Det här är en krönika som tidigare var införd som julläsning på Kntnt:s hemsida. Den är lite längre och kan därför passa som kompensation för att det dröjer en extra vecka innan jag är åter vid tangenterna.
Strax efter nio på förmiddagen och Manhattan är redan klädd för julhandeln. Gatulivet går i vitt och rött, glitter och blänk, Det ångar från gatuköken. Utanför varuhusen skrockar tomtar så magarna hoppar. En hel armé har intagit staden.
In genom Waldorf Astorias pampiga entré strömmar förutom den vanliga parnassen en strid ström festklädda kvinnor och män i låg medelålder. Men här och var glimmar det grått och vitt. En tropp äldre herrar sporadiskt kryddad med en och annan dam i mogen ålder smiter leende förbi. Titta där! Jovisst är det Roy Grace! Och där Bob Levenson! Båda i eleganta paletåer och där, är det inte, förvisso där smet skygge Helmut Krone förbi med imma på glasögonen och kragen uppfälld.
Jag passerar aldrig Waldorf utan att tänka på reklamtricket för många år sedan. Det bestod i att med motorsåg såga en Cadillac mitt itu framför entrén till detta pampiga hotell. Som vanligt med ”reklamtrick” kommer man ihåg tricket men inte vem som ville göra evigt intryck, i det här fallet inte bilen utan själva sågen.
Och jag tänker på första gången jag var i stan. Det var 1969 och vi var några på Arbmans som gratifierats med en studieresa. Höjdpunkten var ett besök på Doyle Dane Bernbach, byrån som alla såg upp till, som var något av Arbmans urmoder. DDB:s kreatörer var våra husgudar. Jag skulle få träffa en av dem, Len Sirowitz, och det var större än en träff med Greta Garbo, som jag visste bodde i närheten, hade varit. Jag minns hur jag stod utanför den breda porten till skyskrapan på Madison 437, studerade alla som kom och gick. Tänk om självaste George Lois hastar förzbi på väg till Four Seasons.!
Den här dagen, bortåt femton år senare, är vikt för julfest. Hela firman i New York plus ledningsgrupper från det internationella DDB-nät som nu växt sig stort och så långt bort som till Sverige är inbjudna. Det är en fest som ingen vill missa. En mer inofficiell idé är att den skall pågå i tjugofyra timmar, det vill säga börja på Waldorf med frukost klockan tio för att sedan sluta, ja var? Förmodligen i spridda lägenheter och loft lite varstans på Manhattan med frukost för de som fortfarande orkar.
DDB är vid denna tid inte bara vår favorit utan hela världens. Alla häpnar över vad en bra idé iscensatt av en bild, lite text och form kan åstadkomma – en reklam att rent av tycka om som samtidigt säljer så det knakar. Introduktionen av lilla VW-bubblan under den i USA så opassande uppmaningen ”Think Small!” har valts till världens bästa reklamkampanj någonsin.
När vi går in i 80-tal står byrån ännu på topp även om många i kreatörsleden börjat ana att en ny tid kan vara i antågande. Att uppåtkurvan planat ut kanske till och med börjat slutta lutför. Det är det festen är skall råda bot på. Alla spekulationer i den riktningen skall utraderas, byrån skall återfå sitt äkta breda leende. För så är det med reklambyråer att mycket hänger på hur man mår och känner sig.
Över hela världen tjänar DDB som inspirationskälla för kreatörer som intuitivt anat att reklam som tar mottagaren på allvar är vida överlägsen den som mest tjatar och förenklar, det vill säga den femtiotalsreklam som dittills fyllt rutan med hemmafruar som tvättar vitare än vitt och män med breda leenden som vinner sin kvinna med Mum i armhålan.
