Bara Ord

En blogg om just det

Img 2975

Det stora i det lilla.nu

Posted on 4 juli 2022

Det ska blåsa upp mot tio sekundmeter idag. Rakt sydligt. Jag hade hoppats på sju, åtta och gärna mer ostligt. På att lilla björken till höger om stora tallen ska sluta växa. Inte ta ytterligare någon enda centimeter av vår grandiosa utsikt. Och att glassbilen kör i diket. Visserligen dyker den bara upp kanske varannan vecka, tutar övergivet en stund och försvinner med svansen mellan benen. Den kunde ses som en fläkt utifrån men dess ton är ödesmättad. Minner om en annan tid.

 

Jag sitter så jag har Gaviken i vänstra ögonvrån. Anar omgående om där rör sig något. Det gör det inte. Den stora havsviken fyller en över hundra meter djup sänka mellan långa, höga blåsvarta berg. Inte en enda målad planka eller minsta ansats till brygga lurar ögat att stanna när det gör sitt hundratjugogradiga svep över vyn från vår lilla by. Här ser ut som det gjorde för tiotusen år sedan. Och ändå inte. Varje år har landet höjt sig med en centimeter. Den som kan räkna kan hjälpligt föreställa sig effekten. Ända sedan vi kom hit har jag haft ett siktmärke, en kvadratmeter där jag följer jordens rörelse. En centimeter i taget gör inte stor skillnad, men det gör en halvmeter.

 

Man blir liten i en värld som är stor utan att förhäva sig. Mindre än man blir i New York och Shanghai. Vyn över det lilla livet ger bilförarsyn, det vill säga långt och nära på samma gång. Och en helt annan hörsel. Ljudet av hur jordklotet rör sig, snurrar och vrider sig, hur vinden kvider men inte därför att det blåser i parasoller och fladdrar i flaggspel och plåt. Mer som ljudet av den som rör sig i sömnen. Det är ensamt på ett skönt sätt längs en liten väg där bara vi som bor här rör sig, till och från vår privata lilla naturliga sandstrand. En lyx som borde kosta skjortan men som bara är ett kryss i rutan inför beräkningen av fastighetsskatten.

 

Av och till, nu är det nog en vecka sedan, vandrar vår trogne vattenfogde ner till pumphuset. Skruvar lite och så är allt i sin ordningen igen för de som tar sitt vatten från källan. Den är ett skådespel; en porlande bäck som stiger rakt upp ur berget i en sänka nära stranden. Vi brukar gå dit bara för att skåda underverket. Kostar inte mer än en promenad i oländig terräng. Förr försåg källan oss alla med allt vatten som behövdes. Idag har många i onödan, kan man tycka, borrat eget, även vi. Som om man måste bara för att man kan. Källan är outsinlig, säger de som vet. Men det säger människan hoppfullt om mycket som så uppenbart är bräckligt och på väg att brista. Det bor en Putin i varje land och en Trump i varje stad. Och överallt vakar en hungrig medieindustri på nya smaskiga berättelser att föra vidare. Sanna eller inte kvittar i stort sett detsamma. Även dementin är en bra nyhet. Som gammal reklamman är det trösterikt att se hur det, i osanningens och den lömska försåtlighetens tid, inte är reklamen som är början på det populistiska förfallet. Den är bara en del av liv som naturligt strävar efter att bli större, lyckligare och äldre. Reklamen skapar inte behoven, som man så korttänkt sa förr. Så kostsamt dum är den inte. Den hakar på behov som den upptäcker att den shoppande människan redan har. Det gör den så framgångsrikt att den blivit omistlig för allt och alla som vill skapa något som andra vill köpa. Det vill säga för den handel och det affärsliv som ger oss råd med sporthallar, teatrar och asfalterade vägar. Som industri torde den vara världens största. Och världens, trots det, minst utvecklade. Än idag letar tiotusentals byråer dagligen efter bättre lösningar på samma gamla problem. Och lika många reklamköpare på att försöka förhålla sig till denna obegripliga komponent i det komplexa spelet på marknaden. Reklam är inte början på repet, inte heller slutet. Idag är den dessutom inte ensam om att vara reklam, det är  det mesta som utspelar sig inför öppen ridå; poddar, bloggar, twitters, videos, inlägg, events, sponsring till och med sitcoms, talk shows och allehanda kontentjournalistik. Allt styrt av Information System Creative Officers, det som förr kallades PR-industrin som om möjligt var ännu mer suspekt.

 

Jag märker att jag vill bli en myra och kanske blir det. Det stora berör mig inte på samma sätt längre. Jag blundar inte, men jag ser inte vad som händer inuti, ombord. Som jag gör med segelbåten, den enda på en lång stund, som nu stävar in mot Häggviks natthamn påskjuten av en passande och stadig bidevind. Jag kan känna hur de har det ombord, höra den lätta dunsen när skrovet duckar i vågen, förnimma knirket i de spända skoten, minnas hur den tunga kroppen känns som det måste göra att ensam och fort rida sin häst över vidderna.

 

Jag läser inte tidningen längre som jag gjorde förr sida för sida, bläddrar igenom på plattan. Känner lättnad när jag överlevt fram till korsordet. Jag hör hur man skjuter vilt på stan, hur domstolar vittrar ner i polariserade välfärder, hur hav, skogar och länder brinner upp, blåser all världens väg eller mals sönder. Men också om hur människan envetet försöker med det enda hon har; mötas, samtala, inte ta ett nej för givet, kompromissa, omfamna även galningen, komma igen. Men här, just på denna plätt på jorden, sker det sanningen att säga utan min medverkan. Jag kan anföra att jag med ålderns rätt inte längre är med i matchen. Och att matchen är uppgjord av spelare som inte bara är starkare utan också lömskare. Jag tror inte längre att jag kan läsa, eller uppleva, mig till bättre förstånd och närvaro. Tror inte att en ny resa till plats jag ännu inte sett berikar som de gjorde förr. Jag har till och med tappat tron på att nya maträtter och godare viner förändrar livet. Förstår att andra är där jag var förr. Faller hänförda införda tevens allt fler Mästerkockar i tron att om man lär sig slunga en bearnaise och hackar en lök till fina kristaller samt tuggar i sig alla tänkbara varianter på den enkla kombinationen sött, surt, salt, beskt och umami – så blir man lyckligare.

 

Här äter vi lika gott, för halva priset och utan större besvär. Men gör oss tyvärr fortfarande till så fort det kommer någon. Fastnar tyvärr på sånt vi inte har en aning om vilka agendor som styr. Lockas alltför lätt ut på gungflyn där den medvetna osanningen, om sanningen ska fram, härskar. Jag vet att det är genom att byta ord man skapar och befäster vänskap. Men det gör också tystnad, det lilla betraktandet, konstverket som en miljon myror byggt i skogen där vi väntar att bären och svampen ska växa till. Glömmer att tystna, kalibrera och stilla betrakta en annan båt som nu, på väg ut från Häggviks trygga hamn, möter en rakt ostlig vind som ger fjärilar, inte gäss, på vågorna. På håll ser allt lugnt ut, som flyter hon fint på dansgolv. Men jag vet att ombord stirrar man oavbrutet på tellarna, de små röda ulltossarna, i storen och på liket i genuan för att förvissa sig om att färden går som den är tänkt.

 

Här lever vi på nittio kvadratmeter med litet gästhus, bod och ateljé utan tanke på att bygga ut. Vi känner oss bättre lottade än vi i sjutton år gjorde i fina sjötomtsvillan i Stockholms skärgård. Fyra tusen kvadratmeter tomt med arton fruktträd och hundra meter brygga tog mer än det gav. Här känns en egen vedtrave som årets bästa investering.

Img 2952

Den livsfarliga onelinern.

