Jag såg fyra unga grabbar på Tolvan igår. De kan ha varit tolv, tretton år, stod tätt intill varandra, som i ring med ryggarna mot världen. Alla jobbade febrilt med sin mobil, någon sträckte fram sin, de andra log, pekade och flabbade till, dök tillbaks in i den egna. De var helt tysta, inne i sitt. Jag fick aldrig se en skymt av vad de såg, det fick ingen annan heller. Vi var inte del av deras tid. Jag kände mig utanför och smet in på Park, vårt kvarters egen tidsmaskin.

 

På Park bakade bagare Bengtsson bullar redan 1928 mest hela dagen. Han bakade stora, han bakade små, han bakade några med socker på… men så en dag dog han, föll som det framgår av visan  i sin ugn. Jag undrar om riksgäldskommissarien, han som byggde vårt hus, sa om han var i närheten då. Eller finansminister Sköld, som så passande bodde snett emot. Som grannar bodde de där, han som lånade upp de miljarder staten behövde till den som gjorde av med dem. Det var tider det.  

 

Paret Myrdal kan också ha stannat till och fått med sig en bullpåse efter dagens slit. Bengtsson hade bullar åt alla, även förstås åt Per Albin, som kan ha stått där, väntat på sin tur och pratat med de andra om att ”beredskapen är god”. I ett av engelska radhusen tvärs över gatan bodde familjen Hellsing och man förstår av visan att lille Lennart var en flitig gäst hos bagare Bengtsson på Park.

 

Vad har inte sagts, informerats om och skvallrats om innanför dessa väggar helt utan tidens nycker och prål. För tio, femton år sedan fick caféet nya ägare. De blev inte gamla. Efter att ha stajlat om hela inredningen med ett flott möblemang i vitt och konstläder slutade folk gå dit. Där som alltid varit fullt. Ny ägare tog tillbaks den gamla känslan och vips var där fullt igen.

 

Vad har det med reklam att göra, kan man tänka om man inte ser längre än näsan räcker. Jag tänker på dagens och undrar vilken tid den ser, och känner. Vilken bubbla man så envist vägrar lämna. Eller om det är så illa att tiden aldrig vill ha med reklamen att göra. Att de två helt enkelt inte passar ihop. Men medan reklamen tror att tid är mode, nyck och fräcka påhitt så är det ur evighetens brunnar som alla andra kreatörer söker sina dagars sanningar. Shakespeare gick till de gamla grekerna. Jag kan inte låta bli att undra om världen mått aningen bättre om reklamen förmått stå emot de lättast triggade drifterna. Ibland behövs bara en annan ton, ett annat tilltal, en tro att det gamla beprövade kan sprida lite ljus i mörkret.

 

I huset intill Park bor tiden rent bokstavligt i en bokhandel som idag är unik eftersom den ser ut som en bokhandel och inte som ett centrallager. Redan när vi för många år sedan flyttade in i området var Äppelvikens anrika bokhandel på väg att bli en sorgsen pappershandel med böckerna allt mer borttränga. Jag kom i slang med den äldre ägaren som krökt av nya tiders påfund satt på trappen och kedjerökte medan spårvagnen for förbi med alla som borde läsa hans böcker. Jag tyckte mig ha lärt en del av våra år med Atlantis och erbjöd honom mina tjänster. Han lyssnade tacksamt men orkade inte. Sålde sin butik och det märkliga inträffar att jag är väl bekant även med den nya ägaren. Hon jobbade på OCH under dess glansdagar. 

 

Idag vallfärdar många av våra mest kända författare och akademiledamöter till just den här bokhandeln där författaraftnarna drar större publik än som ryms i den lilla lokalen. Bokhandlaren och bagaren var samtida, de måste ha haft mycket att samtala om. Kanske trodde de på mun-till-mun-metoden.

 

Jag dröjde mig kvar på Park. Tänkte på romanen som aldrig blev någon bok eftersom den aldrig publicerades. Refuserades för att den var en crossover. En berättelse om en man som i dagar och nätter i kalla september sågs sitta i sin segelbåt medan bryggorna tömdes och hamnen mörknade. Plötsligt en morgon ligger en stor vacker segelbåt dikt intill honom. Han förstår ingenting. Ingen visar sig, hon ligger som död. Nästa morgon är hon försvunnen. Han får för sig att följa efter. Varför vet bara jag och lektören som sa bra skrivet men varför en crossover? En vad då, minns jag att jag sa. Två historier i en, sa han och jag förstod att han hade rätt.

