Jag ser dem tåga mot sina nederlag pyntade med banderas och svällande biceps. Längre fram läser jag att många av dagens dagens femton- och sextonåriga grabbar inte kan skriva, trots att alla skulle kunna och trots att hela världen vet att utanförskap lätt slutar värre än med näsblod och skrapade knogar.
Jag tänker inte större tankar än de flesta och har stor respekt för komplicerade frågor men ibland kan ett litet tips ha stort värde. Det här handlar kortfattat om att lära alla konsten att skriva. Alla skulle kunna. På sitt sätt.
Storyn om hur mirakulöst skrivkonsten räddade just mig undan ett hotande utanförskap berättar jag, kanske inom kort, på annan plats. Om hur en ängel steg ner. Jag kan inte bättre beskriva det; en sliten, gammal man i en ungkarlslya i Uppsala med kofta ner till knäna och tofflor så urtrampade att de knappt satt kvar när han hasade sig fram. En gammal överliggare som livnärde sig på att sopa upp resterna av de studenter som universitetet spottade ut.
Han lyssnade. Den första jag mött som inte stämde in i den kör av misströstan som jag själv anförde. Och han sa, efter ett samtal som även det kunde vara en hel bok, de förlösande orden: ”Vi ska sluta på det här universitetet redan imorgon dag, vi ska börja skriva och bli journalist”. Vi-formen var genialisk. Han gissade inte, han visste.
Vi behöver alla en ängel. Vi läser om dem dagligen, det vimlar av dem på idrottsplatser, i fritidsgårdar och där man minst anar. Änglar som inte gissar, läser sig till vad arbetsgivare, föräldrar och löftesrika politiker förväntar sig, utan som vet att någonstans i den där lilla killen, eller tjejen, bor en personlighet som om den får blomma kan bli vad som helst. Men var finns knappen som öppnar rätt dörr, det är frågan.
Att kunna skriva handlar inte om konsten att kunna skriva romaner, poesi eller ens reklam, utan om konsten att med hjälp av en penna gräva sig ner i sin egen personliga talang. För den finns. Varför inte föräldrar, skolan och arbetsgivare ser hur enkelt det svåra kan vara är tidens stora gåta. Trots all välvilja blir alltför många stående utanför stängda dörrar med knutna nävar och – när lösningen kunde ha varit sån enkel som ”skriv”. Eller musicera eller gräv fram något annat som porlar i just dina kapillärer. Bit tag i det du har, inte det du saknar som andra tycker att du borde ha eftersom så många andra har det.
Konsten att skriva är inte en konst för vissa. Utan som konsterna att cykla, simma och vindsurfa, en fråga om träning under kunnig ledning. Ingen ska, eftersom änglar finns, behöva leva i det utanförskap som drabbar den som saknar det språk som varje nyfödd har nycklarna till redan vid leveransen. En brist som senare i livet stänger dörrar till såväl arbetsmarknaden som kulturen och det sociala livet. Men värre än så; kan man inte skriva missar man bästa chansen att hitta sig själv. Prata räcker inte. Prat blir lätt som dålig reklam; en lek i stunden med så flyktiga ord och klena tankar att käcka oneliners duger.
Att kunna skriva handlar inte om att kunna överföra information. Det kan några nerklottrade tecken göra. Den väl skrivna texten ger tid för den som skriver att stanna upp och låta tankar som inte fanns lösgöra sig i rum som annars inte nås. Sammansatta av ord och bilder som gärna kommer parvis inslagna i känslor som nyss inte fanns, hämtade i det rika Underland dit alla resor är gratis.
Att skriva väl är att ge akt på vad som känns medan bokstäverna hoppar fram ur sina gömslen, spänt invänta spår av varje ny tanke som kan uppstå. Granska den för att se hur den kan fångas så att den passar de meningar som redan fästs på papperet. Ett knåpande som kräver att man nyfiket rotar i den brunn som är ens egen unika. När själva hantverket sitter får hjärnan tid att springa före för att se vad som finns runt hörnet att upptäcka. Det är då det, som man säger, flyter.