Posted on 8 juni 2022

I den digitala dimma som nu sveper in över en allt större och öppnare mediescen där  sant och osant slåss om att beskriva verkligheten lockar det oss alla att i  en enda mening, helst bara några få ord, frälsa texten från den långa, svårbemästrade berättelsen. Från att slippa det krångliga svaret, tillrättaläggandet, den snårskog av omvägar och fotnötter som krävs för alla i publiken ska upptäcka, fatta och i grunden förstå vad som menas. Man bävar  för vad som komma ska  när denna farliga konstart fortsätter att ta över  i det allmänna publika samtalet. Tack och lov är konsten att få till dessa ord så svår  att bara ett fåtal får skärpan så vass att effekten i bästa (sic) fall blir en lätt skråma. Oftast ett hugg som slinter och inte sällan orsakar svår självskada.

Alla drömmer vi, av och till, om det tvärsäkra koncentrat som säger allt utan att säga för mycket. Ofta finner vi det rätta svaret på tal först när allt är för sent. Onelinern är en rekyl som ska smita in när soppan är varm. Som ett smidigt poem ska den ta sig in hos de mest berörda och som en stöt i magen via hjärtat landa i hjärnan där den ristar tecken som sätter spår. Dess stora mål är att bli sista ordet.

Vi kan jämföra med rubriken, löpsedeln, hejaramsan, gratulationen, insändarsvaret. Men också med den listiga frågan i rätt ögonblick inför rätt publik. Oavsett plattform och format kan den fulländade kortkorta förenklingen få tyst på andra, täppa till truten på vissa, slå tillbaks med ännu större kraft och förödelse och därmed sätta punkt för debatten. Avsluta samtalet eller döda förhållandet. Men också förvirra, duka om bordet, vrida fokus. Upprepad tillräckligt ofta inför stor publik i allt fler sammanhang och agendor kan den bli den enkla sanning många länge sökt. En befriande skön ordslinga som känns berättigad och som skipar rättvisa i en värld där andra sanningar fått råda alltför länge.

Förr begränsades detta livsfarliga verktyg av att det mesta skedde i det fördolda. Som i brev, tacktal och insändare. Idag är det allas tillgång, alltid, var som helst och inför en allt större, allt vaknare publik ivrig att hitta de allt snabbare svaren i en allt mer komplicerad värld. Det hela blir ett tornerspel där alla inbillar sig att de kommer att vinna men där alla till slut förlorar sig själva. Springer ifrån sin egen sanning. I den kampen finns bara lömska segrar svåra att glömma på gamla dagar, om inte tidigare. Ingivelser som var kul för stunden, uppfriskande, segerglada men som när nyhetens behag lagt sig biter sig kvar som torra kardborrar omöjliga att få bort.

Det utmärkande för onelinern är att den måste vara kort. Börjar den förklara sig förlorar den sig in på fält där allehanda frågor hopar sig, krav börjar ställas, där ifrågasättandet bor. Där den vittrar ner till ett surt sa räven. Blir den mångordig tappar den bort sig, förlorar stinget, blir som allt annat; ännu en slätstruken vers bland tusen andra.

Att reklamen söker sig till denna konstart är naturligt. Reklamen har bara en kort sekund på sig för att, oinbjuden som den är, bli insläppt, få presentera sig och sitt ärende. Trots att alla på festen redan vid åsynen fattade vem som bara klev in och tog för sig ska den accepteras. Den goda reklamen blir kvar, får chans att förklara sig, därför att den uppträdde anständigt. Den mindre bra hoppas bli ett kul inslag för stunden. Den goda hoppas på ömsesidig kontakt med publiken, på ett första möte som kan leda till fler. Den dåliga reklamen hoppas att det kortkorta ska göra som droppen gör med stenen. Bra reklam möter mottagaren öga mot öga, hejdar de förbipasserande för att få argumentera, ge och ta. Där är onelinern bara början på samtalet något som mottagaren vet var man har, som man kan le åt och raljera med men just därför fördra.

Nutidens reklam har bestämt sig för att ta den breda vägen till banken, mindre krävande att köra. Smartare i den nutida trafiken; spikrakare och oändligare. Den vill färdas där den smälter in i mängden. Därför kommer den i helt andra reskläder; ser ut som soffprogram, poddar, bloggar, krönikor och hemma hos. Som sportens och kulturens välgörare. Som allt som en allt törstigare medievärld förser med skådespel som publiken betalar utan att tänka på att det är den lömska reklamen som ligger bakom . I en medievärld där fiktionen och verkligen rusar in och ut ur varandras stajlade rum som i en revy där aktörerna försvinner in genom en dörr och kommer ut genom en annan – som något helt annan. Som om det skulle visa sig att ICA Stig i själva verket är chef för Livsmedelsverket.

Dagens reklam kallar sig följdriktigt inte  länge för reklam utan för  kommunikation ett begrepp som innefattar allt. Blir avsikten med det hela alltför reklamtydlig kallar den sig information, content marketing,  public relation (pr) ibland även journalistik, till och med dokumentär.

Jag tackar för att jag hann undan, ser ut över Gaviken. Inte en båt så långt ögat når. Men igår passerade Kustbevakningen som för att bevaka det oändliga lugnet. På höjden tronar Ingrids ateljé nu tömd, efter Pingstens Konstrunda i Nordingrå, på fler verk än hon vågat hoppas på. Utanför står hennes betongstolar (se ovan) som frågor om vad som är sant och inte. Själv sålde jag ett par restkartonger Öga mot Öga för hundra kronor exemplaret till folk som inte har ett dugg med reklam att göra. Och ändå är de som allt handlar om. De bläddrar, minns och skrockar åt  de talande bilderna, spetsfundigheterna, de små sanningarna och de odödliga sentenserna. Även de unga; det var fyndigt sa en tjej om Skrytbilen.

 

 

 

 

Img 0289

En osviklig kraft

Posted on 21 maj 2022

”Det där gör du aldrig om”. Solen silade in genom den stora lagerlokalens höga fönsterpartier. Bunden i sin stol satt han i det bleka motljuset. Jag är ingen fotograf men han såg så levande ut genom det terrakottafärgade damm som låg över skuggor och dagrar bland tusentals krukor, pottor och allehanda lergods. Vi var där för att köpa nytt till stora terrassen som redan var försedd med tjogtals i alla skepnader. Det var bara han och jag och jag glömde för en sekund att så gör man inte. Curt ville inte fotograferas. Jag raderade bilden medan han uppmärksamt såg på. Idag hade jag velat ha den kvar.

 

Han ville inte synas som den massmediala figur han lätt kunnat bli. han ville inte vara känd för okända. Med hans vänner var det tvärtom. Han älskade att ses och se oss, ringa och prata för att få lyssna, gärna även ta på oss, beröra med handen medan orden formar hur kul, på riktigt, det var att just vi än en gång fick ses. Curt var äkta. Han visste att bilder alltid ljuger eftersom de aldrig berättar ens halva sanningen, ofta istället söker osanningen, egenreklamen. Idag mer än någonsin.

 

På natten och flera nätter samma vecka satt vi till frampå småtimmarna i köket i den stora villan på bergets topp och drack whisky medan vi karvade bitar ur kylskåpets stora skål med rökta renhjärtan. Allt vi sa och tänkte seglade fram och tillbaks på vårt gemensamma norrbottniska hav, inte norrländska för det var han extremt noga med; att vi var norrbottningar. Norrlänning är något annat, sa han. Det var så vi fann varandra. Första gången på en seglarfest på takterrassen till det stora hotell i Luleå som han köpt då jag kunde berätta att jag redan som åtta-tioåring varit där med min pappa och käkat leverpastejsmörgås. Pappas sandwich som lagstadgat tillbehör till snapsen med picklad gurka, mina mackor som de godaste jag dittills ätit, löjrom på tunnbröd inräknat eftersom jag är från Kalix där vi köpte löjrommen i hink direkt från fiskarna i Storöhamn.

