En minibuss körde oss till flygplatsen, en sandplätt i en glänta vid bergets fot. Med tvekan steg vi ur. Ett enda plan stod inne. Ett av den klassiska typen med vingar på taket. Byggnaden var en enkel enplansvilla. Vi förstod att det var vad som erbjöds oss. Till och med Gantmannen tvekade trots ränder på magen och brett amerikanskt leende. Nu satt det stelnat som i en mask. Och han som nyss satt så skönt i Central Park med en bra bok i handen.

Vårt sällskap fyllde i princip planet, en propellermaskin med inte stort mer än cykelhjul att stå på.  Att några indianska bönder i granna ponchos också skulle med lugnade något. De måste ha åkt den här vägen åtskilliga gånger. Flyg var nämligen det enda av två sätt att nå deras undangömda by i bergen vars namn jag senare lovade att aldrig namnge. Det andra var via åsna. Den som trots alla varningar envisades med att försöka med bil ångrade sig snabbt, fast i leran och kanske hängande över något stup.

Flygfärden var en enda lång uppförsbacke. Längs broccoligröna brantdjupa dalar skumpade, vinglade och stretade vi mot målet högt bland bergen ovanför Puerto Vallarta på Mexicos västsida. Där låg vi stationerade i en lyxvilla jag aldrig tidigare skådat: fyra våningar med pool, utekök, bar och terrass på taket men märkvärdigast av allt; inga dörrar någonstans förutom entrédörren. Allt byggt som en labyrint, såväl mellan de kanske tjugo rummen som inuti dem. Dessutom inga fönster, bara en halvmeterhög stensockel med bred rabatt hängande utanför. Från sängen, med näthimmel över för moskiterna, nådde blicken ända till oceanens slut. Natten var ljummare än en svensk högsommardag. Dagen stekhet.

Efter att med möda ha svingat oss över den sista tvärhöga, spetsiga bergstoppen började färden mot byns landningsbana, en brant dykning längs bergssidan. Så studs mot en snustorr sandplan och nästan omgående stoppsladd vid stationsbyggnaden, ett skjul stort som en Friggebod. Äntligen släppte stylisten, som suttit bredvid mig, greppet om min blånande arm. Vi var alla lite skakade men hon var vettskrämd. Pratade omgående hur hon skulle komma ner igen. Vilket även det blev ett minne, inte minst själva avfärden. Det blåste så hårt att starten måste ske i exakt rätt ögonblick. Länge stod vi startklara som hundrameterslöpare. Dörren stod öppen, motorerna varvade. ”Now”, skrek någon och vi kastade oss in, hann knappt få igen dörren förrän det bar iväg. 

Åter till uppfärden. Planet taxade fram mot skjulet. Utanför satt några män i ponchos och stora breda hattar, två av dem till häst. Som hämtat ur en film. En lastbil hämtade oss och mellan kaffeplantager och odlingar av alla slag fraktades vi på flaket mot platsen som var uppdragets mål. Förutom Gantmannen var vi redan nämnda stylisten, hennes assistent, fotografen Johan Rönn, art director Krister Appelfelt, fotoassistent, projektledare – och copywriter.

Man kan undra vad den sistnämnde har på en modefotografering i Mexicos otillgängliga bergsdjungel att göra. På någon modefotografering över huvud taget. Men Krister och jag hade sedan flera år tillbaks få den svenska ägartrion bakom Gantmärket, som nu ägdes world wide, att förstå att Gantmannen behöver visa lite blod, svett, tårar och något av sitt inre kulturella jag. Inte bara sitt maskulina yttre. Då måste han kunna berätta vad han ser, hör, lär sig och är med om. Det skulle bygga och fördjupa varumärket, hävdade vi. Det gör jag än idag och sörjer hur andra krafter till slut tog över. ”Vad då text, det är ju kläder vi säljer”. Jag kan höra argumenten.

Vår projektledare hade år efter år, vår och höst, lotsat oss till spännande miljöer någonstans i världen, ofta i USA förstås. I första hand för de rätta bilderna till de nya kollektionernas skull men i någon mån också för berättelsens. Den här resan kom att toppa det mesta.

