Att måla är meditativt. Tavlor självklart, men även att timme efter timme plankstryka väggar kan ha samma uttömmande effekt. Även då är allt just här just nu. Drag för drag, droppe för droppe, centimeter för centimeter dräneras hjärnan på tankar som mest tumlar runt utan slut. När burken är tom är även hjärnan det. Men det kan krävas fem liter för att tombolan ska stanna helt.

 

Nu står burken i boden och väntar på återvinningen. Fem liter Falu Rödfärg puts väck. Jag tänker på Jerry som ritade den lilla ateljén och då sa att den ska se ut att vara ett med naturen, den speciella just här i lingonriset bland enesnår och högresta tallar inramade av stolta björkar. Det är tio år sedan. På sistone har den grånat betänkligt, tappat sin lyster. Faktum är att den inte längre speglade sig lika malligt i det hav som just här bryter långt in i denna höga kusts skiftande formationer.

 

Kanske var målarglädjen bara ett åldersfenomen. Följden av att allt inte längre behöver gå så fort. Det som inte blir färdigt idag blir det kanske imorgon. Om att förr upptogs tanken av alla brädor som ännu, trots styvt arbete, var omålade. Nu handlade allt om glädjen med de som precis målas. Jag hör om Pilgrimsleden mellan Selånger och Trondheim och tänker tanken, gissar att sådana äventyr drar fler pensionärer än tonåringar. Somt ska avnjutas i sakta mak. Ska man vandra sextio mil bör varje steg vara en njutning inte ett mindre till målet.

 

Kanske var det den sköna värmen uppe på berget som i år, svalkad av en ständig lättbris från havet, gav det slags klimat som får chartermål att blomstra. Kanske var det att få gå i de mest slitna, avlagda paltor man kan hitta på en spik i förrådet. Att i en kartong finna ett par grova bortglömda skor köpta i second hand i Söderala för kanske trettio år sedan. Tuffa då, nu slitna och delvis trasiga men bastanta i sulan vilket är avgörande för den som ska stå på stege i timtal. Hur som, avtal är avtal. Här handlade det om att Ingrid målar inuti och jag utanpå.

 

Avgörande för utfallet var emellertid själva färgen som fick arbetet trots värk i armar, rygg och ben att vilja fortsätta. Den övervann att solen på södersidan av byggnaden, som ligger på en egen liten platå, brände och att små flugor på skuggsidorna gjorde allt för att sabotera idyllen. Här måste inflikas att myten om Norrland och mygg bör modifieras till att gälla särskilda förhållanden som lövskog, sankmark och vindstilla. Inte, som här, där det är högt, torrt och nära havet. Längs vår lilla väg har hela sommaren en ström av lättklädda flytt värmen ner mot områdets egen badvik. Inte en mygga har stört. Det jobbiga är den branta backen hem.

 

Men varför just Falu rödfärg? Främst förstås för själva kulören; den djupt ”engelskt röda” (vedertaget i konstkretsar) men också för allt som denna unika nyans signalerar om arv, miljö, jord som vi är komna av, bergarter vi levt av, livets gång där även hälsosam röta ingår. Den svenskaste av alla kulörer. Himmelsblått har alla tillgång till men falurött är svenskare än gult och blått, utom i fanan förstås. Falurött känns.

 

Men det som gjorde att färgen denna gång (jag har målat husen många gånger tidigare) var så lätt att ha att göra med var att den nu var så följsam, lätthanterlig, ärlig och korrekt. Den bet där den skulle och inte runt omkring. Och framför allt; dess viskositet, eller textur, var en dröm. Len som plysch, smeksam som en tunn skinnhandske. Som att stryka brädan med en tjock bechamel eller creme fraiche. Inget dropp, inget spill och därför (nästan) inga fläckar. Hände det ändå lät den sig torkas bort med en trasa för att lämna ytan som om fläcken aldrig funnits.

 

Fullt lika extatisk hade jag inte varit, vet jag av erfarenhet, om detta varit den jobbiga första strykningen då färgen måste tryckas in i ett trä som sörplar i sig varje tjockt penseldrag. Nu var det den andra. Träet hade girigt svalt all färg och lämnat ytan grå och fnasig. Solen och vinden hade gjort tillvaron uppe på berget svår. Ytan låg torr och längtande, inte motsträvig och vrång, särskilt inte i prång, sprickor och springor. Väggen ifråga är spikad omlott med fyrtumsplank, inte hyvlad men heller inte grovsågad.

 

Handens rörelse blev självklar, uppförde sig som en vevstake i slow motion. Varje drag blev det andra exakt likt: Doppa, dra upp och ner fyra gånger, nåja ibland fem, vinkla penseln (glöm alla gamla trötta borstar från förr, även här har en påtaglig produktutveckling skett), tryck mot springan mellan bräderna, dutta hårt och dra neråt, sedan några snabba svep över alltsammans. En lätt molande värk i den trötta armen vittnade efteråt om resultat och arbetets glädje.

 

Då och då ingår att backa och begrunda, se hur varenda fiber fått sitt, hur varje ljus nyans från förr fått ny lyster. Sedan backa en bit till och uppleva den skarpa gränsen mellan en kåk som är som ny och en som ser fallfärdig ut. Några minuter senare har den nyss strukna färgen satt sig och mognat som om den alltid suttit där. Torktid; kanske fem minuter.

 

Under alla dessa timmar inte en ordnad tanke i huvudet. Bara denna enda att få färgen på penseln att fästa och täcka den utmanande fläck som siktats. Arbetet förflöt, plötsligt var det lunch, sedan trekaffe och plötsligt dags att göra klart för dagen. På kvällen inget att orda om, begrunda och yvas över. En helt egen upplevelse av hur virrvarret i hjärnan precis som i drömmen kan bilda det helt otänkbara. Hur trådar som aldrig möts i medvetet tillstånd plötsligt kan göra det. Bli något att stilla le åt och sedan glömma.