Att kunna skriva handlar inte om att bli författare eller ens copywriter utan om att ha klarat grundkursen; ha hittat sin egen väg till ett språk som kan slå världen med häpnad. Vad man använder det till är en högst personlig fråga. Det personliga går inte på räls, följer ingen mall, kan än mindre fångas av någon manual; att sprida den villfarelsen borde beivras. Det egna, unika gäller även reklam, ett skapande som är så komplext att bara den mediokre tror att det förutsagda duger. Bra reklam är inte fri, den har många herrar. Men den som läser är densamme, alltid samma krävande, rikt rustade människa som bara i butiken är en vilsen konsument. När hon läser är hon sig själv. Därför ska texten som berör ha drag av personlighet. Det vill säga av den som skriver, inte av summan av alla som beställer den.
Reklamens texter ska därför vara så långa som möjligt. Att i förväg bestämma att de ska vara så korta som möjligt är som att skjuta sig i foten. Långa texter skrivs av de som vågar utmana både sig själva och de läsare man ser framför sig. Jag har träffat art directors, med extra fina titlar, som beställde fyra rader ”att balansera bilden med”. Och jag insåg att det fanns copywriters som ställde upp på det. De kommer båda att passa roboten fint.
Jag minns min egen skola och hur gärna timmarna i svenska språket handlade om konsten att inte göra fel. Inte stava fel, syfta fel, börja meningar med och. Men i gymnasiet hade jag turen att få en svensklärare, se där ännu en ängel, som inte var behörig och därför gjorde tvärtom. Som behörig var han teckningslärare, privat var han konstnär. Skriv, sa han och satte sig med fötterna på bordet och tittade ut genom fönstret. På tavlan stod uppgifter som ”vad stort sker sker tyst”. Många blev förbannade, andra förtvivlade, ett fåtal av oss tog upp pennan och började försöka. På min vägg hänger minnen av honom. Han som före alla andra fick mig att fatta att världen också är en fantasi. Jag inser att jag är priviligerad. Att jag slapp känna mig dum och utestängd. Slapp ta till nävarna.
Så länge jag kan minnas har skolan varit alla politiska röstfiskares bästa vatten. Här skulle det tas nya tag. Istället har alla, oavsett färg, ideligen tappat greppet. Det går inte att komma ifrån att det till största delen är skolans fel att inte alla som lämnar den kan skriva, inte ens på sitt sätt.
Många som lärt sig själva började tidigt skriva dagbok. Skrev av sig sina tankar, funderingar och problem. Varför inte göra den kostnadsfria bredvidkursen obligatorisk i undervisningen. Vad finns inte att hämta i ett material som får eleven att höra sina egna tankar, hitta sina egna berättelser, sin känsla för tiden, tillfället, sällskapet och händelsen. Och som på köpet gör den som skriver till en bättre läsare, kanske även till en mer kräsen mediekonsument. Med allt vad det betyder även för den reklam som medieindustrin är så beroende av. Och inte bara ekonomiskt eftersom bättre reklam gör både tidningen och teveprogrammet bättre.
Tänk att som elev få den boken med sig hem tryckt i ett enda exemplar, vilket den nya tekniken lätt tillåter. Tanken på dagbok åt alla som idag sitter håglösa och väntar på sin ängel svindlar. Tänk bara när den utbildningen når de ungdomar som nu sätts i fängelse. Det skulle rehabilitera på allvar.
På Linkedin har vi nyligen kunnat studera DDB:s sjuttio år gamla, men ännu omvälvande, Volkswagen-helsidor ofta till hälften med text under långa tvåradiga rubriker. Tyvärr är jag rädd för att de copywriters som idag kunde ha lärt sig något om den eviga kommunikationskonsten snabbt scrollade vidare. Tiden som så uppenbart är vilse anförs som orsak. Men det kommer en ny, en ny kreativ revolution som svar på trettio års förnekelse av mångtusenåriga sanningar.
Många av VW-texterna skrevs av Bob Levenson som var internationell kreativ chef när Falk & Pihl och DDB sökte själarnas gemenskap. Jag fick åtskilliga tillfällen att på allvar sitta ner med honom som jag så länge haft som förebild. Men allt vi pratade om befäste det jag själv börjat fatta; att konsten att skriva handlar om att hitta sitt eget sätt att få folk att läsa och att ta det man läser om på allvar.
LF