DDB menade att detta eviga upprepande både är oändligt dyr och sällsynt fördummande. Genom att istället skjuta prick blir reklamen både effektivare, billigare och mer uthärdlig. Vilket emellertid kräver ett annat artisteri och ett nytt och nära samarbete mellan art director och copywriter. Ett dubbelt artisteri bakom varje färdigt verk. På DDB finns redan tidigt på 60-talet kreatörer med vitt skilda bakgrunder. Invandrare från syd- och mellaneuropa som greken George Lois. Många mer eller mindre autodidakta genier. Här finns tidigt även framstående kvinnliga kreatörer, Phyllis Robinson till exempel. Med andra ord allt färre välkammade collage kids som räknat med att reklam skulle vara som på pappas tid. På DDB kom starka personligheter till sin rätt. Idén var prickskytte, vilket som bekant kräver ett helt annat handlag än höftskott med hagelbössa.
Bakom denna revolutionerande filosofi stod en man vid namn Bill Bernbach. Hans tal och skrifter har som ingen annan reklammans förr eller senare kommit att jämställas med andra stora tänkares i det amerikanska samhället. Hans partners Ned Doyle och Maxwell Dane gav ledningen den rätta bredden. Så är det i alla lag. Någon gör målen andra står för försvar och ordning och reda och alla är i slutänden omistliga.
De Mad Men vi ser på teve har med andra ord väldigt lite med dåtidens Doyle Dane Bernbach att göra. De tidiga avsnitten av Mad Men speglar den epok som DDB bröt mot; hierarkier toppstyrda av direktörer som själva aldrig gjort en annons, tack och lov. Jag tvivlar starkt på att Don Draper fallit Bill Bernbach i smaken. Varken hans reklam eller privata leverne.
Ove (Pihl) och jag hade förmånen att träffa Bill flera gånger. Inte minst när han kom till Stockholm för att stadfästa DDB:s förvärv av Falk & Pihl. Bill Bernbach var inte en man som reste runt för festens skull. Högst ogärna lämnade han Manhattan. Att han ändå tog sig för, lite skröplig som han redan var, att resa denna långa väg för vår skull rörde oss. Jag minns att vi fasade för att han skulle dra på sig en förkylning när han i lågskor plumsade mellan byrån på Västra Trädgårdsgatan, Operakällaren och Grand Hotell.
Själv fick jag något år efter samgåendet möta honom öga mot öga i skarpt läge. Varje år ansågs en byrå ur det internationella nätet värdig att presentera en kampanj för Bill och nätets alla kreativa chefer. Nu var det vår tur. Vi hade precis gjort en kampanj för Sveriges Potatisintressenter. Svenska folket hade börjat svika denna gudagåva som ”byggt landet”, vilket inte minst alla poetiska namn på raden av potatissorter vittnar om. Potatisberget växte och växte. Priserna sjönk, potatis hade börjat betraktas som stapelvara något som nästan borde vara gratis. Något måste göras.
Det leder för långt att här beskriva kampanjen som följde men en annons hade först rubriken ”Den som inte äter mycket potatis är dum” (med tanke på nyttan). Men kunden sa tvärt nej. Vi kan inte säga till folk att de är dumma. Jag stred och argumenterade. Men icke. Annonsen var död. Då upptäckte jag att rubriken också kunde vara ”Den som äter mycket potatis är inte dum”. När jag berättade detta log Bill. Det leendet glömmer jag aldrig.
Åter till Waldorf. Festblåsorna stramar lite avigt så tidigt på morgonen. Slipsarna sitter åt och än har de välpressade byxorna inga trista veck i ljumsken. Amerikaner hatar sånt. Ljuset är utan skuggor så än har glittret inte fått sin rätta lyster. Raskt drar man sig mot de cirkelformade gallerier som omfamnar det jättestora och halvrunda The Ball Room. I långa rader trängs scrambled eggs, bacon, sausages, waffles, crepes, pancakes, syrup, muffins allt in various styles. Lite trevande söker sig grupper in i det pompösa rummet. I andra handen balanserar de flesta en bräddfylld Bloody Mary. Under de gigantiska takkronorna har presidenter och allt vad celebriteter världen skådat kongressat och dansat.
