutgiltiga kommer att ha med ovanstående att göra. Med hur enda sättet att förstå världen som den idag visar sig kunna vara är att låta sig bedras; vrida på ockularet, hitta karikatyren, se reklamen bakom de alternativa sanningarna, läsa mellan raderna, fördjupa sig i böckerna, filmerna och pjäserna, de som alltid förmedlar bättre sanningar om verkligheten än den så kallade verkliga verkligheten, den vi ser och hör men idag är särskilt misstänksam emot eftersom vi vet att numera lurar en listig säljare bakom det mesta. 

 

Att Ove lämnade oss krävde att jag ännu noggrannare fick fram vad jag vill vara noga med; hur mycket han betydde för mig, vilken avgörande roll han spelade för mig både som reklamman och person. Men också hur komplex en så karismatisk person måste vara. Jag har själv skrivit åtskilliga nekrologer. De ska ha sin ton och den berättelse som den avlidne kan ha önskat. Men vill man berätta om ett samarbete som vilar på den närmast telepatiska förståelsen för varandra, för spelet och den egna berättelsens tillkortakommanden då måste spaden ta djupare tag. 

Vid den öppna graven stod jag sida vid sida med Christer, Oves äldste vän, som även jag känner väl och även hann jobba med innan han lämnade Arbmans och blev sin egen konstnär. 

Plötsligt säger han ”har du aldrig tänkt på hur väl era namn passade er”? 

”Nä, kanske inte”, sa jag. 

”Falken och Pihlen, den ene flyger över nejden, spanar och identifierar, den andra söker upp och slår ner det som måste besegras”. 

Han gjorde en annons.  

 

Vi hade besök av en granne här om dagen. Hon kom oanmäld, vi vidimerar namnteckningar åt varandra och liknande. Mycket sånt på gamla dagar. Pratar ofta om böcker och hon gärna även om reklam, vilket hedrar henne som klok intellektuell. Jag berättade om dagens skriverier och hon säger plötsligt med inlevelse att reklam är kultur och att hon har klara bevis för det. Hon är fransyska, född i Paris, och ännu bara delvis försvenskad. ”När jag kommer till Paris slås jag av alla skyltar och affischer; hur de omgående berättar om mitt fäderneland, om den trestegs version av upplevelsen som ligger i vårt sätt att kommunicera. Så annorlunda än den som möter mig på Arlanda”.

Jag kunde inte låta bli att berätta om mitt allra första jobb på Arbmans. Skrev nyligen om det i min text om Johan Sten; om jätteaffischen på Arlanda för Chesterfield. Sparsmakad, elegant, rakt på och inte mycket till trestegsraket.

 

LF

 

 

* Den långvariga bristen i media på fakta om Bokförlaget Atlantis första tio år behöver åtgärdas: Bolaget grundades 1977 av Kjell Petterson, Ove Pihl och Lars Falk. Mycket som en följd av det minst sagt lyckade projektet Butlers Kokbok, en bok som Falk skrev, Pihl formgav och Petterson förlade på Bokförlaget Forum där han då var chef och i den egenskapen även kund på reklambyrån Falk & Partners. Strax efter starten tillkom Bokförlaget Allhem (Dr. Einar Hansen). Vilket gav förlaget en imponerande backlist att sälja ifrån. Pihl och Falk lämnade samtidigt 1987. Då hade Pihl bland mycket annat givit förlagets stora klassikerserie ett starkt formspråk och Falk bland mycket annat skapat boken Skogens Skafferi (tillsammans med Torbjörn Lenskog) en av förlagets stora kassasuccéer tryckt i närmare hundra tusen exemplar. För bilderna i båda dessa nämnda böcker står fotografen Jan Åke Bengtsson. Pettersons gärning är mer känd och väl dokumenterad. Han står för en utgivning av skönlitteratur som gav förlaget en stark ställning i böckernas värld. Denna bild av ett unikt nära samarbete mellan olika kompetenser i bokbranschen, internt kallat Gungor & karuseller, återfinns varken på Nätet, Wikipedia, i någon årsbok eller andra annaler. Idag ingår varumärket i Bokförlaget Natur & Kultur. Inte heller där finns Atlantis tidiga historia synliggjord./LF    

 

LF