Lars Hall är död och jag lägger den text för veckan som jag hade påbörjat åt sidan. Någon bild varken vill jag eller kan jag av respekt för ämnet hitta. Det får bli många ord istället:
Över stadens blinkande neon reser sig en hand. Ett stopptecken. Ett varnande finger över det offentliga samtalets smittsamma förfulning. Ett finger lösgör sig och pekar på den förflackning som ständig hotar att ta över det största och mest gapiga samtalet av alla. Handen greppar ritstift och papper med hög gramvikt. En linje framträder. Den får alla att stanna till och beröras. Även de som aldrig tillstår sånt.
Lars Halls betydelse för modern svensk reklam är omvittnad men ändå inte till fullo fattad. Han visade hur vackert även samtalet om det lilla kunde bli. Hur skönheten sitter i detaljerna och det fulländade i detaljernas betydelse för helheten. Hur vackert det blir när allt stämmer. Därför slarvade han inte. Allra minst med vad han arbetade för. Och med vem.
Lars och Jan blev den fyrbåk som hela branschen såg och styrde mot. Långt ifrån alla nådde fram men de flesta strävade i dess riktning. Vid målet stod Lars som den sfinx han lätt uppfattades som och log. Alla visste att han sett allt och förstått allt. Bättre än alla guldäggjurys tillsammans.
Som få i denna tysta bransch ägde han mod att inte bara säga ifrån utan att också tala om när något var bra nog. Telegram var en kanal som passade honom: snabbt, koncist, överraskande och med möjlighet att hitta den exakta form som budskapet sökte. Många vittnar om att de fått ett och vad det betytt.
Med modern reklam menar jag inte, vilket jag inte borde behöva påpeka för den här spaltens följare, att han på något sätt haft inflytande över senare tids så kallade smarta reklam. Den som inte ens vågar visa sitt ansikte. Och som när den gör det visar sig fasligt lik den som Lars en gång gjorde uppror emot.
Vi var kamrater vid samma front för femtio år sedan. Tidigt lät vi oss enrolleras i det frontavsnitt som ansågs rustat för en första inbrytning. Upproret har kallats Den kreativa revolutionen men målet var inte frontal kollision utan att listigt smyga in i fiendeland och där frisläppa dess fångar. Ordet, Bilden och Formen låg här slagna i bojor, fjättrade i en drömvärld där artisteri handlade om glättiga rim, flamsiga jinglar och stumma idolbilder. Allt ansågs vid denna tid gå att sälja bara budskapet förenklades intill banalitetens gräns och sedan upprepades i det oändliga. Det säger sig självt att den byrå som en gång fått plats vid dessa goda grytor inte gärna lämnade den.
När Lars lyfte sitt standar såg alla vad konsten att kommunicera alltid handlat om. Ett artisteri som utgår från att även mottagaren äger artistens palett, måhända inte lika uppövad men ändå alltid närvarande. Dit hör känsla för så grundläggande färger som estetik, etik och anständighet, de som i sin tur möjliggör en stil- och formkänsla som känns i kroppen. Hos alla även de som inte säger sig förstå vad vi pratar om. Bra reklam, form och design känns. De öppnar samtal som lockar till möten som får människor att vilja samarbeta och samexistera.
Lars stred mot förfulning och förflackning. Om någon vettig tjänsteman dykt upp hade han med stor säkerhet velat ge sig på andra tillkortakommanden än reklamens. Han mådde inte bra när han såg hur bristande estetik och formkänsla till exempel tog över bland skyltar på gator och torg, i televisionens grafiska språk, ja överallt i samhällslivets torftiga ”papper med tryck”. Även en blankett kan vara vacker, sa han.
Därför var han frustrerad över att han verkade i en bransch som aldrig tas med det allvar den är värd – när den är som bäst. Den känslan bränner. Jag vet för jag anfäktas av den själv.
Med tiden blev vi mer än frontkamrater. Konkurrensen mellan våra byråer blev märkligt nog snarare ett kitt. Vi var fränder i samma korståg mot den reklamindustri som uppstår när verkstan blir löpande band och investerarna lika gärna kunde ha satsat på informationsblad i offentliga sektorn.
Under en period från mitten av nittiotalet ingick vi i samma byrå, för de allra flesta helt okänd eftersom den varken hade namn eller adress. Där ingick till exempel även Torbjörn Lenskog och Hans Brindfors, den senare mer som person än som byråledare. Vi andra var fria spelare. Det var så som Lars och jag kom att jobba med Föreningssparbanken. Lars hade precis givet banken myntet och nu skulle kampanjer till. Resultatet blev bra nog för andra men inte så bra som vi själva velat. Och ingen fanns att skylla på. Det ville sig inte. Kanske var vi båda för låsta vid hur vi gjort förut.