Lastbilen stannade en bit utanför själva byn, en låg klunga träkåkar i grått och vitt som kunde anas vid bergets fot. Bakom vildvuxen grönska, murkna staket och en hopfallen stenmur låg så den bedagade hacienda av exakt det snitt vi hoppats på. Inte en kotte mötte. Några lösa hundar sprang omkring. Det blåste som i en Eastwood-västern. Över gårdsplanen rullade bollar av torkat gräs. Vi steg in och möttes av tidens evighet, en stelnad sekund. Shagsoffor, nedsuttna läderfåtöljer fyllda med stora färggranna kuddar, jakttroféer på väggarna, rökbord, spelbord och gitarrer stående längs vitkalkade väggar behängda med bonader och väggfiltar i Mexicos hela färgprakt men nu med grå patina, kanske aldrig tvättade.

Mannen, myten, som mötte oss var i sjuttioårsåldern. Presenterade sig som Bob. Lite krum men annars rörlig, lågmäld men fullt kapabel å huvudets vägnar. Han hade kommit som filmarbetare i Hollywood till Mexico och Puerto Vallarta i samband inspelningen av John Houstons film The Night of the Iguana starring Richard Burton, Ava Gardner och Deborah Kerr. Filmen är från 1964 men Houston hade upptäckt ”platsen som har allt” redan på femtiotalet.

Även Bob förälskade sig, ville inte lämna, kanske försvinna. Till slut hittade han den här byn. Längre bort kunde ha inte kommit eftersom här tar även flygvägen slut. På denna plats hade han bott och verkat i mer än fyrtio år när vi, som numera mycket sällsynta gäster, anlände. Att han blivit en integrerad och med tiden älskad arbetsgivare, vän och lite av ålderman i byn, förstod vi så fort den ene efter den andra gjorde sig ärende förbi. Ofta med en åsna i betslet.

Plåtningen blev lyckad. Runt ett långbord staterade byns invånare som värdar för Gantmannen och hans sällskap, stylisterna och fotoassistenten vill jag minnas. Bordet dignade av mat, vin, fat och flaskor. Lite i bakgrunden stod sex män med gitarrer, mandoliner och trumpeter, en mer tvättäkta mariachi-orkester får man leta efter. Alla självlärda musiker och alla nära släkt med varandra; fyra  bröder och två kusiner klädda i sina finbyxor med nitade revärer, broderade västar och förstås stora breda hattar med vacker hakrem. Musiken smattrade för stämningens skull, inte för stillbildernas förstås, och magin vi sökte infann sig snabbt.

Jag satt på en låg stenmur tillsammans med Bob. Lyssnade i flera timmar på hans berättelse. Om hur Houston, Tennesse Williams, Burton och ”grabbarna” ofta besökte honom förr i tiden, spelade poker och drack. Vinet sjönk i våra glas. Han blev allt mer tårögd. ”Just den här har de lovat att spela på min begravning”, sa han medan Mexicos smattrande klangbild fortplantade sig mellan stenmurarna på den inbyggda gården. Han hade berättat om sin cancer och jag förstod att arvodet för att vi fick låna hans hem skulle användas till en resa till USA och en bra doktor. Hur det gick fick jag aldrig veta.

Jag hade ytterligare en anledning att besöka denna gömda by. Något år innan resan, som borde ha varit runt millennieskiftet, hade Mexico begåvats med en ”nationalpoet”. En kvinna som vunnit det stora poesipriset. Som märkligt nog bodde i just denna bortglömda by! Hon hade blivit hett stoff i tidningar och magasin.

Hon skulle driva en liten affär vid torget, var det sagt. Vi tog lastbilen dit. Torget omfamnades av enplanslängor av grovt yxade bräder. Mitt i ringen tronade den alltid närvarande ”kiosko” platsen för fest, musik och inte minst romantik. Vi speciella tillfällen står de ogifta flickorna i ring medan pojkarna passerar förbi på led. Ett leende kunde räcka. En omärklig blinkning, kanske bara en ryckning i mungipan. Eller kanske så vågat som en översmusslad papperslapp med en dikt. Skriven av vem om inte av denna säregna poet: en kvinna inte högre än kanske en och trettio. Hon syntes knappt bakom disken i den lilla affären, men hennes ögon såg djupt in i oss alla. Hon sålde diverse tillbehör; knappar, sytråd, tyglappar och även ett och annat blixtlås. Allt på en yta där det bara rymdes två kunder åt gången.

