Idén att skriva en fackbok kan vara ett ögonblicks verk. Men tänk dig noga för innan du slår ner första tangenten. Vägen blir lång. Och att vända är att ge upp. Med romaner är det en helt annan sak. Där behöver man förstås också tänka, men inte på någon annan än sig själv. Därför är världen full av påbörjade, avbrutna och halvfärdiga. Fackboken däremot är som Maratonloppen, väldig få som bryter.

 

Att skriva en fackbok i ett ämne som man känner väl, kanske till och med bättre än de flesta, kan kännas som en hanterlig, och rätt trevlig, syssla under kanske några månader eller ett halvår. Lite pysslig så där. Men det blir garanterat något helt annat.

 

Det kommer att ta fem gånger så lång tid. Du kommer att få skriva, vara nöjd, lägga undan, läsa, studera andras verk, ändra, vara missnöjd, skriva om. Om och om igen. Du vill att det du säger ska förstås, uppfattas för vad du menat, inte kunna missförstås eller medvetet misstolkas eftersom sådana typer finns. Det du säger ska inspirera, informera, lära ut, komma med nytt, förklara varför gammalt är gammalt men ändå kan vara nytt för somliga. Och samtidigt vara nöjsamt att läsa och bläddra i utan att uppfattas som förenklat, populistiskt, fyllt av billiga poänger. Texten ska kännas genomtänkt, genomarbetad, genomgången. Påpasslig men inte påtryckande. Avslöjande men inte avklädande. Inkännande men inte indiskret.

 

Den ska få med allt men inte vara korvstoppad, Du tvingas göra val som gör ont. Otaliga människor, firmor, händelser kommer att få stå tillbaks för att vissa ska komma fram. Somliga kommer att klaga, men bara ett fåtal högt.

 

Du kommer att få slita i timtal varje dag i kanske två år. Väldigt många nätter kommer du att vakna med alla farhågor ringande i öronen. På natten blir dessutom alla sådana tankar värre än de är, vilket inte främjar förmågan att somna om. Ofta stiger du därför upp, tänder din skrivbordslampa i mörkret, tittar ut och ser att den är den enda i kvarteret. Du stryker, tar bort, sätter dit, formulerar om, smakar på ett par viktiga ord, blir trött och lägger dig för att på morgonen se att de var nog bäst som det var.

 

Hela tiden, dag ut och dag in, mailar du dina medresenärer. Mail därför att nu duger bara väl formulerade tankar. Tiden för löst prat är ute. Hos formgivaren, som förhoppningsvis har en driven assistent vid sin sida, växer högen av ändringar som blev nya ändringar, som blev högar av kastade mail, ibland fel. Processen är extremt omodern, absolut inget för robotar att ta efter; ett skapande medan ingivelserna flödar.

 

Men allt kommer inte plötsligt. Sakta kan insikten om att så bör jag väl ändå inte säga växa; det stämmer ju inte med det, kan antyda att allt inte är färdigtänkt, färdigtuggat eller tillräckligt väl genomsmakat. En avgörande bit i det pussel du lägger hamnar på drift. Du sitter på tunnelbanan och fattar var den måste ha hamnat, funderar på att vända innan du hinner glömma. Så kommer det att fortsätta. Närstående kommer att undra vad du håller på med. Så viktigt kan det väl ändå inte vara.

 

Till slut är texten äntligen klar. Du är nöjd just därför att du aldrig släppt en stavelse vind för våg, inte slarvat, inte tagit genvägar och absolut aldrig tänkt att ”det duger”.

 

Nu ska det bli en bok av det hela. Kanske med massor av bilder. Som visat sig svåra att få tag på. Och som, när de väl hittas, visar sig vara dåligt upplösta, inte kommer att trycka så bra som krävs, ha skilda bakgrundstoner och vara av olika karaktär. Samtidigt ska hela materialet disponeras. Om texten är en essä fri från bilderna, ska då bildmaterialet presenteras i tidsordning, efter tema, på något annat sätt?

 

När allt är på plats börjar allt om. Det kallas korrläsning men är mer än så; en sista chans att ändra allt. Du läser och studerar med läsarens ögon och hittar, obegripligt nog, allt som fortfarande bör tonas ner, laddas upp, skiftas om, vilket kan betyda andra ingångar, andra utgångar. Du upptäcker att en sista väsentlig tanke, nyss slängd i papperskorgen, trots allt platsar. Men var ska den in och vad händer då med allt annat du nyss ändrade?

 

Så en vacker dag sätter du dig med boken men nu uttryckt på papper. Ny korrläsning. Uppslag för uppslag vandrar du och dina kamrater längs denna slingrande och oändligt spännande väg förbi varenda bokstav och tecken. Blir lätt rosiga på kinden över att se att det blev som tänkt, nästan. Till sist, innan den oåterkalleliga lämningen, återstår bara förhoppningen att tryckeriet ställer in maskinerna rätt.

 

Efter två års arbete, och ett enormt fint samarbete, vilken oerhörd glädje, lättnad och faktiskt stolthet. Ett par särskilt betrodda provläsare kan ha ringt (ovärderligt) och sagt det du ville höra. Det gick trots allt vägen att via tusentals mail och enstaka möten skapa en rätt komplicerad bok med hundratalet fallstudier omfamnade av huvudtext och åtskilliga mindre.

 

När du slappnat av, blundar och tänker på vad som hänt fastnar du för allt du upptäckte under skrivandets gång. Saker som du inte hade en aning om att du bar på. Som kan hjälpa andra att se gammalt och vant med nya ögon. Kanske, tänker du, har du varit med om att skapa en bok som, även om den inte blir någon kioskvältare, i någon mån kan påverka utvecklingen av det yrke och den bransch du verkar i.

 

Handlar boken om reklam kanske den kan få några elever på någon skola att upptäcka sin egen kreativitet, tro på den och därför börja leta idéer inuti sig själva istället för i sina skärmar. Kanske skapar de några år senare ett par jobb som får etablissemangets lagomland att gunga. För så liten är reklambranschen, alla miljarder till trots; Ett par riktigt bra jobb kan vara allt som behövs. Andra smittas. Ett par till och en rörelse uppstår. Precis som hände för femtio år sedan.

 

 

PS. Kan inte låta bli att kommentera vad jag nyss blev varse i dagens morgonprogram i SVT 1. Där föranmäls en bok av Mats Strandberg (gammal SVT-medarbetare), som ännu inte ens är klar, ”många redigeringsvändor återstår”, tillkännagavs det. Som nyhet! På bästa sändningstid! I oberoende SVT! En bok om vars kvalitet ingen ännu vet ett skvatt! Snart sitter han förstås i kompisarnas alla soffor. Vi väntar spänt. Där skulle man jobba om vill ge ut en bok.