Lars Hall är död och jag lägger den text för veckan som jag hade påbörjat åt sidan. Någon bild varken vill jag eller kan jag av respekt för ämnet hitta. Det får bli många ord istället: Över stadens blinkande neon reser sig en hand. Ett stopptecken. Ett varnande finger över det offentliga samtalets smittsamma förfulning. Ett finger lösgör sig och pekar på den förflackning som ständig hotar att ta över det största och mest gapiga samtalet av alla. Handen greppar ritstift och papper med hög gramvikt. En linje framträder. Den får alla att stanna till och beröras. Även de som aldrig tillstår sånt. Lars Halls betydelse för modern svensk reklam är omvittnad men ändå inte till fullo fattad. Han visade hur vackert…