 

Curt var fascinerad av reklam. Det är alla sanna entreprenörer. De ser eller snarare känner potentialen, vet att vad som helst kan hända den som vågar, vill och kan och att därför bara det bästa duger. Att halvbra är värdelöst. De jämför med sin egen verksamhet. Vet att det också, ofta på slutet, handlar om det omätbara, om att få det alltid närvarande artisteriet att vilja anstränga sig. Och om att på sista konsensusmötet våga lita på sina egna sinnen. Inte fega ur när det gäller utan som chef snabbt stänga alla smitvägar som mindre trygga alltid söker.

 

I trettio år var jag hans förtrogne. Först med vad som ska sägas (filosofin) på skyltar, menyer och alla tryck inne i restaurangen sedan med lokala helsidesannonser så fort Max öppnade en ny restaurang. Som när det var dags för Uppsala och jag fick till lustigheten ”Uppsala nya högar” eller som i Gävle när ”Brynäs nya puckar” kom till stan. Men framför allt blev jag med åren personlig pratrådgivare, en samtalspartner ofta med ännu en förtrogen norrbottning, Björn Wahlström, ständigt i luren. Vi var inte alltid överens. Det är man inte med entreprenörer. En gång, när jag lite för ofta haft synpunkter på logotypen (lite ålderdomlig) och utformningen av restaurangerna (ett ”femtiotal” som gjort sitt), båda senare åtgärdade, utbrast han: ”Vi kan inte ha gjort allt fel i tjugofem år”. För det fick man böja sig.

 

Han fick naturligt nog, med inställningen att inget var bra nog, aldrig den reklam han drömde om. Inte heller OCH klarade sig som byrå. Han lyckades till och med med konststycket att avstå från Torbjörn Lenskogs vidare tjänster. Och vem vet; kanske hade han rätt? Vem kan säga emot när miljonerna rullar in och när hans mål om kvalitet och samhällsnytta ett efter ett slår in.

 

En kväll talade vi som vanligt om reklamfilm. Jag framhöll åter igen att inget slår en reklamfilm om mat som den som gör att man omgående blir hungrig. Att ”kortkorta långfilmer” som jag kallade dem, där hjälten bara är en hälsning på slutet, blir cineastiska övningar som kan roa en jury utan säljansvar. Men konsten att filma mat på det sättet är minst lika stor som konsten att filma kärlek och romantik. ”Så lägg pengarna på världens dyraste stillebenfotograf istället för på unga reklamfilmare med långfilmsdrömmar”. Till slut sa Curt ”du som nu tycks kunna det här så bra berätta hur du vill att en bra Max-film ska vara”. Jag vet inte var jag fick det ifrån men där i soffan extemporerade jag fram synopsis till den reklamfilm som Curt senare ständigt återkom till, alltid förbannade att den aldrig blev av eftersom nya byråer aldrig, per definition, vill ta vid där gamla rådgivare slutat. Börje Salming hade just återvänt efter alla sina år i Canada och USA. Vi hade tidigare under kvällen pratat om hur mycket vi båda gillade honom möjligen starkt påverkade av var Börje har sina rötter.

 

Jag såg en sekvens tona fram; Börjes ärriga nuna, hörde hans knarriga norrbottniska, såg Maxburgaren safta sig, kittla alla sinnen och hörde den gamle hockeylegendaren berätta ungefär så här; ”Jag har säkert, efter alla dessa otaliga träningar och matcher överallt i Canada och USA, satt i mig kanske tusen hamburgare – och så kommer jag hem till Norrbotten och märker att här finns den allra godaste”.

 

Curt kunde stå som raw model för den entreprenör alla säger att landet behöver men som så ofta möts med politikens, byråkratins och småskurenhetens snåla inställning till den som vågar kräva att få gå egna vägar. Som vet att med två tomma händer startar man inget företag by the book. Curt var självlärd men ändå mer bildad än de flesta. Han lärde sig genom att aldrig ge upp, alltid vilja veta och kunna mer, ständigt lyssna på intressanta personer utan att släppa taget om sin egen känsla och instinkt. Han vågade pröva, göra misstag, orkade ta om, stannade aldrig vid det lyckade, allt han åstadkom var delmål.

 

Under mina många år med hundratals reklamköpare var de flesta pliktuppfyllande tjänstemän och -kvinnor vars främsta mål var att komma helskinnad undan. Men några visade vad det är som gör att reklam kan bli riktigt bra. De var alla entreprenörer, även de som satt i linjen men för den skull inte slutade tänka och känna själva. Ofta skapande människor med god bollkänsla lika kreativa som alla inhyrda konsulter. Mina många år med Curt, Fernando di Luca (Zeta), bilimportören Jan Reander (Mitsubishi och Hyundai), Björn Jakobsson (Baby Björn) och fler ändå visade mig och alla jag arbetade med vad intresseföreningen Sveriges Annonsörer borde ägna sig åt. Bjuda in och citera dessa orakel lika ofta som man famlar efter hjälp ur affärsvetenskapen källor. Det märkliga med dessa ofta lite egensinniga särlingar är nämligen hur extremt likartat deras framgångsrecept är.

 

Kanske var det vad Curt visste där på krukmakeriet, att som bild är han bara ett fotografi. Att den förebild för alla på firman han ville vara kunde han bara bli genom att praktiskt gå före och visa.

 

 

 

 

 

 

 

Västerlandets undergång.

Posted on 3 maj 2022

Nej det har inte med reklam att göra. Fjärran därifrån. Reklamen går inte under, den blir bara tillfälligt bättre och sämre. Har ingen historia, följer inga förutbestämda organiska förlopp. Den tittar aldrig bakåt, börjar alltid om. Dess nu är en tillfällighet. Därför blir den bara så bra som de bästa utövarna i den dagsaktuella generationen förmår.

 

”Västerlandets undergång” heter en bok som jag aldrig kunnat släppa. Jag kan ha haft den i tjugofem år. Trots att jag velat har jag aldrig kommit igenom den så pass att jag känt mig någorlunda färdig med vad där står att läsa. Den är svår. Kräver ett tempo som jag trots ansträngning inte tycks komma ner i, en eftertanke jag inte övar tillräckligt. Jag tar om och tar om, läser rad för rad, tar om hela sidan, hela avsnittet. Den som så vill kan påstå att det kan ha med bristande läsförståelse att göra. Att jag helt enkelt inte är mogen den här boken. Men den träffar mig, kittlar det som rör sig i mitt själsliga, andliga och kunskapstörstande solar plexus. Jag har alltid vetat att jag är intresserad av historia och framför allt av den som utspelar sig bakom de yttre skeendena som, åtminstone när jag läste en grundkurs i ämnet i Uppsala, kallades idé- och lärdomshistoria. Jag läser inte för att hålla med om det lilla jag fattar utan för att den universella människans livsvillkor fascinerar. Hur kan vissa kulturer och riken bli så rika och andra förbli så outvecklade? På så olika platser på klotet? I så skilda årtusenden?

 

Sanningen att säga är den gode Oswald Spengler ingen flyhänt skribent. Han krumbuktar sig inte för en större snabbläsande allmänhet, kanske rent av medvetet snobbar för att stöta bort de som varken vill, orkar eller kan tänka bättre. Man förstår hur han likt den filosof han är omsorgsfullt byggt sina tankeled till kompletta storheter. Texten är laddad med bisatser, syftningar och gömda fotnötter. Den blev när han skrev lika komplex som hans forskning under årtionden måste ha varit. Han är ingen copywriter, ingen som rangordnar, komprimerar och kryddar upp. Boken är en tankemassa uthälld över sidorna.

