Allt som oftast när vi som var med förr träffas trillar repliken ”tänk att vi fick vara på rätt plats i rätt tid” över någons läpp. Det känns ödmjukare än det vi också menar: ”sån tur att man inte är med idag”. När jag började i reklambranschen var reklam något man som ”hederlig skattebetalare” inte önskade sin son eller dotter. Eller som någon reklamman uttryckte saken i titeln till en bok (ungefär): ”Jag som trodde att min son arbetade som pianist på en bordell”. Vilket alltså hade varit att föredra. Oro för en dotter var nu inte särskilt befogat eftersom kvinnor knappt fanns på reklambyråer på den tiden, annat än i receptionen. Reklam var en närmast ohederlig verksamhet, ett lömskt sätt att locka lättlurade…