Välkomnande. Avskalat. Viskande. Champagne. Så mormors klimp. Sedan vaktelägg. Chablis. Bortglömd purjolök. Marehomp. Rabarberssaft. Pannkaka. Fågellever. Nu 2012 Green Dragonfly i glasen. Kvabbso. Must på Aromaäpple. Dikilling. Sedan Cheverny. Varm och kall makrill. Torsk med sitt huvud. Torskbuk. Sparris, granskott & grisfett. Avslutas med rotselleri.

Därefter paus i trädgården med sparrissoppa, surdegsöl och småprat. Nyss influget franskt par av parisisk modell, som ser ut att ha sett och smakat det mesta kan inte låta bli att le. Som alla. Ett nickande utan vanlig svensk like.

Andra halvlek. Baune, Les Prévolles. Ankägg. Fågelskinn. Hallonsaft. Vaktel. Rödbetor. Nu Le Clos Clos Rougeard Chamur Champigny. Till sist Oxen. Sedan Birtokbar Tokaji. Plättar. Kärnmjölk. Avslutas med kaffe, chokladflarn från egna byn och äppelavec i växthuset. Trollskt. Nästan lyckligt. Notan tack.

Tjugotvå serveringar. Vänligt och korrekt utan fjanteri. Utanför en enstaka sommarkväll veckan innan midsommar. Trädgården prunkar men vita lakan skymmer växtligheten. Mot skogsgläntan ett stort möblerat växthus som mot kvällen lyser i skymningen som ett strandat ufo.

Och kanske var hela tillställningen en utomjordisk händelse. Ändå väldigt jordisk eftersom det mesta som serverades var uppväxt och uppfostrat i sängar runt gården.

Vi besökte Daniel Berlins stjärnbeströdda krog i Skåne Tranås. Tjugofem poäng av lika många möjliga i Dagens Industri läste vi dagarna innan.  Topp i Sverige överallt. Parkerar bilen för natten. Vinpaket till alla fyra ett måste. Men våra vänners sällsynt goda granne har lovat att hämta oss cirka fyra timmar senare eftersom enda taxirörelsen (Kiviks) på hela Österlen fraktar studenter den natten. Vi välkomnas på gårdsgruset av Daniel, hans fru och övrig personal. Handhälsar med förnamn.

Ingressen ovan är naturligtvis brottsligt orättvis. En oförskämd förkortning av verkligheten. Vi serverades t.ex inte torskbuk utan ”Isad buk av torsk i gröna jordgubbar, gurka och vild krasse”. Det är skillnad det. Eller ”rotselleri” som visade sig vara ett helt huvud bakat i ugn i tolv timmar varpå Daniel bar in det svartbrända liket, trancherade det i sexton delar (lika många som antalet gäster som tas emot), gröpte ur en tugga åt var och en och serverade den i sin juice och på de brända skalet. Ursinnigt gott, som vi säger här uppe i norr. Som Vivaldi i gommen istället för i öronen kunde vara ett annat sätt att försöka fånga årstidernas, krogens idé, flyende nyanser. Så flyende att jag nog bara fick tag i hälften.

Ändå undrar jag varför jag fortfarande går igång på den här sortens ”middagar”. Jag har ju varken manér eller smaklökar som lever upp till dessa subtilitetens dimhöljda ängder. Tycker fortfarande att det mesta är gott. Och alltmer det enkla, som fortfarande smakar råvara. En frukt av allt ätande i Italien med Fernando kanske. Älskar till exempel numera blomkål, ett hatobjekt förr i tiden. Nickade därför förnöjt när jag läste att det även är Daniels Berlins favorit. 

Igår åt vi havregrynsgröt med lättsockrad lingonsylt för första gången på många år eftersom det sägs vara bra för blodtryck, kolesterol och allt annat som pensionärer intresserar sig för. ”Nåt så mycket hemskt!”, som en granne uttrycker saken när hon menar precis tvärt om. Vid närmare eftertanke inser jag att det knappast förvånat om Daniel serverat samma rätt, men på sitt vis förstås. Bara en sked förstås. Med gryn från egen havre, rostade på grillen. Med tre vackra lingon på topp.