Det var också där som vi båda sög näring ur samma källa till kunskap om den spännande framtid som på 90-talet väntade: Anders Ewermans. När Lars formgav Anders bok, en diger lunta logiska slutsatser späckad med grafiska figurer, tyckte Lars att den kunde heta Shit happens. Man kan få gåshud för mindre som gammal rubriksättare.
Länge jobbade vi fram ett magasin för Skärgården. Vi var båda öbor och saknade en modern syn på denna unika värld. Det tyckte Stockholm Vatten också men till slut gick det hela ändå i sjön.
Vi kom allt oftare att umgås även privat, gömde oss ofta på någon bar bortom Stureplan, talade allvar om det som ingen annan verkade ta på allvar. Baren skulle vara försedd med den enkla whisky som andra mer kräsna gommar inte tar i sin mun. Eftersom jag aldrig gjort reklam för alkohol nämner jag inte dess namn.
Lars var ingen snobb. Där lurade han många. Hans korthuggna, lågmälda, noggrant utmejslade repliker, värdigt långsamma gång med tydliga krav på kroppsligt och själsligt utrymme var, som hans formgivning, uttryck för en vilja att vara exakt. Hans behov av integritet gjorde honom självklar. När jag nu ser honom framför mig tänker jag på Picasso. Efter kort eftertanke låter jag den meningen stå kvar.
I Platinaakademin var han den som inte tyckte att glansen var nog. Även där tydde vi oss till varandra. Han hade stöttat mig högt när jag åtog mig att vara ordförande i det nya Förbundet, hoppades förstås att det skulle betyda att rätt kompetens företrädde branschen. I debatter, inte minst med utsatta framträdanden i medias heta stolar, var han ett oumbärligt stöd. Skrev och hejade på som få andra.
Att Lars lämnade akademin sägs ha att göra med att den aldrig förmådde ta till sig kvinnliga kreatörer. Det ligger förstås mycket i det, med rätta. Men den förklaring som han inte ville ge, vilket är min högst personliga tolkning, är att han gav upp försöken att få liv i branschen via detta illustra sällskap, som han ställt sådan tilltro till. Och som han gav det enda som där åstadkommits; en serie personliga uttryck förmedlade av enskilda ledamöter. Allt på fint papper. Lars fick nämligen byråns kund Svenskt Papper att stå för alla kostnader. Det hann bli ett femtontal (jag reserverar mig för antalet) sådana publikationer innan även Lars kroknade.
Hemma hänger ett fotografi i stort format av Ingrid och mig. Vi sitter på krogen Colombe d´Or på Rivieran. Mitt emot satt Lars och Karin. Vi hade rest ner för att umgås, se på konst och allt man då tar sig för. Lars tog som vanligt bilder. Han var den utmärkta fotograf som andra säkert kommer att vittna, och vittna bättre, om. Bilden togs i det motljus som spred sig över det tungt boaserade rummet. Ett par veckor senare anlände ett bud med fotografiet konstfullt inramat och en liten lapp som tack för fina minnen av en fin resa.
Lusten att försöka ta reda på vad mer man kan göra av den talang man upptäckt sig ha för kommunikation drev många gamla frontsoldater att ge sig ut på andra äventyr. Ove och jag startade tillsammans med Kjell Peterson Bokförlaget Atlantis triggade av framgången med Butlers Kokbok. Lars och Jan, framför allt Lars, startade Sveriges första fotogalleri Camera Obscura, båda samma år l977. Torbjörn Lenskog blev storsamlare av ”tryck och form med evig kvalitet” vilket bland annat blev en så omfattande samling om och av Linné att samlingen idag finns i Japan under namnet The Lenskog Collection.
Jag tror mig veta att det var så Lars ville att branschen skulle utvecklas, få det rykte och den plattform som gör att ännu bättre reklam kan skapas. Få ännu bättre och viktigare uppdrag.
Reklamens ateljé är trång och hemlig. Den drar inte, som den kunde göra, världen till sig. Den bränner sitt ljus genom att så sällan öppna för sina egna samtal. De dörrar som Lars bjöd in till känns som de sista betydande innan mörkrets artificiella kreatörer tar över. Redan nu kan ”vem som helst” formge en A-fyrasida just därför att de aldrig sett hur Lars (och några andra) kan och kunde. Men branschen har gjort sig själv arvlös.
Vår bok Öga mot Öga – med den kreativa revolutionen kan i någon mån bli en senkommen hälsning från förr. För dig som undrar har jag två besked: det ena att den är helt klar, det andra att den ändå inte kommer ut förrän tidig höst. Vår lilla redaktion gick på knäna och boken är inget för hängmattan. Den bör studeras, allra helst på skolorna.
Mitt sista bestående minne av Lars (han skulle förresten ha gillat boken) är från en kväll då Platinaakademin ätit självbekostad middag på Operakällaren. Efteråt i den långa korridoren fram mot hissen kände jag hur Lars placerade sin arm under min. Först efteråt förstod jag att det var hans sätt att tala om vad som var på väg att hända.