 

Varje gång vi kommer till Ådal landar jag efter allt praktiskt som behöver göras således med boken Västerlandets undergång, skriven av filosofen och historikern Oswald Spengler. Alltid ligger den på sin plats. Får på inga vis flyttas eller stoppas undan. Boken gavs ut på Atlantis 1996 (var annars?) och sägs vara första delen (jag måste fråga Kjell om någon senare verkligen utkom). Hur som, någon andra del har jag aldrig gjort mig förtjänt av. Jag har fullt upp med denna som skrevs under 20-talet, strax efter första världskriget, och som så ofta med filosofiska arbeten växte fram under lång tid i form av uppsatser, anteckningar som blev avsnitt, delar som till slut blev en bok utgiven på litet förlag i Wien. Spengler dog 1936, alltså för snart hundra år sedan utan att ha upplevt vare sig andra världskriget, människan på månen, galningen i Berlin, Donald Trump eller den lille mannen i Kreml. Han förutser ändå tiden som skulle bli genom att följa den som varit. Men han stannar inte vid de historiska händelserna utan vidgar synen till det han kallar naturens historia, det förutbestämda organiska förlopp som gäller för allt liv; en blommas, en människas, ett rikes. Det västerländska samhällets sista tid kallar han imperialismen. I en iskall tabell står att läsa att den perioden (för hundra år sedan var globalisering ett okänt begrepp) infaller under perioden 2000-2200. Därefter får man anta, om planeten då överlevt Västerlandets åldrande, att en ny tid inträffar.

 

Imperialismen är tiden för skörd; erövring, utvidgning och uppdelning mellan de starkaste. Framtidsforskaren Anders Ewerman, som jag umgicks mycket med på 90-talet kallade denna tid i varje samhälle för den ”politiska” dvs. den tid då uppfinnare, entreprenörer, kapitalister och handelsfolk ”gjort sitt”; skapat resurser som folkvalda, enligt eget politiskt program, fått förtroende att fördela över sin befolkning. Allt liv följer naturens s-kurva, som han kallade den, där i stort sett det mesta som senare hänt finns inprickat. Medan vi andra fortfarande satt kvar vid radion och käkade drinktilltugg visste han vad begreppen transistor och chips skulle komma att betyda. Jag hoppas att han köpte aktier medan börsen ännu räknade tiondelar av nutidens giganter.

 

Historiens gång är inte styrd av händelser, säger Spengler. Den är som allt liv organiskt förutbestämd. Som historiker tittar vi på tårtbiten inte på tårtan än mindre på hela konditoriet (min metafor). Vi beskriver historien ur ett så nutida perspektiv att allt bortom säg 1700-talet får plats på ett frimärke medan en och annan händelse eller person kan bli en flyktig Netflix-serie. Men än värre; vi glömmer allt som samtidigt hände överallt i klotets alla andra runda hörn, ser bara vårt eget och får för oss att tiden utanför oss själva bara rör sig ryckvis, styrd av oplanerade yttre händelser. Ännu idag, trots allt som nätet och den digitala tekniken innebar (något Spengler förstås inte kunde föreställa sig), är världens samlade förlopp, trots alla muséer och bibliotek, oss tämligen främmande. Bara en jordbävning, skogsbrand eller statskupp får oss att titta upp. Vad som för flera tusen år sedan pågick och hände, alltså själva skeendet, i världen utanför vår dörr är vita fält för de flesta av oss. Endast fläckvis kryddas de av myter. Det organiska liv som gav inkafolk den egna trädgård som genom århundraden påverkade allt liv i just deras kolonilott är för oss som kom efter en hemlighet.

 

Spenglers uppehåller sig ständig vid det ”varda” och ”vardandet”, hur det blev och hur det som blev skedde med allt vad skeendet bjuder av upplevelser. Se och betrakta är inte samma sak. Se handlar om nuets upplevelse. Betrakta om skeendets förutbestämda förlopp, det vill säga om den eviga framåtrörelsen; framväxt, blomstring och död. Den synen på historien smakar, doftar och känns. Och, om jag förstår honom rätt, smakar, doftar och känns likadant för alla människor oavsett tid och rum, något gemensamt vi har som är så svårt att definiera att vi tvingas ta till konstens alla medel; allt vi har av färger, skuggor, dagrar, punkter och linjer, ljudvågor, tecken och bokstäver för att försöka förklara så att vi alla samtidigt förstår (kommunicerar).

 

Vi glömmer att världen alltid, och samtidigt, har bestått av otaliga kulturer, samhällen och stora riken. Att alla är eller var sin tids avgörande viktiga. Vi tycker att vårt europeiska 1700-tal var märkvärdigt, vilket det förstås var, men glömmer att det indiska, kinesiska, arabiska och ryska(!) pågick samtidigt. Och att även där fanns en Michelangelo och en Napoleon. Det vill säga minst lika stora tänkare, krigsherrar, konstnärer och minst lika vanligt folk. Jag har stått i Tutankhamus grav i Konungarnas dal. Tanken på vilka som fem tusen år tidigare stod där, i ett rum stort som en friggebod, och ordnade med hans kistor och masker sökte syre. Försökte fatta hur de lyckades omfatta och mäta sitt förstånd för att kunna handskas med sitt oförstånd.

 

På samma sätt sökte alla (ibland samtida) stora kulturer sina fästen för tanken och livet; den indiska, kinesiska, arabiska, ryska. Alla fann sina egna begrepp för så enkla saker som storlek, längd och rumslighet. Som gav upphov till uttryck, och konst, som vi än idag åtminstone delvis kan tolka/känna utan vi utexaminerats i ämnet. Hur det sköna överlevt allt och alla i alla tider (som bysten av Nefertiti, fyra tusen år äldre än Garbos). Som de grekiska och romerska idealen. Som de matematiska talens skönhet ständigt omtolkad i nya system som bättre tolkar och beskriver den aktuella tillvarons tillstånd och utveckling. Vårt eget system var redan för hundra år sedan, enligt Oswald, alltför begränsande. Det klarade inte att beskriva det som då var på väg att ske. Matematik är konst, säger Oswald och talar om ett instruments tonomfång, höjd, klang, fras; om allt som det instrumentet, den orkestern, den kompositören (han gillade Wagner) sammantaget förmår åstadkomma inuti oss som vi inte kan kvantifiera, ordna eller ställa i jämförelse med annat. Han frågade sig varför vi inte, annat än som poeter och målare, förmår berätta hur ”rumsligheten i en katedral” känns trots att vi alla har samma upplevelse inom oss. Genom historien har världen varit liten sedd genom det lokala folkets öga. I årtusenden har människan levt i sina privata grottor omedveten om att i grottan intill bor likadana varelser med lika vassa sinnen och färdigheter dömda att på sitt sätt ta hand om just sitt.

 

Upplevelsen av att vara ett med varandra handlar om att tillsammans kunna uppleva den historiska berättelse som vi alla är del av (mitt sätt att tolka det jag läser).

 

Trots flitig mediekonsumtion, livet igenom, vet jag oändligt lite om till exempel ”det tusenåriga ryska riket”. Den värld som en vacker dag pruttar ur sig en Putin, en ny lite utväxt på trädet. Även den har förstås varit en värld för sig. Som någonstans i någon tid slöt sig inom sig själv därför att andra inte förstod, eller ville förstå, just det rikets särart. Eller kunde ta upp det i någon större gemenskap. Dess kultur sögs inte upp av världen i övrigt som den grekiska gjorde tack vare dess ”naturnära historia” framförd och förevigad av tänkandets och kännandets kommunikativa genier. Det ryska väldet blev som Romarrikets, ett samhälle som bara kunde överleva genom ökad makt och erövring. Genom det varda istället för genom vardandet. Ett samhälle som förtvinar när orken, idéerna och känslorna tar slut eller alltför länge stängts inne.

 

Spengler hade romantikern Goethe som sin favorit och citerar hans ”livet är till för att levas inte till för att skapa resultat”. Oförsiktigt sagt kan man tycka av han som skapade det odödliga verket om Werther och hans öde. Ändå förstår man, bättre när man är äldre än när man står på universitetets trappa och sjunger om studentens lyckliga vår, att till ”leva livet” hör förstås skapandet, försöken att göra sitt bästa, pröva sina förmåga och på det sättet kanske även få veta något om vem man är. Att det inte är resultaten som definierar oss utan de ansträngningar vi gjorde.

