Meddelade min vän profeten redan i slutet på nittiotalet. Han sa mycket annat också som nu ramlar ner som poletter lite varstans i dagens tankesmedjor. Som att tusen auktoritära ledare snart ersätts av tusen ledande auktoriteter. Se SCA. Eller som han för snart tjugo år sedan sa att snart kommer ett stort företag ur industrieran t.ex. Volvo att ha ett börsvärde som inte är större än ett decimalfel i det största it-företagets. Se Apple.
Igår såg jag på teve från Almedalen att framtiden redan är här, att vi alla är på väg att bli enmansföretagare eller ”självanställda” som min vän profeten så mycket bättre uttryckte det. Allt delvis beroende på att robotarna snart tågar in. Per Schlingman nämnde transportsektorn (bilar som kör sig själva) men också kreativitetsbefriade yrken som revisorns. Han kunde även nämnt banktjänstemän och advokater av den sort som lever gott på att leverera standardsvar.
Han kunde också ha nämnt reklambranschen. Jag och många, som sett dess inre, har i många år sett utvecklingen eller snarare bristen på den. Som reklamen ser ut och inte utvecklas blir den ett mönster. Mönster går att mata in. Och så länge det finns köpare som hellre inte gör fel än tar en risk att hitta det enastående går systemen att sälja.
Sedan lät Lövén meddela att några ”minilöner”, som i Tyskland där detta märkligt nog tycks ha fungerat, det skall vi inte ha. Vi skall ha riktiga jobb som folk kan försörja sig på. Så talar en fackföreningsman, som när han ombeds förklara vad han menar med att han känner företagandets villkor talar om ”industrins” eftersom han jobbat på Hägglunds i Övik.
Men företagandets grundvillkor är just enmansföretagarens. Det är där allt börjar. Men inte alltid, utan mer sällan, med en ”uppfinning” som företagsdoktorer och näringslivsjournalister tycks tro. Utan med lusten att vara sin egen, ta reda på om man kan det man tror att man kan, få visa det, få känna att det lilla börjar växa, att uppoffringen var värd sitt pris. Kalla det revansch om du vill. Allt en djupt mänsklig egenhet som många väljer att bejaka, men ännu fler att hålla ifrån sig. Nå, sa man på detta Almedalsmöte, vad skall då alla enmansföretagare göra när robotarna tar över ”skitjobben” som det hette? Svaren svajade så låt mig berätta om Karl Arne.
När Karl Arne blev uppsagd från ortens stora industri eftersom skor tillverkas betydligt billigare på andra ställen i världen och med väsentligt högre modegrad än den egna ortens designers kunde uppbringa, tittade han på sina två tomma händer och tänkte: Det var väl också själva fan!
Flink som han är, ungefär som de flesta, kan han både köra gräsklippare och skotta snö. Så började det. Trakten vimlar av sommarhus och stugor som ofta står övergivna och, som vi säger i Norrland, oskötta. På vintern lägger sig snön tungt på taken. De kan behöva skottas omgående även om ägaren bor i Stockholm, är på affärsresa i Singapore och har vuxna barn som inte har tid att ta över farsans göromål.
Den ena stugan efter den andra blev Karl Arnes skötebarn. Han sätter på och av sommarvattnet, bara det en åtgärd på gränsen till vad en oerfaren citybo med centralvärme tål. Han fäller träd som ägaren märkt upp, även kapar upp, klyver och travar in i vedboden. Allt eftersom har hans arsenal av hjälpmedel växt, som styrverktyget som får trädet att falla precis som han vill. Han till och med planterar växter som borde komma i jorden långt innan husets ägare har tid att åka upp. Och allt oftare har han även börjat fylla kylskåp så att stugan inte bara är varm och omskött med putsade fönster utan även erbjuder en rejäl första frukost.
Det där med trädgård har blivit en lönande nisch eftersom det på orten finns en blomsterhandlare med mycket tid över, om man så säger.
Snart upptäcker han förstås de skavanker som alltid uppstår på hus utan fastboende. Fönster som behöver kittas, dörrar som slagit sig, altaner som behöver oljas, grillar som aldrig hann rengöras. Och så vidare i det oändliga.
Han skriver åtgärdslistor med tips och förslag, mailar ägarna och meddelar att han står till förfogande. Somliga hus blir till årsavtal. Idé är enkel: Jag gör allt som jag ser behövs, utom bygger om förstås och lite mer specificerat av den arten, till ett fast pris. Nåja, jag och jag var vid det här laget inte riktigt sant. Plötsligt hade Karl Arne både två och tre kontrakterade timavlönade.