Utan större fantasi kan man föreställa sig Tommy Dorsey stampa in och ana hur Glenn Miller putsar sina runda glasögon i väntan på att alla sitter på plats. Här har doftat Chanel och pomada, rasslats med juveler och viskats i chefens öra. Hit ringer inte vem som helst och bokar firmafest.
Än råder en viss andakt. Längre fram skall den komma att avta för att till sist helt ersättas av total upplösning. Sakta men säkert fylls salongen, ja hela hotellet, av DDB-andan. Kontoret på Madison ligger bara ett stenkast bort. Närmare tusen personer skall hamna rätt. Borden är runda och ger plats för åtta, tio eller tolv.
Ove (och jag inser till vår förvåning, men med illa dolda förtjusning, att vi placerats bland borden närmast scenen. Vi är visserligen lite förberedda för på kontoret på våningen där Bill och direktionen sitter hänger sedan en tid Falk & Pihls samlade skrytproduktion. En ynnest som tidigare inte beviljats någon annan byrå, fick Ove veta när han var där på invigningen. Vi yvs förstås, känner lätt berusning när vi inser att förbi dessa väggar vandrar dagligen några av världens bästa reklammän, och kvinnor, till sina rum och möten. Kanske lite inspirerade?
Vi ser oss om och känner igen de berömda kreatörerna och de fortfarande mer avvaktande direktörerna. På DDB verkar man som direktör i väntan på andra tider mer i bakgrunden så länge Bill finns och dagligen kommer till jobbet. Sedan något år leds byråns affärer av Neil Austrian, en bankir från Wall Street som hittills haft det goda omdömet att tillkännage att reklamens kreativa sida inte är hans bästa gren. En trevlig man duktig på att räkna. Ändå ligger i luften att nu har päron börjat ramla ner i äppellådan.
Det skulle senare också visa sig att det går som det alltid gjort i byråvärlden; när affären styr reklamen istället för tvärtom är förtrollningen bruten. Åren efter denna fest går DDB samman med i och för sig framstående byrån Needham men när dessa två sedan uppslukas av konglomeratet Omnicom är festen, om det blir någon, av annat slag.
”Framtidens business görs upp mellan tre, fyra gigantiska internationella nät”, sa bankmännen och säger väl så än idag. ”Antingen är man jättestor eller också pytteliten, DDB är tyvärr något mitt emellan”, menade man och drog lite myndigt iskjortärmen under den mörka kavajen.
Än så länge sitter alla strikt i placerad ordning. Chefen ofta med sin sekreterare intill. Här skall bli högt i tak och ingen skall glömmas bort. Stolsben har slutat hasa, besticken börjat klinga och det trevande småpratet att bygga upp mot stilla sorl. En och annan chef släpper på trycket, drar en vits, hela bordet skrattar tacksamt. Många har redan beväpnat sig med ännu en Bloody Mary andra försöker få ett glas vitt att passa så här på morgonkröken. Vi som känner den gamle stridspiloten Joe, en account-legend i byrån, ett par bord bort vet att i hans fulla glas är det inte vatten utan ren gin. Det och några oliver var hans lunch när han gästade oss och vi tyckte att Stallmästargårdens alla läckerheter borde passa efter Polaroid-mötet. Polaroid var ett av byråns stora konton worldwide. Idag är det inget konto någonstans.
Orkestern tågar in. Än så länge bara en spillra av vad som komma skall. Den skall till att börja med bara ackompanjera det som händer på scenen. Trumpetarna är därför en hel härold. Mer än en gång kommer den att få resa sig upp och tuta så de tunga draperierna fladdrar. Det är många och mycket som skall saluteras nu när året summeras.. Här skall teambuildas och lagandan få sitt. Varje framträdande har samma syfte; vi är bäst och kommer alltid att vara det, se bara på vårt senaste år. De enda som saknas, viskar Ove och jag till varandra, är ett knippe vackra cheerleaders. Och varför inte, de hade inte varit helt malplacerade när showen väl kommit igång.