 

Västerlandets undergång kan låta deprimerande. Men sett på det ödesbestämda organiska sätt som Spengler beskriver historiens gång kanske just undergången är svaret på våra böner om hjälp med miljön, pandemierna, svälten, krigen, fattigdomen, orättvisorna och det nya stora hotet; avskaffandet av sanningen, vår egen ”naturligt västerländska” som i århundraden tjänat oss väl men som nu går att köpa för tillfälliga pengar hoprafsade av tillfälliga estradörer. Snart vet vi hur en tesla låter när den kortfattat twittrar oss sin sanning.

 

 

Img 1863

Alla papperskorgar ska en dag tömmas.

Posted on 21 mars 2022

Jag dök ner i min egen soptipp. Det mesta hade inte blivit bättre av att ligga till sig. Men somligt överraskade. Varför slängde jag den? Och den och den? Kanske hade det med tiden att göra; att somligt låg för nära, annat för långt bort. Som det där med ironi. Jag hittade till exempel ett brev som jag låtsades att jag fått i min egenskap av skyldig till all onödig reklam. Det stoppades undan, minns jag, för att för femton, tjugo år sedan var jag inte säker på att ironin, trots att generationen sades vara ironisk, skulle gå fram. Kanske passar den bättre idag när även sanningen börjar bli ironisk?  

 

Bästa reklambransch!

Nu är jag, och många konsumenter med mig, trötta på att ni underskattar oss, tror att vi inte ser igenom alla era påhitt och mer eller mindre krystade idéer. Det vi vill ha är fakta. Varför kan ni inte bara skriva vad ni har att säga och låta oss bedöma om det är något att tro på. Eller ens bry sig om.

 

När vi går till affären har vi redan det mesta klart för oss. Som till exempel att det inte får vara vara blått (eller rött) eftersom vi inte passar i det, inte tungt därför att vi har artros i knän och höfter, inte skrymmande därför att vi bor trångt, inte svårt att hantera eftersom vi är lite valhänta. Att det ska vara snyggt men inte pråligt. Passa in i ens liv inte förändra det, inte antyda att man är någon annan än man faktiskt är. Att det för det mesta räcker med lagom, vilket låter trist men för det mesta är fullt tillräckligt. Rätt kvalitet till rätt pris med andra ord. Det man köper skall vara det man förväntat sig inte det som butiken väntar sig att köparen ska upptäcka att hen vill ha.

 

När ska reklambranschen inse att all dyr så kallad ”kreativitet” är helt onödig. Man frestas tro att den mest är till för att branschen ska kunna ta ordentligt betalt. Varför inte lyssna på vad alla kloka konsumentupplysare alltid sagt: Visa vad du har att sälja så jämför vi konsumenter med vad andra har. Vi är fullt kapabla att väga för och emot, som pris mot kvalitet, först och främst fakta men visst kan även färg och form spela roll. Vi är inte okänsliga bara för att vi låter hjärnan bestämma även när vi handlar. Många av oss gråter ibland framför teven och får lätt en tår i ögat när ett barnbarn säger att man är världens bästa.

 

Så varför alla dessa utvikningar och lustigheter, alla dessa lustiga gubbar och tjocka tanter som pratar dialekt och inte har med saken att göra för att inte tala om alla dessa vackra tjejer och manliga män som bara är där som blickfång. Och varför allt detta prat om varumärken och deras byggen. Jag vill ha varans, inte firmans alla löften om framtiden. Dessutom kan ju firman plötsligt vara borta, har det visat sig. Uppköpt för att sedan heta något helt annat. Eller så misskött att den gått i konkurs. Dessutom är ju service numera ett minne blott. Ringer man för att klaga, eller bara fråga om nått, får man veta att ”du har plats hundraåtta i kön”. Att man är stamkund och köpt massor av samma märke i åratal gör inte kön kortare.

 

Hur svårt kan det vara? Till och med jag som aldrig varit duktig vare sig på att rita eller skriva skulle klara att göra riktigt bra annonser. En bra bild på varan och några ord som fångar intresset är allt som behövs. Jag tar bra bilder med min telefon, inte bara snygga utan även känsliga bilder på barn och saker jag ser, i naturen till exempel. Ibland kan jag även få till det med rimmad vers inför kalas och annat. Och vem har inte idéer! Ni skulle bara veta.

 

Jag hör vad ni säger, ni som lever på att göra reklamen så krånglig och märkvärdig som möjligt. Jag har sett uppgifter där ni menar att en vanlig människa med västerländska konsumtionsmönster utsätts för – någon säger femtonhundra, andra två tusen, hur ni nu räknat ut det – reklambudskap varje dag. Och att det därför gäller att skilja ut sig. Att bara ett eller två av tio sådana budskap uppmärksammas. Det vill säga att bortåt nittio procent av all reklam därmed är bortkastade pengar och att det därför handlar om att få ner den bortkastade delen till säg åttiofem eller till och med åttio procent. Och att hjälpen består av just dessa heliga idéer som, har jag hört, lär kosta ett par, tre tusen kronor i timmen att krysta fram. Som märkligt nog går att sälja trots att ni medger att ni inte vet hur lång tid krystandet kommer att ta.

 

Jag har alltid undrat vilka som köper detta. Hur det kan komma sig att skolat folk med imponerande examina fortsätter att tro på att just de skall tillhöra de som får valuta för pengarna. I vilken annan bransch kan man sälja så mycket tro och tyckande. Så dyrt! Nej dags att tänka om, särskilt nu när mediabilden blivit så annorlunda, när vi konsumenter mer aktivt själva söker det vi vill ha, inte sitter och väntar på att det som gör oss lyckligare ska dimpa ner från himlen. När vi, om vi någon gång inte själva vet vad vi söker, ständigt får tips av kompisar och andra. Ta en snygg bild på produkten, gärna i sitt sammanhang. Och på tjänsten där man ser vad den går ut på, hur den kanske förenklar tillvaron. Sätt en rubrik till som gör att man fångas in typ ”Alla ryms” till en bild på en glad fyrabarnsfamilj med hund intill nya bilen. Och när det gäller all denna matreklam är det inte snart dags att visa baksidan på förpackningen. Hur gott det ser ut på tallriken vet vi redan. Likaså hur snygg en byxa kan vara på rätt modell. Vad vi vill veta är hur mycket stretchen tål och hur miljövänligt färgad den är.

 

Jag skulle kunna göra tusen annonser som slår det mesta som dessa svindyra reklambyråer presterar – för halva priset. För alla pengarna skulle jag få råd med sånt vi alla drömmer om; som att kunna resa dit näsan pekar, kanske till en strand på Bali eller till New Yorks alla lockelser. Och som att ha råd att sitta på krogen, äta frukost på café, konsumera berikande upplevelser, unna sig lite äkta konst, kunna köpa inbundna romaner och vackra coffea table books – i bokhandeln. Och ha ett sideboard ritat av Saarinen, Aalto eller nån från Svenskt Tenn att lägga dem på. Och kunna förnya garderoben inför festen, slippa komma i något alla redan sett, och att så fort man känner för det kunna öppna en flaska (inte box) riktigt gott vin. Och varför inte byta bil, till någon mindre präktig. inget av det jag drömmer om behöver någon reklam. Det gör bara det man inte vill ha.

 

”Ingen reklam tack”

 

 

Bilden: Eyvind Johnsons skrivmaskin.  På dessa tjugoåtta bokstäver och några skiljetecken placerade han sina fingrar ett efter ett i en ordning som gjorde att han blev nobelpristagare. Vad som låg i papperskorgen när han var klar är fascinerande att fundera över. Maskinen står i en oansenlig röd liten stuga i utkanten av Boden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Suit 673697 1920

Värsta reklamen är inte längre reklamen.

