Jag ser och hör vad som händer men har svårt för att fatta att jag inte förstår varför. Tur att jag inte längre behöver skriva reklamtexter. Den konsten handlar mindre om skrivande och mer om allt som kommer dessförinnan; lyssnandet, tänkandet, kännandet och inte minst modet att våga tro att den som läser kan vara ännu bättre rustad än den som skriver.

 

Copytexter som duger åt köpare som inte vill mer än sälja för stunden är något annat. Reklamens industri lockas, som all annan, av affärer som säljer bra av det som kostar lite att tillverka. Att det finns enstaka kreatörer som för sin egen kreativitets skull strävar efter att ge mer än kunden begär är en annan femma. Att vara dillkvisten som gör att samma macka, med allt annat lika, säljer mer är extremt belönande. Ett mervärde som ännu inte till fullo nått alla ekonomers mer finstämda kalkyler. 

 

Under min tid, i en liten fraktion av en generation, var jakten på dillkvisten allt. För den levde vi, sov och arbetade. Att ingen kund än mindre någon samhällsbärande funktion frågade efter den spelade ingen roll. Vi själva gjorde det. Vi var, skam till sägandes, inte i reklambranschen för våra kunders skull utanför vår egen. Vilket tack och lov betydde att vi faktiskt sålde bättre än vi gjort om vi nöjt oss med den kravspecifikation kunden gav oss.

 

Men på den tiden fattade jag vad som pågick och hände. Tiden stämde med de värderingar jag fötts med. Som att ett handslag räcker, att man är karl för sin hatt och att lagt kort ligger. Till och med att det är så sant som det är sagt. Jag växte upp med skamvrå i skolan och arrest i lumpen. Med en pappa som var egen företagare och inte låste dörren till affären förrän det en dag var för sent. Mitt första minne är det som boken ”Älven” nu berättar om; flyende finska familjer i knirkande kärror med skitande kor och hästar och allt de ägde vandrande från gränsen förbi vårt hus och in i landet Idyllien.

 

Det är tusen mediaår sen. Undra på att jag inte längre fattar. Och på att jag är tacksam över att inte längre vara verksam som copywriter. Jag ser och hör bra, men annat än förr. Rör mig ledigt men springer på allt färre bollar. Jag har fått en annan syn, ser till och med luften i dagens ballonger. Och en hörsel som redan i upptakten avslöjar missljuden i dagens solosånger och  misspassningen i de doande körerna. Jag nästan ser runt hörn. Förstår man inte sin tid blir orden lätt tomma, bilderna stumma och formerna ytliga modeyttringar.

 

Att jag inte förstår min tid betyder inte att min intellektuella kapacitet minskat. Eller att alla andras i motsvarande grad ökat. Att bli äldre är inte att bli gammal. Hus och saker blir gamla, värderingar också. Men människor blir äldre eller om man så vill; mer eller mindre unga. Jag avskyr den bild som nu sprids om konsten att bli gammal förmedlad av charlataner på området, alla i medelåldern, som gör sig till tolk för något de inte har en aning om. Att inte fatta betyder inte att man slutar leva, bara att man slutar leva som man gjorde förr. Att man så långt det går försöker undvika obegripligheten.

 

Idag får även den direkta lögnen, i den nya medielogikens namn, sin sin poäng. Formulera en oneliner, håll ut och betala. Så lyder den lates recept. Jag ser och hör men känner inget. Den nya reklamen förklarar inget, berättar inget, frågar inget, har ingen åsikt om något. Tycker sig, förstår jag, inte ha den uppgiften. Men hur många ”gillar” dagens reklam? Väntar på att den ska dyka upp som ett välkommet avbrott. Inte många säger industrin och somnar om. Men reklamen har allt som behövs; ytor som tusen fotbollsplaner och hundra långfilmer att ”leka och berätta” på.  