Hon var således beställningspoet. Skrev poesi passande bybors särskilda önskemål men som sagt väldigt ofta åt blyga unga kvinnor och män som annars inte skulle fått något sagt.

Jag minns idag inte hennes namn, Elena klingar bekant, men glömmer aldrig mötet. Samma med Bob. Jag minns inte hans efternamn trots att jag länge hade hans adress och även skrev, som jag lovat, och tackade för allt. Utan att få svar. Vilket också berättade.

Jag minns även borgmästaren i Puerto Vallarta som så välvilligt visade mig villan mitt i staden som ämbetet höll honom med. Som en gång bebotts av Deborah Kerr. Även hon ville bli kvar efter inspelningen. Det ville för övrigt även Richard Burton och Liz Taylor som båda sitter staty vid strandpromenaden. Där kan man sitta intill dem och titta ut över bukten där traktens unga män dyker efter ostron, musslor och alla tänkbara skaldjur allt medan Burton röker sin cigarrett. Det berättas att Liz svartsjuk och oväntad dök upp i Puerto Vallarta mitt under inspelningen. Deras  förhållande var av den arten och farliga Ava Gardner var ju där. Det slutade med att paret köpte var sitt hus mitt emot varandra med en liten gatstump mellan. Mellan husen löper en liten gångbro över vägen. Man kan gå igång för mindre när man står där och låter fantasierna skena.

Resan bär ett annat starkt minne med sig eftersom jag hamnade hos mexikanska polisen, vilket påverkar nerver menligt. Min inhyrda chaufför hade tagit mig runt i omgivningarna, bland annat förstås till platsen där huset i vilket Iguana-filmen till stor del utspelade sig. Nu ville han även visa mig något i utkanten av staden men det bar sig inte bättre än att han krockade i en rondell. Eller blev påkörd, som han såg det. Han hann se att en kvinna satt vid ratten, lämnade bilen mitt i gatan, slängde sig ur den och började tokspringa efter henne.

Där stod jag, oskadd men lätt förvirrad. Mitt ute i ingenstans och trettiofem grader varmt. Efter ett tag försökte jag få skugga bakom ett trafikmärke. Efter många långa minuter dyker en polisbil upp. Full fart och tvärbroms. Ut kliver två uniformerade poliser i nystärkta vita skjortor med massor av märken, fickor, spännen och trensar allt väl knäppt som om solen inte bekommer mexikanska poliser, själv svettades jag ymnigt, till det rejäl puffra och magnifik skärmmössa. De kunde ingen engelska och min enkla skolspanska var först som bortblåst. Den ene satte sig i polisbilen och knuffade ”vår” ur sitt farliga läge ner i ett dike. Brutalt och utan prut.

Jag anmodades, fortfarande utan minsta tecken på annat än att de misstänkte mig både som förare, och vad annat, att ta plats i baksätet på deras bil. Med en rivstart och u-sväng bar det iväg in mot staden. På ett ställe stannade de, gick ur och pratade med någon. Jag ville passa på att få lite luft. Men bakdörrarna var låsta!

Färden fortsatte till polisstationen. Där satt jag någon timme utan att någon brydde sig. Mitt emot satt vakten och läste glättiga magasin. Då och då talade han i telefon samtidigt som han såg på mig. Plötsligt vände han tidningen mot mig och pekade på en halvnaken välmodellerad kvinna. ”Sueca!” sa han och skrattade samtidigt som han gjorde kurvrörelser med händerna. Då förstod jag att det hela nog inte var så farligt. Strax efter kom den lokale resebyråtjänsteman vi anlitat och hämtade mig. De hade hittat chauffören, sa han.

Jag gick raka vägen upp på lyxvillans tak och slog upp en rejäl Margarita. Och sedan en till medan jag berättade för alla i gänget, som längre undrat, vad som kan hända en copywriter på uppdrag i Mexico.