Posted on 9 februari 2022

”Reklamen är livsfarlig”, myntade författaren Sven Lindquist innan Den kreativa revolutionen (ca 1965-95) lyckades hyfsa till kanterna något. ”Hemfridsbrott”, tyckte professorn Adler Karlsson att verksamheten också kunde kallas. Aldrig kunde jag drömma om att jag en dag skulle kunna le instämmande åt deras uppkäftiga liknelser. Länge föraktade jag deras snäva syn, hur de så ensidigt kunde döma en hel industri, accepterad som nödvändig av det kapitalistiska system landet valt, till död och förintelse eller åtminstone till tristess och marginalisering. Mitt leende är emellertid av annan karaktär. Jag har för länge sedan lämnat reklamens allmänna kvalitet åt sig själv. Det som oroar mer är det reklamtänkande som delar av det totala medieutbudet idag livnär sig på. Som tar sig allt längre in i allt fler ”oberoende” sammanhang.

 

Jag arbetade på en byrå där vi hade som mål att ”när vi gjort vad våra kunder har rätt att förvänta sig av oss  ska vi dessutom ha lämnat en något bättre värld efter oss”. Vi erkände att vi alltid först som sist var ute för att sälja men insåg att vi, med den mediemassa vi förfogade över, även borde kunna tillföra något för allas bästa, om inte annat så ”en ton” som publiken kan stå ut med. Något som vi inte direkt uppmuntrades till av våra klirr-i-kassan-kunder. Bakom Den kreativa revolutionen låg en generation små byråer, ägda och drivna av kreatörer, som såg som sin uppgift (dessutom roligare) att göra reklamen bättre genom att skapa en kvalitet som säljer mer samtidigt som den smakar godare. Vi hade faktiskt, vilket ingen fattade, samma fiende som Lindquist och Adler Karlsson, det vill säga de direktörsstyrda penningmaskiner som cyniskt vädjade till människans sämsta sidor genom att förenkla, förbilliga och fördumma budskapet.

 

Men det var då.

 

Nu är det inte reklamen som är värst. Det massmediala utbudet i stort är numera så infekterat av kommersiellt tänkande att guldäggsjuryn kunde känna igen sig. Man bara döljer det bättre; kallar sig tidning, film, bok, teveprogram, sångtext och inte minst allt som det moderna mediesamhället erbjuder på förbiflygande så kallade sociala plattformar. De senare må vara förlåtna, tillkomna i en tid när ”jag” ersatte ”vi” som det samhälleliga samtalets utgångspunkt. Då när vi slutade presentera oss med namn och istället började med att berätta vad vi gör, det vill säga med var vi står på rankingen. Alltså vilket värde på marknaden vi tycker att vi bör ha.

 

I ett samhälle där massproduktion söker masskonsumtion som kräver masskommunikation som leder till massidentifikation börjar allt med det enskilda skapandet. Till exempel med kreationen av en bok eller en film. Men boken måste bli såld (bära sina kostnader och ge skälig vinst) annars produceras den inte. För att bli såld måste den uppmärksammas där publiken befinner sig och där tid finns möjlighet till så stor utvikning av både ord, form och bild som möjligt. Alltså framför allt i rörliga media. Som följdriktigt, oavsett man låtsas vara oberoende kanal eller inte, möblerar sina studios med allehanda soffor. Till utbudet av morgon-, middags- och kvällssamtal, till talk shows och liknande, inbjuds säljare av dessa produkter att lansera sin variant utan att marknadsföringslagen ingriper. Än mindre Marknadsdomstolen. Värdet av ett besök i en sådan soffa torde överstiga kostnaden för åtskilliga helsidesannonser i rikspress. I gengäld vill förstås även kanalen ha del av kakan. Inget är gratis. Det vill säga få till ett program som ”säljer” = får många tittare. Vad som säljer är det som alltid sålt i massmedia; känslor före fakta. Där står våra syndaregister dagligen till tjänst med allt man kan önska sig. Det är bara att välja. Resultatet blir ensidiga oemotsagda berättelser, ofta uppgörelser med annan part, redan färdigt förpackade i t.ex. en bok. Allt ämnen som det givetvis är obeskrivligt viktigt att media tar upp men då av journalister som styrs av journalistiskens krav på opartiskhet och brett utbud.

 

Som tittare kan man höra hur redaktionen bakom t.ex en talk show arbetat, hur den strategiska marknadsplanen är upplagd: Först en programledare som känns omutlig. Till dennes soffa inbjuds personer som har stort tittarvärde på den dagsaktuella kändisbörsen. I bakfickan medför dessa en välrepeterad historia som lätt fångas av en närgången kamera med god hjälp av en utfrågare som serverar de rätta bollarna. ”Var det inte något med att du…?” ”Jo men visst, så här var det” följt av en story som är så berörande att den fuktar tårkanalen. Inslaget mynnar ut i att vederbörande i dagarna utkommer med bok, föreställning, film, program, podd, musikvideo etc. En annan variant på temat är att ”kändisen” inte sällan är en känd medarbetare i kanalen som behöver hjälp med att få ut t.ex. ännu en kokbok.

 

Dagen efter ”recenseras” teveinslag i övrig media. Varpå allt börjar om med ny knuff på samma hjul mot samma ensidiga utbud av det som ”folk vill ha”. På den marknaden är det inte lätt för de som i olika led producerar till exempel en bok att motstå dagens frestelser. Varje bok behöver såväl en författare som ett förlag. Den ene klarar sig inte utan den andre. Skriver författaren ”fel” bok enligt de speciella marknadslagar som följer den här medielogiken blir det ingen bok. Blir det en bok har publiken fått som den vill, inte nödvändigtvis vad författaren, förlaget eller ens tevekanalen helst ville. Detta var ”the message” som profeten såg komma redan för femtio år sedan.

 

Idag är det inte reklamen som är mest lömsk och försåtlig. Den gör så gott den kan men har sin sanna natur emot sig. Värre då att det som uppfattas som ”obundet” inte är det. Och att denna framgångsfaktor sprider sig. Då kan man ånyo tala om en reklam som är, om inte direkt hemfridsbrott, så i alla fall  livsfarlig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sjunde sinnet.

Posted on 5 januari 2022

Jag läser gärna böcker om entreprenörer, nyskapare av skilda slag, just nu boken om Alfred Nobel (kan rekommenderas) och kommer alltid att tänka på att det vi kallar affärssinne är dåligt utrett. Och inte alltid omnämnt med idel positiva förtecken. Ändå är det just detta sinne som skapar allt nytt med värde. Alltså inte bara allt nytt för nyhetens skull. Utan nytt som medför nytta. Och inte bara nytt för ren affärsverksamhet utan nytt för det som kanske i en annan tid, en annan dimension, kan bli affärer eftersom allt förr eller senare slutar där. Alla har vi detta sinne, det må vara mer eller mindre utvecklat, precis som med de andra sex. Det har i alla tider påverkat allt, varit grunden för det mesta, driver vår kreativa lust att komma vidare. Det borde utnämnas till vårt sjunde.

 

Reklambranschens kreativitet anses utgöra verksamhetens själva grund. Den söker med ljus och lykta efter det extra värde som kan ge köparen sådan utväxling på investeringen att alla andra bleknar. Och konsumenten en nytta som visar sig motsvara sina löften. Men sådan nytta är inte lätt att hitta i ett affärsliv där planer och produktfördelar ofta är varandras utbytbara varianter, där till och med själva affärsplanen kan vara att vara till förvillelse lik en annan. Journalister har betydligt lättare för att hitta sina mervärden; i brist på annat ringer man bara Telegrambyrån. Reklamens kreatörer får ringa sina inre korrespondenter.

 

Jag hade ingen aning om att jag har ett någorlunda väl utvecklat affärssinne. Däremot fattade jag tidigt att jag ville och kunde odla en talang för skrivande. Ändå växte jag upp med butik, vardagens affärsskola, i huset; min pappa var guldsmed och i butikens sammetsklädda schatull låg allt guld som glimmar men helt olika i olika ögon. Utan att fatta det fick jag med modersmjölken konsten att läsa av marknaden, spelet och konsumentens alla vingliga turer mellan vilja och kunna, mellan ha råd och tvingas avstå. Först nu fattar jag att min pappa sålde smycken. Det där med att han också tillverkade vissa är en helt annan konst.