 

Så varför säger dagens reklam ingenting? Varför ständigt denna självutplånande utgångspunkt att ingen ändå bryr sig? Jag ser ett kommunikationsbolag som kunde se till att man äger själva ämnet kommunikation, idag mer intressant än någonsin, men istället talar om vad man inte är. Och ett försäkringsbolag som, mer än andra, borde kunna försäkra sina kunder om verklig trygghet men istället svänger sig med att man vet ”vad som hjälper mycket”. Sagt till den som fick en fickpeng för vattenskadan som krävde helt nytt badrum blir sånt ett hån.

 

Jag förstår inte att förakt idag kan sälja. Att den som genereras av säljare som utgår från att man är korkad ändå kan lockas att köpa. Jag begriper det inte. Finns det inget längre, i en tid som denna, att säga om vad man tillhandahåller som har med tiden och tidens frågor att göra. Som åtminstone tangerar dem. Skapar en extra tanke. Startar ett samtal. Som blir ett minne. Hur kan tiden stå helt stilla, år efter år, i en livs-medelsbutik som lever på att sälja varor som odlas där livet kan vara ett helvete? Den som svarar att reklam inte ska debattera vill inte fatta vad jag menar.

 

Ett alternativ när man inte längre fattar att man inte förstår är att checka ut, titta in i sig själv och sätta sig att lyssna på musik och naturen. Eller skriva en bok. Och sedan en till. Att ingen någonsin kommer att läsa spelar ingen större roll. Som författare i sin egen värld är man även sin bästa läsare och mest intresserade publik. Inga möten och samtal ger så personliga upptäckter.    

 

Förr hette det att business är as usual. Nu sägs att allt är nytt. Att inget är som förr. Och visst, vid första anblicken av en robot får man samma frossa som om Frankenstein stigit in i rummet. Robotar må kunna frälsa oss från katastrofer och sjukdomar men le kan de inte. Eller som gamle Bill sa ”how do you storyboard a smile?” Gråta kan de förstås, som varje skådis, men inte få ögonen att tåras när de ser ett gammalt par stötta varandra på övergångsstället. 

 

Dagens reklam blir en mumsbit för roboten. Självklart kan robotar göra reklam, och bättre än dagens sämsta. Den kan tjata, ljuga, smila och korsa fingrarna bakom ryggen. Därför kommer den också att sälja.  Sanningen har alltid varit en föreställning och det oavsett tiden, tekniken och ismerna. Men idag står inte ens de sistnämnda att känna igen. Föreställningen om vad som är höger och vänster bildar numera en mittfåra där alla får plats att simma runt efter egna ministerposter. Vad blir en demokrati där alla röstar på sig själva? Och vad röstar vi innan dess på om vi inte på vägen till röstlokalen råkar få syn på en bra affisch?

 

Gamle man. Jag hör nog (ännu) vad du som läser detta tänker. I ditt fall är det inget annat än åldern som spökar. Må så vara men jag kan meddela, empiriskt framforskat bland vänner och bekanta, att det enda som händer när man blir äldre är att man slutar tro att allt fortfarande är möjligt. Och att man därför väljer sina strider. Man lär sig skala av, lämna det obegripliga, gå förbi det ointressanta, slutar lyssna på skval och pladder. Drar inte ens på munnen när andra skrattar ihjäl sig åt komiker som häller fredagsdrinken i en slang från taket rakt ner i halsen på folkkära artister.     

 

Omständigheter gjorde att jag var ensam i huset i två veckor. Jag slutade omgående äta som jag gjorde innan.Tänkte först att äntligen kan det bli isterband. Men med det gjort slutade jag mer eller mindre att laga, det vill säga tillreda, mat. Det blev många stekta ägg och tonfiskblandningar (gott med fräst kapris, lök, oliver och sardeller som i en putanesca att hälla över pastan). Varken vin eller öl smakade som förr. Jag kände mig ensam. Slutade se program som tidigare var ett måste. Det skulle bli schlagerfestival och jag bävade för vilka som skulle visa sig gå bäst genom rutan. Vann grenen medieexponering gjorde en snusktant, en hollywoodfru och ett par lallande norska gutter.

