Jag försöker se honom framför mig. Hann aldrig möta honom. Han blev omgående bara tre bokstäver i en stämpel knappt synlig med blotta ögat. Så plötsligt dyker de upp. Luppen ljuger inte, där är han efter alla dessa år.

 

Året är 1911 och jag anar hur det skymmer i den lilla verkstaden. Han sitter med sin luppskärm som ett pannband över skulten böjd över arbetsbordet, perfekt inpassad i den rundel i bordet som utformats för en finsmed. Från taket hänger en ensam glödlampa med enkel skärm. Mot magen sticker en välformad träkloss ut ur bordet. Den tjänstgör som stöd för alla de olika arbetsmomenten.

 

I handen håller han en liten cylinder i silver, knappt två centimeter lång. Han har precis knackat den rund och fått till den koniska form han eftersträvar. Intill ligger en liten platta, cirka en centimeter i diameter och rund. Med en dorn har han mönstrat hela ytan; slagit tätt, tätt så att den fyllts av små, små gropar, viktigt för att nålen skall få rejält grepp. Plattan, som är lätt konisk, skall nu lödas fast i cylinderns smala ände. Han öppnar kranen och tänder brännlågan. Med pincetten plockar han fram ett par små paljor av silver och löder med dem fast cylinderns botten. Nu ser alla vad han är i färd med. Han gör fingerborgar. Förmodligen flera åt gången eftersom det blir rationellare så.

 

Sedd bakifrån undrar man varför han hukar så lågt, huvudet verkar nästan saknas, men de som känner honom vet. Han har puckelrygg och är inte så stark. Jobbet som silver- och guldsmed passar honom perfekt. Redan 1905 fick han, bara tjugofem år gammal, sin mästarstämpel. Han är duktig. Och väldigt snäll, sa min mamma som hann träffa honom innan han dog 1939.

 

Det knarrar på tröskeln. Hon är lite tung nu. Det är hans syster Hilma som undrar om det inte är dags att avsluta arbetsdagen. Det kommer en imorgon också, säger hon och han vet. Så säger hon varje kväll. Hilmas mage putar därför att hon är med barn, vilket inte var lätt att komma hem till sin bror och berätta. Inte för att han skulle förebrå henne. Han är som sagt snäll, den snällaste man kan tänka sig. Men pappan bakom verket hade gjort klart att han ville hållas hemlig. Han var förstås gift. Först på äldre dagar har jag lyckats reda ut vem han var.

 

Hilma och Sven Oscar, för så heter brodern, har en syster. Hon heter Hulda men har redan, bara arton år gammalt, lämnat sina syskon för ett annat liv. Vacker som en dag, sägs det. Och vart styr hon med hela sin skönhet som enda kapital om inte till Stockholm, en plats på jorden där inte många från Kalix ännu varit.

 

I Stockholm går det bra för henne. Hon börjar, och hur det gick till kan man undra, köpa och samla antika mattor. Med åren blir hon så stor i branschen att hon kallas Matt-Hulda och är väl känd i de rätta kretsarna. Men då har verksamheten svällt och omfattar fram mot tjugotalet såväl antikviteter som kläder för uthyrning med dit hörande ateljé för lagning och ändring. Hennes kunder är stadens stora teatrar och på så sätt ser man såväl Max Hansen som Karl Gerhard på besök i hennes sex rum stora salong på Odengatan. Ett par av rummen är klädkammare. I den finns allt att hyra till och med kläder för ”fans mormor”, som min pappa sa.

 

Hulda gifter sig aldrig men begåvas icke desto mindre med tre barn. Som inte heller gifter sig utan bor kvar med mamman som i en fransk roman från artonhundratalet. Hulda stiger inte upp förrän framåt lunch, ligger sedan gärna i morgonrock och röker ur långa munstycken medan hon gör sina affärer i telefon och via raden av besök. Den äldre sonen passar upp, eldar i kakelugnen, bär fram likör och tömmer askkopppen, kan även bre en limpmacka med leverpastej. Mat lagas ytterst sällan i det stora köket. Det mesta bärs upp från konditoriet i gatuplanet.

 

Den yngre dottern, med långt hår i fläta ner mot ryggslutet, har gått på Konstakademin men fastnar i syateljén. Hennes begåvade måleri hade behövt helt annan sponsring. Den yngre sonen bryter helt mot familjemönstret. Han är bilskollärare i mockaskor och kamelhårsulster. Hans rum innanför entrén går i vinyl, glatta magasin och käcka färger. Ut ur det strömmar, när han nu är hemma, dagens vedervärdiga musik. Nattetid har han gärna besök. Kanske av någon elev som behöver extra undervisning.

 

Hemma i Kalix föder Hilma en son som får namnet Bertil. Han blir min pappa och den som efter 1939 tar över rörelsen men utvidgar den till att även omfatta butik för allehanda guld- och silversaker. Ovan soffan i det som blev mitt barndomshem hängde en tavla, som jag på barns vis trodde var den största som någonsin målats. En mycket märklig interiör från en kunglig middag med kandelabrar och drivor av mat till folk i sammet, peruk och glimmande smaragder på lillfingret. Tavlan var, som alla nu förstår, målad av Milda och förärad familjen Falk som tack för en vistelse där uppe en sommar, den enda kanske, då hon slapp undan sitt sisyfosarbete vid symaskinen. Allt kom ständigt tillbaks trasigt, berättas det. Dessutom var förstås nästa aktör i rollen av annan dimension.

 

Varför jag nu berättar detta? Jo jag förlorade mig en stund i en fingerborgs öde. Hemma i en låda har vi länge haft diverse gamla silversaker kvar efter butiken i Kalix. Den upphörde när min pappa avled. Nu skulle det äntligen bli av att göra sig av med sakerna. Där låg bland annat åtta fingerborgar, alla i silver men en av dem väldigt annorlunda, inte alls lik de andra sju. Jag plåtade dem och satte in en annons på Blocket. Mycket riktigt, det finns de som samlar även på fingerborgar. Nils från Västerås hörde av sig och berättade att han hade ungefär tusen stycken och att hans specialitet var svenska ortsstämplade det vill säga gjorda av en smed verksam på någon svensk ort.

 

Titta inuti, sa han med ivrig röst. Läs stämplarna i botten. Är den svensk skall de sitta där. Är den utländsk sitter stämplarna utvändigt under övre lilla kanten. Det krävdes rengöring och lupp. Och mycket riktigt där, inuti längst ner på botten, framträder förutom kattfoten, som är själva silverstämpeln, stämpeln SOF som betyder S.O. Falk, dessutom N som betyder Nederkalix och I7 som betyder att den är tillverkad 1911.

 

Man kan gå igång för mindre. Jag tänker på Milda som kanske i en framtid skulle ha fått även denna fingerborg av sin kära släkting där uppe i norr. Förmodligen hade hon en hel uppsättning. De hade trivts tillsammans den sommaren när hon satt på gårdsplanen och målade så hela trakten gjorde sig ärende förbi. Från Stockholm! Vacker som en filmstjärna med fläta långt ner på ryggen! Och målar tavlor! Stora i drivor med färg! Och han, puckelryggen, sitter ofta och bara tittar på!

 

Och jag undrar förstås, som många gjort före mig, om slumpen verkligen är en tillfällighet.