En kväll när han inte kunde somna började han fundera på sin verksamhet som på ett ”företag”, ett riktigt som han sa. Men han hade varken råd eller lust att låta kommunens eller andra rådgivare sko sig på hans bekostnad med allmängiltiga råd. Han ville att hans företag skulle vara lite som han själv, en förlängning. Att det fungerade hade de första åren redan intygat. Personlig kontakt, var ett av grunddragen. Så han bestämde att ingen kund skulle antas utan att han själv träffat vederbörande, öga mot öga gärna över en kopp kaffe. Med ett handslag som avslut. Så lite papper som möjligt. ”Fungerar det inte oss emellan så är det slut, då är förtrollningen bruten och nöjet för min del borta”, sa han och räckte fram sin valkiga näve.
Det gav namnet på företaget. Var han fick det ifrån vet han inte men plötsligt ser han namnet framför sig: En extra hand. Men när han skriver ner det ser han att det skall stå En Extra Hand. Först skriver han Xtra men inser att det bara ser tillgjort ut. Därifrån får han också att X kunde bli hans märke. Men strax innan han skall skicka sin skiss till brevpapper och visitkort till tryckeriet känner han att X inte alls är han. Han vill ju vara motsatsen till okänd. Han tittar åter i sin hand, där allt verkar finnas, och inser hur personlig den är. Hans hand, hans företag, hans företags namn, tänker han utan att veta att det är så de bästa reklammakarna tänker. Så han smetar in handen med spissvärta och trycker den mot ett vitt papper.
Ryktet sprider sig och marknaden tycks omättlig. Alla verkar ha problem med stugor, hus och villor, även lägenheter visar det sig som ägarna inte hinner åtgärda själva. Eller kan. Eller har lust med. Märket med Handen, en snygg klisterlapp med texten ”Ett hus som lever. Därför tar vi väl hand om det.”, skaldat av honom själv utan att ens veta vad en copywriter är, sitter på allt fler ytterdörrar som bevis på att husets sköts väl och implicit på att det inte står obevakat.
Som alla förstår blir detta en på orten stor och lönande business. Idag sysselsätter den ett tjugotal personer varav åtta som heltidsanställda. Sommartid har han plats för ett tiotal ungdomar, som gör några veckor var, men inte mot ”samma betalning som din mamma och pappa skulle få”, som Karl Arne säger. En flicka blev så bekant med familjen hon hjälpte med att åka och handla, tvätta, sitta barnvakt och liknande att de erbjöd henne jobb i Stockholm. I självaste receptionen på egna firman ”för att hon är så trevlig och kan ta folk”. Nu med fullt betalt och möjlighet att läsa vidare på Komvux. En grabb lärde sig köra stora motorbåten och pluggar nu för att ta skepparexamen. Han vill börja köra båttaxi när han och kompisarna byggt färdig på inredningen till stålskrovet de fick för hundra kronor.
Samtal förs med intresserade franchisetagare på andra orter. Karl Arnes varumärke är redan så inarbetat i närliggande kommuner efter alla skriverier och uppträdande i lokalteve, men framför allt genom mun-till-mun, att de som vill starta något liknande inser att allt det där med ”skitjobben”, skotta snö och klippa gräs, det kan man mer än väl medan att helt ställa sig på egna ben känns svårt och främmande. Kanske något som kommer senare.
Någon kan undra hur Karl Arne förvaltar företagets numera rätt så stora intäkter. Och den vinst han gör. Femtio procent av vinsten går tillbaks till företaget, tjugofem som lönepåslag åt alla anställda till nyår och tjugofem som personalfrämjande åtgärd som det heter. Som till att köpa sommarstugor. De är oförskämt billiga här uppe så firman äger redan tre, som anställda får låna på sin semester. Karl Arne vet förstås vilka han skall köpa, som är välskötta och kemiskt fria från dolda fel. Resterande femtio procent går till investeringar i nya maskiner och verktyg. Första miljonen satte han på ett bokningssystem på nätet där han lovar att inom en timme ringer den person skall utföra arbetet. Vilket inte är vad traktens övriga hantverkare skämt bort sina kunder med.
Själv tar han ut en lön som är ungefär som ICA-handlarens eftersom företagen idag är jämnstora. Samt en familjebonus, som han kallar den, som räcker till en spännande resa någonstans i världen. Föräldragården och den åttaåriga Volvon duger än.