Efter introt presenteras distinguished guests. Vi och andra från abroad skall på amerikanskt hjärtligt vis veta att vi är varmt välkomna i familjen. Max Dane skrider in i blå kostym, en liten elegant herre med tunn mustasch. Han berättar att tyvärr kan inte Bill vara med. Om han inte orkar eller inte vill, det senare kanske mer troligt, framgår inte. Ove och jag tittar på varandra.
Han måste hata såna här tillställningar, viskar vi ur mungipan. Därefter kommer Ned Doyle stödd på en stadig sjuksköterska och vi skruvar lite svenskt på oss. Det är uppenbart att mannen borde legat kvar i sängen. Han säger några ord, höjer armarna till segergest och leds ut igen.
När Ove och jag får resa oss för att motta mängdens applåder kollar jag om även Helmut deltar. Lite lamt slår han ihop händerna ett par, tre gånger. Även andra byråer får samma hedersbetygelse. Bland annat en japansk, som vi träffat dagen innan. De hade en dragning för oss andra – på japanska varefter den som skulle översätta talade så dålig engelska att hans tal lät som en upprepning av kollegans.
Därmed är det dags för förmiddagens huvudnummer. Nu skall alla som presterat lite extra premieras. Det gäller från vaktmästeriet och uppåt. Snabbaste cykelbudet ropas upp och får motta en check på hundra dollar. Applåder, visslingar och fanfar. Snabbaste maskinskriverskan, bästa telefonrösten, trotjänare som varit längst i firman, folk som fyllt jämnt och så vidare. Den ena efter den andra får stiga upp på scenen och motta allas jubel. Och en check på varierande belopp.
Därefter visas jobben. Först huvudkontorets förstås sedan land efter land. Vi står oss väl, tycker vi och vet att det tycker även John Bernbach, Bills son, och copylegenden Bob Levenson som då var internationell kreativ chef. I sin bok (Nobodys perfect) skildrar Doris Willens, pressekreterare på DDB och därmed minst sagt central insider, de turer som till slut sög den bernbachska musten ur DDB. Där skriver hon att Bob Levenson i sina försök att tillsammans med John Bernbach rädda byrån skrivit, och jag citerar: We thought the campaigns done by those offices (syftande på ”DDB:s forreign offices” i förra meningen) were the last remaining example of what Doyle Dane Bernbach was supposed to do.
John blev med åren en vän. Han var placerad i London som chef för all europeisk expansion. Det var han som först nosade upp oss och som aldrig svek. Många gånger när han var i Stockholm, eller vi i London, såg vi till att ha kul. En gång under detta ljuva 80-tal så kul att vi (jag) hämtade honom på Arlanda med helikopter, flög ut över Stockholms vackra skärgård en bedårande sommardag, landade på Sandhamn där Ove väntade i en segelbåt, seglad av en kompis och laddad med allt som gör en seglare glad i midsommartid. Ett efter ett åkte Johns strikta cityplagg av. Han hade lämnat London helt oförberedd. Till slut satt vi i dingen och rodde runt i Björkskärs inre övärld med en flaska whisky mellan de bara fötterna. På kvällen hämtade helikoptern i Sandhamn, tog honom till plattan på Strömmen, där en taxi tog honom till Sheraton. Dagen efter var han i Sydamerika. Minnena från den dagen återkom vi ofta till.
Nu blir det direktörernas tur. Upp åker hela batteriet med staplar, diagram och tårtbitar i cirklar. Vi förstår att byrån trots allt fortfarande går bra. Det tjänas pengar men förstås inte den mängd som de nya aktieägarna förväntar sig. I salongen sitter många av världens främsta kreatörer, redan lätt salongsberusade, och försöker förstå vad det är man förstår på Wall Street. Direktörerna går på, känner inte klyftan som vidgar sig. Det gör de inte heller under luncherna på Four Seasons där man aldrig delar bord. Kreatörer för sig, direktörer för sig.
