Jag tycker om att titta på konst men inte lika mycket om att titta på hur den ställs ut. Verk efter verk längs väggarna, allt som på löpande band. Förbi en publik som snällt inrättar sig i en trögt framflytande kö. Där alla är inställda på att få veta mer, känna mer, förstå mer, längtar efter att få vara med om annat men som hänsynslöst lämnas ensam. Det som kunde ha hänt hände inte. Eller inte med den kraft som man har förstått ska finnas någonstans där inne i verket.

 

Jag tänker på alla Picasso-, Chagall- och Gauguin-utställningar som lockat halva riket att köa upp. Många som reste i timmar, hyrde rum, kostade på sig. Inte för att ha något att göra i brist på annat utan för att nyfikenheten och lusten att få vara med om det riktigt märkvärdiga, något utöver det förutsägbara medietugget, lockat.

 

Väl hemma igen hade man sett hundratals verk ordnade i en tidsföljd som verkade logisk för experten. Men vad hade man att berätta för dem som inte kom iväg? Vad hade man lärt som man inte förstått tidigare? Vad upplevde man som var så märkvärdigt? Vilken hjälp fick man med sitt eget fortsatta forskande i konstens hemliga rum? Största intrycket har ofta verk man redan känner gjort. Lite som att ha besökt Louvrens oändliga skattkammare och komma hem med att man minsann sett Mona Lisa.

 

Därmed har jag påannonserat vad som föranleder den här skriften: att det var en fröjd att se Artipelags pågående utställning om Bloomsburygruppen. Jag återkommer till den. Men först:

 

Varför ska det vara så svårt att ge en konstintresserad allmänhet lite hjälp på traven. En genväg till den trebetygsuppsats som bara fåtalet når. Måste konst vara så utestängande, så oåtkomlig. Att den är det i sig själv ligger i sakens natur. Men i sin attityd när den på eget bevåg hänger upp sig till allmänt beskådande varför då vara så ogin mot den publik som den vänder sig till att denna snabbt flyttar sig till nästa verk i hopp om att där plötsligt se ljuset. Och sedan till nästa. Och nästa. Väl ute på gatan har alla sett allt, men hur mycket egentligen?

 

Utställning handlar om kommunikation. Att ställa ut uttrycker en vilja att med sitt verk nå fler än de som råkar besöka ateljén. Men jag hör aldrig konstnärer tala om att de kommunicerar. Tyvärr gör därför inte muséer det heller. Inte i den mening vi andra menar; att det man säger och visar ska ge sådan ledtråd så pass lätt att finna att frågor uppstår. Och därmed dialog. Men vad skulle jag ha frågat Picasso om, om jag fått tillfälle? Och vad skulle han ha svarat en dumskalle som inte hade vettigare frågor att komma med.

 

Det handlar om inre monolog, sa Ulf Lindhe, om att ställa frågorna och själv svara på dem. Låter bra, men när jag frågar mig själv inser jag att jag vänt mig till en som inte kan mer. Jag vet att det är den sista upplevelsen, den man bara kan få på egen hand, som är meningen med allt. Men vägen dit, varför är lite pedagogik en sådan styggelse?

 

För ett antal år sedan såg vi en utställning i Paris som etsat sig fast. Inte så mycket för att den handlade om Picasso som för att den handlade om hur Picasso arbetade för att det skulle bli som det blev. Fem muséer ställde samtidigt ut verk av honom intill verk av andra stora konstnärer som han inspirerats av, som t.ex Monet och Velasques. Texter berättade om hur han gång på gång besökte vissa verk, studerade dem i timtal, antecknade, skissade – och gick hem och gjorde på sitt sätt.

 

Jag tänker (ursäkta språnget) plötsligt på vår bok, som nu fastnat i den upphovsrättsliga snårskog som gör att den, trots att den är klar, inte är klar att ge ut. Eftersom vi vill ge ut den själv, ha full kontroll, är våra personliga resurser begränsade (tre åldrande män). Men förr eller senare kommer den förstås ändå att tryckas. Kanske till mångas förtret eftersom det kräver mod och mognad av kreatörer att våga möta det som många (kunder t.ex) kan uppleva som ”bättre förr”. Jämförelser mellan vad som intresserar och berör och inte styr ingen över. De görs alltid omgående av  publiken själv.

 

Vår bransch ser inte bakåt. Att Picasso insåg att andra gått före i samma känsliga ärenden och på sina sätt löst problemet föranleder ingen eftertanke. Det som kunde bli till hjälp blir snarare ett hot. Jag har alltid undrat vad branschen t.ex. lär sig av all bra reklamfilm man, antar jag, ser i Cannes.

 

Så till Artipelag och Bloomsbury. Äntligen en utställare som fattat att konstupplevelser mår bra av att även försöka återge något av den inre miljö och det sammanhang som den skapades i. Att inte stanna vid arkitektens yttre utan lika mycket låta intendentens konstnärlighet lyfta fram tidsandan som rådde, hur gruppen som inspirerade varandra uppstod, vilka vitt skilda konstuttryck de skapade som ändå hörde samman; allt mellan färgställningen på tapeten, till möblemanget, mattorna, väven. Till och med ljuset ställs ut! Den magnifika utsikten genom muséets stora panoramafönster mot sjön har offrats för ett flor lätt bemålat för att ge livet i utställningen den tidens ljus. Man går runt, stannar till, går tillbaks, sätter sig, tar in intryck som tar upp och förstärker tidigare. Man får en bild. Fram träder en grupp människor som ville påverka sin tid och sina liv, samtidigt. Som gripna av samma ideal fann sina egna högst personliga sätt att göra det på. Därför förstår man. Och därför berörs man. Själva utställningen blir ett verk. Och det trots att den vågade vara tydlig, berättande, till och med pedagogisk. Trots eller tack vare, var frågan.

 

Första gången vi var där kom mannen bakom Artipelag Björn Jakobson, Baby Björn kallad, mot mig med det leende jag aldrig såg under den tid han var kund hos oss på byrån. Han var stolt som en tupp, ville visa allt. Jag fick till och med en lektion i hur värme-, sanitets- och alla andra system i källaren vackert arrangerats i  blänkande koppar och vindlande rostfritt. Rena installationen! De gäster jag hade med mig fick höra om de viktiga intryck han fått med sig från sin, ibland lite stormiga, tid med oss. Han var en krävande kund, ville förstå, utmanade oss för att få det bästa vi kunde ge.

 

På Artipelag har han dukat sitt bord. Det må kännas långt mellan konst och bärselar men allt mellan människor handlar om konsten att kommunicera. Efteråt åt vi god buffé utomhus i vårens bästa tid.