 

Först långt senare, efter flera år i reklambranschen då jag länge trott att det var mitt skrivande som kvalificerade mig, insåg jag värdet av mitt ”affärssinne” och därmed att de två hängde ihop som siamesiska tvillingar; Förmågan att hitta extra värden även i det till synes likvärdiga kombinerad med förmågan att fånga detta på papper.

 

Jag tänker att den kreativitet som reklamen söker hos sig själv är ungefär den som vetenskapens snillen odlar. Alltså konsten att på känn processa gamla sanningar, bryta sönder dem i bitar, sprida ut delarna, granska dem var för sig och sedan försöka se hur de kan paras ihop till nya mönster och verkligheter. Resultatet kan kallas nobelpris, guldägg eller något annat. Summan är densamma. Det nya som gav nytt värde.

 

Ett annat sätt att beskriva kreativitet kan vara att se denna unika talang som den slöaste av alla vi begåvats med. Inför nya problem passar den gärna, viker undan, gömmer sig utan att ge ifrån sig ett pip. Fram tvingas då andra vapen ur vår mänskliga arsenal som kunskapen, erfarenheten, logiken. När de inte förmår förlösa all kramp och vånda kan kreativitetens lättsinnige kusin ”påhittaren” se sin chans. Först när även denne charlatan misslyckats tar den sanna kreativiteten till orda. För kreatören handlar det om att vänta ut denna process, sitta lugnt i båten och inte börja ro bland de gamla blindskären; ”så brukar vi göra, så gjorde den och den, så måste det helt enkelt vara om man tänker klart”. Sitta lugnt men inte overksam. Betrakta bitarna, bita i dem, smaka på dem utan att förledas att dra snabba slutsatser.

 

Jag har ingen aning om vart reklambranschens kreativitet tar vägen i framtiden. All tänkbar research och alla tänkbara förstudier kan förstås matas in i maskiner lika märkvärdiga och avgörande nyttiga som ångmaskinen blev på sin tid, uret och hjulet på sin. Men hur man ska få sinne för affärer att bli en omänsklig tillgång, det skulle man vilja se.

 

 

Bilden: ett hopplock av skräp (gamla helheter) på vinden.

 

 

 

 

 

 

Sista exemplaret

Posted on 12 december 2021

lämnar nu lagret. Återstår bara för Claes Berquist, Kurt Lundkvist och undertecknad att tacka alla som köpt, läst, lovordat och kanske inspirerats. Boken hamnade hemma hos copywriters, art directors, formgivare, fotografer, filmare och inte minst hos elever (och vissa lärare) i alla dessa discipliner. Oftast privat inköpta, och kanske lästa i smyg för sällan köptes den, märkligt nog, centralt av direktörerna och rektorerna i reklamindustrins översta topp. Och bara sporadiskt, ännu mer obegripligt, av de som betalar reklamen.

 

Över det kan man fundera medan man studerar Novus kurvor de senaste åren. Särskilt som den grupp som kanske gillat boken allra mest – är konsumenten. Men dagskassan är viktig för industrin och affärer som rullar på ruckar man ogärna på. Att det gick 1964 betyder inte att det skulle gå nu, tröstar man sig med.

 

Vårt tack går även till Forsbergs Skola som tidigt visade att man i boken känner igen sin egen kreativitet. Att dess grund är tidlös. Och att vår tids ängslan över att människans gränslösa kreativitet skulle vara hotad är obefogad.

 

Dessutom vill vi tacka Komm eller snarare tjejerna där (en och annan kille har förekommit) för det stöd de givit oss. Hängivet värnar de om reklamens dna. Rustar oförtrutet för nya Guldägg, bevisen för hur samma talang ligger bakom allt nyskapande.

 

 

 

 

 

Img 1186

Kan själv.

Posted on 9 oktober 2021

”Kan själv”, säger det lilla barnet. Tar hammaren och bankar tills spiken ligger krokig och platt. Men vad gör det, plankan sitter fast. De två blev ett, ett verk skapat av en unik människa.

 

Behovet av att kunna själv driver all utveckling. Kan man inte själv blir man inte så lätt delaktig i något ”vi”. Kunna själv handlar om inte bara om att kunna slå i spiken, om själva hamrandet utan om att förstå vad spiken kan hjälpa en att skapa. Något nytt kanske något som aldrig tidigare är gjort. Jag är övertygad om att det är den känslan som styr oss alla oavsett vi vill kunna bygga ett eget hus eller göra egna köttbullar. Kunna följa recept kräver en helt annan egenskap som även den förstås är bra att ha. Kanske bara inte lika medfödd.

 

Problemet med kunna själv är att så många tror att de av någon anledning ”inte kan”. Skriva till exempel. Än mindre måla en tavla. Ändå visar sig ständigt motsatsen. Allt det handlar om är vilken skala man själv väljer att till en början lägga sig på. Jag såg ett program om fotbollsdomare Eriksson som slutade sin karriär besviken på att han aldrig fick döma en VM-final. Så kan man också definiera sitt ”titta jag kan”. Nu har han skrivit en bok om det. Och tevesofforna hurrar för där samlas bara de som siktat högst men inte för egen skull.

 

Kunna skriva handlar inte om att sikta på Nobelpriset i litteratur. Utan om att finna den extra inre röst hos sig själv som jag är övertygad om att alla har. När den rösten får tala skriver man bra. Skapande, på vilket sätt som helst, förlöser sånt som vi inte kan uttrycka med vardagens ord och gester, de som blev naturliga första timmen i livet;  ljud som till exempel betyder ”hungrig”. Skolan tar vid, utvecklar konsten att tala och vifta med handen men inte lika gärna konsten att locka fram elevens inre röster. Karriären igenom uppmuntras pratandets högljudda röst. Den dolda vill ingen höra, den stör ordningen. ”Komma här och känna när vi måste veta och kunna mäta”.

 

Nu hör jag till min glädje och förvåning att nya rektorn på Handels skrivit en bok om ”konstnärliga värden i businessen” (min tolkning, jag har inte läst den än). Det låter som musik. Hoppas att hans visdom tar sig in på schemat. Jag pratade ofta och länge om det med Björn Wahlström. Han bidrog med de mest fnissiga exemplen ur sin digra erfarenhet i miljardindustrierna, jag från min om vad ”det oväntade” (kreativa) betyder i mötet med en konsumentmarknad. Boken skulle heta ”Fanny business” och till det yttre handla om mångmiljardaffärer men till sin kärna om vad ett skämt, ett practical joke, en plötslig kreativ idé varifrån som helst kan åstadkomma; som den att få de omöjliga japanerna på god fot genom att (via kontakter) få svenske kungen att dyka upp och ta dem alla i hand. Varpå kamerorna smattrade. Och affären gick i hamn. Bilderna hamnade med all säkerhet på centrala platser på kontor i ett land där kungligheter (kejsare) inte är något man träffar än mindre tar i hand.

 

Kunna själv leder alltför lätt till Konstens gömda värld, omtalad som en unik kraft sprungen ur en gudabenådad själ. Som något som tar sina egna vägar. Jag läser förstås i dagarna, som alla andra som inte gjort det förut, om Lars Vilks. Om jag förstår det rätt menade han att Konst är allt som vill vara Konst, allt som blir något som skaparen av verket eller någon betraktare säger är Konst. Alltså även två brädbitar hopspikade av en treåring. Nyss var Vilks obegriplig nu är han enligt många i ämnet lärda landets störste konstnär alla kategorier. (Det senare en sak för sig). Hur som, jag gillar hans sätt att utmana konstens heliga kor och tänker att han var något stort på spåren. Att detta något handlar om just att ”kunna själv”. Att konst finns i oss alla oavsett på vilken skala vi opererar. Jag tror att han gladdes åt, till och med njöt av att han, som alla skapare av något, visade sig kunna. Kanske mer som ett barn gör än som den skolade konstkännare han också var. Att han inte gjorde detta enkla ”kunna själv” märkvärdigare än det är när man skalat bort det som kommer efter själva skapandet; analys, marknadsföring, paketering, adressering och utskick. Och som inte det vore nog; recensenternas reklam, ett sista sanningens ord om hur verket ska betraktas.