Reklambyrålivet, på sin tid, hade sina sidor. En av dem var förstås all god mat som vi utsatte oss för. Min tidiga kompanjon Ove var dessutom betydligt mer bevandrad än jag i fine diningens hemligheter. Medan hans pappa var hovmästare på Berns var min småföretagare i Norrbotten. Så när han envisades med att tycka att en pytteliten sked rysk kaviar satt bra i början undrade jag förstås vad det var för fel på löjrommen hemifrån Kalix som vi la på macka ”tills det tog i näsan”, som en av fiskarna från Storöhamn sa. För Ove var det en självklarhet, när vi kom in på den banan, att få göra en bok med Tore Wretman. Jag visste nätt och jämnt vem han var. Men Calle Butler passade oss båda. För så var det att det ena bordets rika gåvor aldrig uteslöt andras mer torftiga. Hur många gånger satt vi inte till bords på finaste krogen och sa ”nä, nu börjar vi med en sillbit istället”.

Även efter byråtiden fortsatte det med väl planerade besök på de stjärnkrogar som gällde hemma och ute i världen. Alltid gott intill gränsen för det tillåtna förstås. Alltid viner vars sällsamheter jag mer anade än kände. Alltid värt pengarna trots att pengarna skam till sägandes kunnat gagna fler. Men värdet satt aldrig ensamt i kemin eller i kockens fingerfärdighet. Utan alltid tillsammans med sällskapet ty på sådana krogar sätter man sig inte med vem som helst. Tänk efter. Ju dyrare och finare desto viktigare med vänner runt bordet som man verkligen gillar. Dyrt och fint är bara ett annat sätt att säga ”viktigt”. Viktigast är förstås hemma med den mat som berättar vad man vill.

Det sägs med rätta att krogbesök handlar om totalupplevelsen. Men vad är totalen när inte maten och vinet är hela sanningen. Delad förväntan, stämning och överraskning förstås. Men också vid mötet med en sådan som Daniel Berlin det sällsynta: en konstnär, och brinnande entusiast, en entreprenör och innovatör ständigt på jakt efter det som inte skapats förr. En som gör det omöjliga möjligt, bara det att lägga sin restaurang dit knappt taxi når. Och då skall vi inte tala om Fäviken, åtta mil in i skogen från Östersund.

Båda krögarna reklamgurus av annat slag, som inte behöver  annonser och granna pamfletter utan litar på att bäst i sitt slag ger ordet vingar. Även till Paris och Washington. Egenföretagare som insett att produkten inte kommer till sin rätt (obs vits) förrän den presenteras och förpackas rätt. I rätt miljö med allt vad dit hör av doft, färg, stil och smak.

Ta bara personalen hos Berlins, handplockad som primörerna i landen. Inga proffs av den unga moderna sorten med ytliga åthävor och blicken i fjärran utan närvarande, inkännande genuint kunniga förlängningar av det öppna köket.

Stor upplevelse, äventyr om man så vill, skall intas gemensamt. En och annan ensamvarg må protestera men vi andra som lever våra liv i flock känner att upplevelser som tillfaller alla på samma sätt, i samma stund, på samma plats stärker laget. Och därmed jaget. Vem sätter sig ensam på Daniel Berlins, jag bara frågar? Ensam sitter man på hemmakrogen med raggmunk med fläsk. Där tar man inte in en Philén Bulle, Péttillant Naturel Philippe Tessier, Cheverny, de France och börjar smacka med gommen och flacka med blicken.

Ärligt talat är jag, trots besök på både Berlins och Fäviken, tveksam till om det blir fler sådana besök. Dels för att man skall låta det toppade få förbli ensamt. Men framför allt för att springet efter det ständigt nya känns alltmer gammalt. Det som idag står spaltvis om i tidningen att man skall ha besökt för att räknas till de som förstår att leva livet är till för de nya uteätarna, inte för mig. Skulle jag skymta Viggo Cavling på en krog frestas jag därför att raskt välja en annan.

När jag lagt ifrån mig den här texten skall vi bege oss till Ullånger för att handla bröd hos Skogs Hilda (så bra att jag inte borde berätta att hon finns) sedan uppsöka Systemet i Kramfors där viner som heter duga finns i fullt tillräckligt långa rader.

Senare ikväll blir det middag på Gårdsbutiken med Björn och hans son. Gårdsbutiken är Nordingrås svar på Daniel Berlins, även om ingen tidigare mig veterligt ens tänkt tanken. Allt grönt odlat på egen mark, allt kött från gårdar intill och all fisk från havet utanför. När jag testade åt White Guide fick inte Gårdsbutiken vara med eftersom man bara håller öppet sommartid. Nu är det ändrat, tack och lov. Därför kan även du hitta dit förutsatt att du vågar ta småvägarna över Nordingrålandet på din framfart längs E4:an mellan Härnösand och Örnsköldsvik i tron att det är Skuleberget som är Höga Kustens mekka.