 

En dag längs promenaden träffade jag helt oförhappandes en gammal kund som senare även blev en vän. Han tvärbromsade sin Porsche och vi stod länge och lät gemensamma minnen skölja av oss nuläget. Det var som ett reningsbad. Vi kom ihåg fel, överdrev, förbättrade, genade lite och skarvade en del men vi kände igen oss. Mindes hur det var att förstå sin tid, till och med att vara ett med den. 

 

Jag glodde på de övergivna kåkarna i det välmående villakvarteren, stannade till vid postlådan med ”ingen reklam tack” trots att jag vet att mina brevvänner nu mest heter E-On och Transportstyrelsen. Slog på teven på men stängde ljudet när dagens refräng ”hårdast drabbad” anmälde sig. Jag lider av ständig mediasmak i munnen, av kvällstidningsnyheter numera även i all press, förlagsnöd och reklamens orsak till det mesta på hjärnan. Jag förstår mediernas vånda. Att publiken sviker är aldrig kul. Men att reklamintäkterna därmed urholkas är ännu värre. Jag ser de tafatta försöken att erbjuda något mer lättsamt mellan skjutningarna. Men tänker att idag är det inte från de öppna plattformarna som de nya tågen går.  

 

Det offentliga livet har blivit en följetång där det ena kommer att ge det andra. Jag fick tips om en turkisk serie i hundrafemton avsnitt. Varför sluta där? När kommer serien som aldrig slutar? I ett ögonblick av styrka tog jag chansen att se en riktig film. De finns men gömmer sig väl. Tacksam för Nomadland som jag missade när den gick på lokal. Men efter att ha provsett ett femtiotal trailers i mischmaschet deckardramathriller-gengren gick jag tillbaks till SVT och hittade det mest sevärda jag sett på länge; en programserie (Ett enklare liv) om människor som lämnat den här världen, för gott. Inte dött utan tvärtom fått ett helt nytt liv. Ett fattigare, slitsammare, regnigare, blåsigare, kallare, farligare. Som han i hatt och rock som lämnade Londons finanskvarter med orden ”jag såg mig om på tunnelbanan, ingen mötte min blick rädd att jag skulle se skräcken i deras, på kontoret satt alla och skickade mail till varandra”. Han hamnade i en by i Laos inre där han måste simma i Mekongflodens strida gulvatten med ett rep i handen för att få fast ett nät på andra sidan. Och kanske en fisk dagen därpå.

 

Jag läser en del men tyvärr inte så ofta tryckta böcker. Ändå stod jag i bokhandeln här om dagen, såg flera som intresserade men kunde inte förmå mig att köpa någon. Då måste jag läsa den. Tre hundra kronor är pengar jag skulle kunna tappa utan att bry mig, men betala för ett måste, nej tack. Vad har hänt? Så infernalisk har transaktionsindustrin blivit att kontantaffärer blivit för definitiva. Nej låna, skjut upp och gå vidare.

 

Jag betraktar bokhyllan med alla böcker som jag slutade läsa efter femtio sidor eller så. Tänker på Kerstin Ekmans senaste; en briljant summa av eget läsande. Hennes ”Min bokvärld” kommer att bli den första bok som jag måste läsa om sedan jag gick i skolan. Ser att TV4 söker ”fler marknadsförare som fattar vilken säljfrämjande miljö de erbjuder” och förstår att de ser sin slätstrukna tablå som spännande och kittlande. Redan Shakespeare visste hur det ska gestaltas. Det verkar även turkarna göra. Jag zappade nyfiket igenom några avsnitt av serien med den osannolika titeln Golden Boy. Här dansar alla dödssynderna på en gång. En uppvisning i var medieindustrin hamnar när den löper linan ut och blir ännu mer säljfrämjande. 

 

Sen blev det Vasalopp och jag slog av när teves utsände än en gång gick över i tungotal och paroxysmer över hur pigg en åttioåring kan verka vara. Vad skulle mannen göra, säga sanningen.