 

Jag är en dålig snickare, ändå snickrar jag (spikar ihop) små bord, bänkar och pallar ofta av spillvirke som legat under altanen i fyrtio år. Jag är inte snål, så det är inte därför. Inte heller så lat att jag inte tar mig till brädgården. Jag vill kunna själv och skiter i om det glipar eller är lite snett sågat. Har kul medan jag sågar och vill absolut inte att någon ska lägga sig i. I Ådal kallar vi verken för ”Malmstenbordet” etc. bara för att visa att det inte handlar om hur bra det blev utan att det blev och att det var jag som gjorde det.

 

Samma när jag skriver. Jag vill inte ha hjälp hur mycket bättre de än skulle bli. På byrån fullkomligt hatade jag (i stunden) folk som ställde sig bakom ryggen, pekade över axeln och upplyste mig om att där borde du skriva så här istället. Tidigt hade jag dessutom sådana kunder. En minns jag särskilt. Han hade gjort det till sin uppgift att ”rätta” min text till oigenkännlighet. Det var kanske hans ”kunna själv” som spökade. Sedan lärde jag mig både att skriva bättre och stå på mig. Så fort jag fick råd sa jag därför att då kanske du ska be någon annan skriva dina texter.

 

Kunna själv handlar således inte bara, inte i min bok, om att kunna bygga hus, skapa en trädgård, laga en trerätters, skriva en bok eller måla en tavla. Än mer om att kunna se, höra, lära in, förstå, dra slutsats, tänka och känna. Jag vill inte i förväg få veta hur bra en bok eller en film är. Än mindre hur den känns. Däremot vill jag inspireras att upptäcka själv, vilket är något helt annat och en konst som kräver sin lärare, informatör, krönikör, recensent, copywriter.

 

De kommunikatörer som redan misslyckats med att nå fram har svårt att få nya chanser. Själv har jag vissa som jag aldrig läser, ser verk av eller lyssnar på hur bra de än sägs vara. Ofta därför att jag, rätt eller fel, identifierat dem som fastfrusna i sin egen mer eller mindre dolda agenda. Informatörer, kommunikatörer, artister som blivit megafoner, populister och värre än så. Som han som en gång gjorde sig känd genom att visa sig villig och modig nog att vara mobbare av allt och alla i en spalt som krävde det men som nu vill accepteras som författare. Jag misstror alltjämt hans agenda. Eller hon som ansåg sig skyldig att ge sina läsare texter som fick den utpekade att lämna livet. Därför är jag även misstänksam, rätt eller orätt, mot många som ”kommer ut” med sin personliga historia därför att de bestämt sig för att andra behöver den hjälpen. ”Har jag bara hjälpt en enda så är jag nöjd”, låter det. Att svara det naturliga ”för att jag ville visa att jag kunde, inte minst för mig själv” har blivit det onaturliga.

 

Så är det förstås även med mig och alla dessa snart två hundra krönikor på denna plats. Självfallet skriver jag dem inte i tron att de förändrar något. De är bara försök till samtal mellan dig och mig i hopp om att samtalet ska störa eller bekräfta något du själv bär på i dina gömda eller tillfälligt bortglömda rum. Egentligen räcker det att du konstaterar att jag försöker ”kunna själv”. Att utgå från att någon enda behöver mina texter vore förmätet. Det är jag som behöver någon som läser inte tvärtom.

 

”En dag i hamn är en förlorad dag” skrev målaren Gösta Werner på en centralt placerad tavla i nämnde Björns segelbåt. ”En dag utan en rad” likaså, kunde jag skalda. Skapandet är vår arvedel. Så är det märkligt nog även med reklam, viss reklam måste man tillägga. Även där gäller driften att till varje pris vilja visa sig själv vad man kan. Att visa reklamköparen att verket är värt sitt pris kommer i andra hand. De reklamköpare som inser det köper bästa reklamen. De ger sina kreatörer lång lina och lösa tyglar, låt vara inom beställningsverkets bestämda ramar. Men de flesta köparna sitter, det ser man av resultatet, hur ny tiden än är i samma gamla gistna eka där det heter att eftersom jag betalar vill jag att du skapar det jag gillar att köpa. Däri ligger reklamens ojusta villkor. Den kommer inte att bli bättre så länge de som köper inte blir trygga med sitt ”jag kan”. Det vill säga ”köpa konst”.

 

Jag, jag, jag. I mitten av 90-talet umgicks jag en hel del, på kontorstid, med en man som visste hur framtiden skulle se ut. Och faktiskt gjorde det. Det mesta han då förutsade har inträffat. Som att ett litet skitbolag i något som hette it-branschen skulle bli så stort att gamla storföretags aktievärden en dag skulle likna siffrorna på höger sida om framtida it-företags kommatecken. Men framför allt sa han att nu går vi från vi-samhälle till jag-samhälle. Idag vet alla att så blev det. Då tänkte jag att nu tog han väl ändå i. ”Vi” som skapat och fortsatt skapar alla grundläggande former för liv tillsammans. Utan ”vi” hade vi levt som i djungeln där ”vi” enbart omfattar familjen och den mycket nära kretsen. Idag är vi där, med råge.

 

Min favoritkrönikör Niclas Wahllöf på DN fann som vanligt de rätta orden när han talade om hur vi, särskilt i storstaden, slutat se varandra i ögonen. Som hur cyklisten med lurar i öronen ser ut att stirra rakt fram men egentligen glor in i sig själv i hopp om att det är där som även trafiken pågår. Och alla dessa brädåkare som genar över alla givna fält och heldragna linjer övertygade om att de är på rockkonsert. För att inte tala om alla som avidentifieras inför sin heliga telefon så fort de får en hand fri. Allt för att träffa den lilla grupp de valt eller valts in i. Den lite utökade djungelfamiljen. Den som håller alla andra utanför.

 

Igår var jag inne i stan, ärendet gick inte att uträtta på närmare håll. Alla som satt i det överfulla väntrummet, utom jag och en kvinna, stirrade in i sin telefon. Kvinnan hade nämligen barnvagn. På gatan tricksade jag mig fram som pjäser på schackbrädet. Tre, fyra mötande i bredd alla med ögonen i sina telefoner var inte ovanligt. På väg till gemensam (?) lunch. En rygg framför som med knapp styrfart rör sig rakt fram i trängseln eftersom personen ifråga checkat ut ur trottoarens gemenskap och den trafikrytm som råder bland mentalt närvarande. Inte ens röd gubbe kunde väcka flera av dem till sans. Jag gjorde medvetet promenaden från Odenplan till Fridhemsplan till en vetenskaplig undersökning. Enligt den borde flera ha dött bara under den halvtimmen. Och gjort flera andra olyckligt vållande.

 

Jag är inte motståndare till sociala medier. Däremot är jag så källkritisk som journalistutbildningen lärde mig att man bör vara mot allt i media. Utom (!) mot den reklam som öppet talar om vad man vill och vems ärende den går. Det vill säga den reklam som gjorde att vår bok fick heta ”öga mot öga”. Dagens allt vanligare ”reklam” som smyger sig in där vi minst anar det förklädd till vad som helst är motsatsen till ”kunna själv”. Den signalerar snarare att vi kan inget, har därför inget att säga, därför vi låtsas vi att vi är något annat.

 

 

PS. Vi var sex i vår lilla biogrupp. Nu är vi bara fem. Bo Bosse Hagskog gick nyligen bort.  Bosse var  ”den ovillige reklammannen”. En  exceptionell läggning för copywriting (all writing; se hans strålande roman Werthers Vrede ) och en ständigt vädrande näsa för vad som rör sig i samhället, kulturen, byn gjorde honom till tongivande i Den kreativa revolution som gav honom, och oss andra, anledning att hålla ut på barrikaderna. Tack Bosse för alla fina samtal du delgav mig och oss. Du kunde sannerligen själv.