För mycket länge sen, eller om det var alldeles nyss, var vi en liten grupp reklammän som till skillnad mot branschen i övrigt fått för oss att reklam ska beröra såväl intellekt som känsla med allt vad dit hör (etik, ansvar, omdöme, god stil t.ex.) Att bara det som tränger så pass djupt ner i mottagarens mylla att det bränner till, rör om och lägger sig att gro kan växa till en nyfikenhet som blir prövning som kan bli ”adoption” som det hette på högskolespråk. Att först när budskap går hem för att stanna blir investeringen värd två tusen kronor i timmen. Och miljarder för media att livnära sig på. Att reklam som bara studsar runt blir som hissmusik. I vår enfald trodde…