Plötsligt en dag stod att läsa i tidningen att Rocky Marciano, den gamle tungviktsboxaren, hade setts på Torget i Fagersta. Han hade kommit cyklande och ställt hojen mot staketet för att gå till Hasses och köpa korv. Eller en hot dog, som det antogs att han sagt. Det hela var mycket trovärdigt men allt eftersom tidningens femtonhundra prenumeranter stavade sig igenom texten insåg man att det hela nog var fria fantasier.

 

Mannen, eller grabben, bakom verket satt intill mig på Fagersta Postens redaktion. Jag var volontär där och han var inte ens det. Han hade släppts in för att han tjatade, aldrig gav upp, inte ville se sanningen i vitögat. Han satt utanför och sa att han inte går hem förrän han får komma in. Det gjorde han rätt i för sanningen blev att det fick han till slut.

 

Han ville skriva, sa han och fick till sist lov att bestå läsekretsen med en och annan krönika, eller snarare kåseri, på tidningens lätta sida. Där höll även jag till men mer regelbundet med diverse påfund. Jag till och med tecknade och skrev rimmad vers. Det hela var tänkt att lätta upp den tungt grävande journalistik jag också bedrev. Ett av de mer uppseendeväckande reportagen blev att jag sänkte stadens nystartade boxningsklubb med en rak höger. Den hade haft sin första gala, vilket jag ansåg att man borde ha låtit bli med, eller åtminstone väntat med tills ringen var ordentligt fastskruvad i golvet. Efter mitt reportage blev det ingen fler boxningsgala. Man var inte riktigt klar med det mesta, visade det sig. Under första matchen brakade scenen följaktligen ihop, ena hörnet vek sig varpå båda boxarna och domaren rasade ut bland publiken. Den ene boxaren så illa, eller perfekt, att han hamnade i knä på motståndarens fru som förstås satt på första parkett. Hon skrattade först förtjust men förstod snart allvaret.

 

Allt detta är sant. Det var inte historien om Rocky Marciano, utgår jag ifrån. Det hade sett ut. Men den kan också ha varit en alternativ sanning. Eller en viktig ventil mitt i allt allvar. Jag tänker allt oftare på detta med sant och osant i tider när ingen story är att lita på, då det mesta vi ser och hör är en soppa blandad på fakta och fiktion allt efter kockens behag. Då även världens mest betrodda dagstidningar beskylls för att vara lögnaktiga. Eller börjar läsas med allt större tveksamhet och oro. Så klart att det är sant men tänk om! Tänk om allt man inte vill höra numera utan minsta blinkning kan avfärdas som fria fantasier. Varpå man som moteld levererar en alternativ sanning och med myndig ton och förtrytsamma åtbörder menar att det är den alternativa versionen som faktiskt är rena rama sanningen eftersom den fått flest klicks och likes.

 

Kanske är detta inget helt nytt utan en utveckling som sakta smugit sig på allt eftersom världen kommit närmare, först till tevesoffan, sen ända till innerfickan och snart kanske in i ett par finurligt laddade glasögon. Och med den allt vi inte vill tro att det finns. Fattigdom, orättvisa, krig, farsoter och katastrofer var plötsligt inte bara angelägenheter för de som utsattes för dem. Plötsligt satt alla med allt man trott sig vara förskonad ifrån i knäet. Men så länge teven gick att knäppa av och allt som hände där var schemalagt gick det att hålla världen på avstånd. Den äkta empati man kände gick att hålla på hanterlig nivå. Det mesta gick fortfarande att småprata om och resonera kring. Och det hela varade ju trots allt bara någon timme om dagen.

 

Men så öppnas dammluckorna och världen väller in med allt den har, i alla dess hörn. Vi försöker ta in men det kostar på, blir till slut nästan övermäktigt. Snabbt ökar vi resandet till världar vi övat oss på att söka skydd i. Det heter semester och en fin kväll på krogen men från båda tycks vi komma hem ännu tröttare. Medievärlden är inte sen att erbjuda resor som vi kan göra hemma i soffan. Hollywood skruvar upp tempot. Varje fredag kan vi läsa om nya storfilmer, sådana som förr bara kom ett par om året. De ska förstås anmälas, recenseras och bli ett allmänt samtalsämne. Den som inte sett senaste sexpoängaren eller besökt stadens nynya stjärnkrogar upplevs som lite världsfrånvänd. Teven erbjuder ett allt digrare program av enkelturer till det som kallas upplevelsens värld. Till fantasins som också är flyktens eller om man så vill gömstället. Alla skärmar vi omger oss med blir skyltfönster. Innanför råder ständig julskyltning, casinon som alla vinner på, gröna lunder att roa sig i och härliga krig att utkämpa utan att en enda dör.