Till sist har man ett tillkännagivande att göra. En nyhet som ännu inte kablats ut till pressen: I nätet ingår numera även en stor byrå i Venezuela. ”Och med tanke på den sydamerikanska marknaden potential” osv. är detta något att verkligen fira. Nya applåder och fanfarer. ”Och med oss här ikväll har vi byråns ledare och grundare Senor Emilio Gonzales. Han har lovat att hålla ett kort anförande. Please senor, the stage is yours”.
Fram stegar en gråvithårig ädling i perfekt kostym med väst och klocka i kedja. Hans skägg matchar håret. En imponerande gestalt. Alla spetsar öronen. Senor Gonzales talar länge om Venezuelas ekonomi, näringsliv och marknad på uppgång. Han går över till att beskriva byråsituationen, berättar om sin egen, hur han startade med två tomma händer. Och hur han tvingats att tampas med korrupta politiker, mutor, nästan gangsters och en rigid statsapparat för att ta sig fram. Det är rent otroligt vad han varit med om.
Somliga börjar redan här ana att något inte stämmer. Det blir än värre, storyn allt mer osannolik. Alla ler för att till slut börja fnissa. Strax har han fått hela salongen att vrida sig i skratt. Att han är en inhyrd clown inser alla om inte förr så när han börjar berätta hur man bygger motorväg i hans fina land: You know, we start here (han sträcker ut sin ena hand åt sidan) and then we build and build. Att the same time we start here (han pekar på sin andra utsträckt åt andra sidan) and we build and build. Händerna närmar sig nu varandra. När det möts säger han: If we meet we have a road if we don´t meet we have a high way.
När han har alla helt i sin hand övergår han till att berätta vad han tycker om sina nya partners. En efter en namnges, ombeds ställa sig upp och får sig en verbal kula mitt i planeten. Till exempel Roy Grace, världskänd art director, kreativ chef och en av de mest uppburna – men en till växten liten man. Gonzales: Mr. Roy Grace will you please stand up, oh sorry, you´re already standing.
Sen blir det lunch, nya Bloody Marys och folk som ideligen byter plats. Framåt klockan tre är dansen i full gång. Orkestern är nu fullt blås; hela sektioner av saxar, trumpeter, klarinetter och tromboner. Snart knuffas det på golvet som på skoldanserna till Leffe Kronlunds. Män som inte borde bugga alls minns reflexmässigt turer från förr och är på väg att bryta armen på tjejer med kjolar som glider upp längs låren. Men kul har man. Och vi med för den delen.
Mellan danserna träffas vi i gallerierna som nu övergått till enbart drickbart. Det är här man får chansen att säga sitt. Jag minns att jag berättade om mitt första besök. De ler artigt. Och jag erinrar mig tidens gång; hur nya generationen på guldäggsfester och liknande blygt undrar om jag har ett par minuter.
Helmut står en bit ifrån, som om han ännu inte bestämt sig för om han är här eller inte. Kanske tänker han på att det är dags att dra, som han senare också gjorde. Jag ser att han lyssnar men han säger inget och jag tänker på hur det skulle vara att göra ett jobb med honom. Men nej, det skulle aldrig gå. En ocean skiljer. Vi skulle passa som olja och vatten.
Innan festen övergått i organiserat kaos har många av de äldre hunnit rädda sig undan. Andra har, som brukligt på den här sortens fester, dragit sig undan inte sällan par om par. De allra yngsta har tidigt tagit hissen upp till top floor. Där lockar discot som skall hålla på till the Wee small hours, de som Sinatra sjöng om så man fick gåshud.
Själv bor jag på Berkshire Place i hörnet av Madison och 52:a gatan. Skönt att bara kunna smita iväg. Ute är det snöglopp och isande kallt. Känslan, snarare än tanken, på att magin kring de tre bokstäverna kan vara på väg bort sopar feststämningen ur kroppen. På tunn lädersula skyndar jag mig så gott det går för halkan in i hotellvärmen och jag tycker mig förstå varför Bill inte kom.