 

Länge låg manuset i träda. Jag har inte velat läsa, inte fattat hur jag skulle kunna stryka historien om dottern som så oförväget ger sig in i reklambranschen. Ta död på en darling som det heter när man resolut dödar folk som inte gjort något ont, bara inte passar in. Senare insåg jag att hon var en produkt av mitt bloggande, mitt eviga ältande om reklam med allt vad dit hör. Jag hade varit så upptagen av reklam att jag även försökt få in den äggröran i en roman som skulle handla om något helt annat. 

 

Problemet, förstod jag senare, var inte vad jag fått henne att säga eller tycka utan att inget av allt klokt hon sa och tänkte hade med boken i övrigt att göra. I en segelbåt är det inte besättningens kommunikation som är den intressanta, utan havets med båtens. Oförskyllt fick hon aldrig en chans att framträda som den hon var. Eller veta vad som fick hennes pappa att hals över huvud att ge sig av efter.     

 

Jag tog tag i en annan romanidé och fortsatte blogga. Åren gick och manuset som nu skulle få namnet Utloggad låg och skavde som utan fendrar mot en betongkaj. En dag tog jag fram saxen och klippte alla nästan tre hundra sidorna mitt itu. Inte bokstavligt förstås utan mening för mening. Sakta försvann den älskade dottern i ett dis och en dimma som till slut slukade henne helt. Med reklamen ute ur bilden blev berättelsen hel.   

 

För en tid sedan lovade jag mig själv att lämna reklamen åt sitt öde. Den blev allt mer främmande och därmed störande. Blåste upp allt tommare ballonger och gräddade allt pösigare suffléer. Tog i så det knakade men slog alltför ofta hål i luften, den som prövat på golf vet hur det känns. Jag tyckte mig förstå vartåt de nya vindarna blåser. Hur lätt tillfälliga byar leder allt fler vilse på nya plattformar och hur lockande medvinden är för övriga medier. Det nya kallas story och narrativ men är för det mesta inget annat än reklam, scener för positionering, profilering, image och varumärke.  

 

Det var inte drömmen om ett eget universitet med betyg i ämnen som ekonomi, samhällskunskap, psykologi och idéhistoria som krossades den där natten på V-Dala när jag tappade fotfästet och föll som i en hiss som tappar vajern. Om reklam och ordets makt visste jag ingenting, trodde jag. Ändå hade jag som fjortonårigt enda barn varit med om en uppslitande skilsmässa, nyss bott ihop med elva andra killar i samma kala rum i femton månader och innan dess varit på håret att kuggas i latin medan släkten stod utanför med blomsterbukett i handen. 

 

”Vi ska bli journalist”, sa den gamle vägvisare som plockat upp otaliga misslyckade studenter förr. ”Vi ska utgå från vad vi själva vill, kan och eventuellt har fallenhet för, strunta i vad alla andra säger”. Han fick mig att berätta om språket mellan raderna i mitt tidiga Norrbotten, om alla hyss, allt mobbande och allt man kallade ”jävelskap” som skulle tala för det som inte gick att säga. 

 

Med reklamen kom fascinationen för den okända faktor som alla kreatörer hoppas på men så sällan tar höjd för. En kreativ komponent som rätt hanterad trumfar ekonomiska planer och kalkyler, gäckar analytiker och kamrerer. Som aldrig slår ner som den blixt många tror utan föds som en glödande flaga i en sedan länge kolande brasa. 

 

Jag visste tidigt, det gör man som ensamt skilsmässobarn, att det som sker och sägs bara är fragment av sanningen, att det ofattbara kan hända och att tystnaden inför det skrämmande förlamar. Jag tänker på våra sista dagar tillsammans; hur ingen sa något, vad ett sista ord där i farstun hade kunnat betyda?

 

Jag lämnar Park, passerar de hundraåriga villor som idag hunnit med både två, tre och fyra ägare. Alla med i sin tid och efterlämnande sina märken i tapeten. Det lyser digitalt i fönstren, på uppfarten står dubbla SUV.ar men att tiden skulle vara ny är en chimär. Allt har en tendens att återkomma. Människan är sig lik, det är bara berättelserna som är nya.

 

Bäste läsare som uppenbarligen, trots att jag inte hör av mig så ofta, läser. Jag önskar dig ett gott nytt år.

 

LF