 

Tempot, vikten av att alltid vara sitt varumärke, uppkopplingen eller snarare frånkopplingen blir så total att till slut är även det påhittade verkligt. Upplevelser kan ju vara minst sagt påtagliga. Denna sidovärld kan vara så härlig att vistas i att även om den verkar verkligare än verkligheten, så är den ändå bara är på låtsas. Den blir en värld att gå in och ut i som det behagar, precis när man vill och hur ofta man vill. En värld att leva i och slippa leva i, allt efter behag.

 

Den som förstår att utnyttja det, som fattat vad som hänt, behöver inte bry sig om att lyssna, resonera, rösta och söka konsensus. Hen kan bli populist och stå för det.

 

Det förstår media. Dess moguler är inte dumma. Därför blir den världen, eller industrin, ännu duktigare på att göra sig så lik den verkliga världen som möjligt. Så lik att allt fler dokumentärer blir spelfilm och allt fler verkliga livsöden underhållning. Insamlingar till fattiga barn blir glammiga galor. Och tonen allt mer högljudd och mindre nyanserad. Så att den som skriker högst om vart vi är på väg vinner. Och att den som det var mest synd om på slottet får flest vänner för livet.

 

I ett grenverk av cliffhangers svingar vi oss mellan världarna, av och an bland spöken och livs levande. En känd skådespelare går på samma Friskis & Svettis som jag. När vi sitter i bastun kan jag inte låta bli att undra var han har gömt puffran. När han klär om försöker jag se om hölstret hänger i skåpet. Men nej, han verkar vara där på riktigt.

 

Dröm blir verklighet, heter det om det mest åtråvärda men också minst sannolika. Men i drömmen möter vi människor som absolut inte finns längre men som där och då är verkligare än de jag senare på dagen kan möta. I morse mötte jag ett bylte under snöfallet utanför ICA. Snön vräkte ner. Men där satt hon. Det borde inte vara sant. Och något alternativ verkade hon inte ha.

 

Jag har tänkt och skrivit det förr. Snart kommer Figurer, personligheter som inte finns, eller finns men är helt osannolika, att kliva in i den verkliga världen och bli prinsessa eller president och presidenter att försvinna som om de varit deltagare i en långkörande såpa. Snart minns vi inte så noga. Och kanske bryr vi oss inte heller. Alla har ju rätt att vistas på planeten på sitt sätt. Vill man se den som platt så är den det.

 

Så han kanske inte hade så fel ändå, visionären på Fagersta Posten för snart femtio år sedan, som förfärade en hel läsekrets med sin fräcka lek med sanningen. Men, slår det mig nu, tänk om det VAR Rocky Marciano. Märkligare saker har hänt och händer bevisligen dagligen. Rocky kan ha haft en moster i Skinnskatteberg, som aldrig velat skryta med sitt släktskap. Han kunde ha kommit helt inkognito med tåg till Krylbo och buss därifrån över Norberg. Ingen skulle ha lyft ett ögonbryn. Det mest osannolika är att han kom cyklande sista biten. Såna fanns inte att hyra i Fagersta på den tiden. Och att han skulle ha snott en kan bara inte vara sant. Världsmästare i tungviktsboxning gör inte sånt. Men så erinrar jag mig när vi reklamfilmade Ingo i Florida hur han omsorgsfullt sparade resterna av all den goda cateringmaten i små fina foliepaket. Helt osannolikt, tyckte jag då. Inte nu.

 

Men det märkligaste av allt med Rockystoryn är nog att han dök upp precis när Fagersta Boxningsklubb planerade sin första gala. Visste han? Han var kort och bred som lagårdsdörr och hade händer som dasslock, stod det i kåseriet. Tänk om han planerade en come back där ingen skulle tro sina ögon. Ja så kan det förstås ha varit.