Vi visste, vi som var unga för länge sedan, inget om affärsidéer. Men måste ändå ha fattat att bättre sätt att tjäna pengar på än ha en bank kan inte finnas. En butik dit folk kommer med med sina pengar, tömmer påsen på disken och säger varsågod. Alla såg så nöjda ut, nästan högtidliga. Inte minst bankdirektören som hade hatt och rock och körde Mercedes. Bara doktorn och landsfiskalen var lika viktiga.

 

Idén var busenkel. Redan som fyra, femåringar fattade vi att folk vill spara de pengar som de just då inte behöver. Men att det ska vara tryggt och säkert. Allt v ar så naturligt. Även kloka djur sparar. Tjuvar härjar och det kan börja brinna. Banken garanterar säkerheten, lånar ut de pengar man själv lånat till de som står i en annan kö i samma butik. Som tack får de som lånar av banken betala en slant att rättvist dela med den som äger pengarna. Att banken inte har pengarna i sina valv utan använder dem till egna affärer, ofta för landet livsviktiga, kändes okej eftersom det rimligen borde gagna även de som möjliggör att hela karusellen snurrar vidare. Tänkte vi lite  naivt.

 

Banken såg så trygg ut där den tronade i vackraste huset på bästa platsen på Storgatan. De fina damerna i kassan såg förnäma ut. Men de log aldrig. Inne var tyst och stilla. Man klampade inte in, väntade på sin tur, det kändes som att få audience. Fick sina stämplar, tackade och bockade. Hela verksamheten var som hämtat ur en större värld. Här jobbade inga småhandlare. Därför tjänade man pengar. Här behövde man inte sälja och krumbukta sig. De måste ha ett avtal med kungen eller regeringen tänkte man, ungefär som Posten och SJ. Som ingen annan hade Banken både pengar, makt och anseende. En doktor kan ju trots allt göra fel och landsfiskalen kan ses onykter på väg hem från krogen.

 

I våra små affärshjärnor var allt fulländat. Att det hela var en enkel mellanhandsaffär låtsades ingen om. Allt banken ägde var trots allt bara ett valv och en disk. För förvaret tog man en slant. Av de som köade framför disken för att få låna tog man en annan. Bingo!  Mot signaturer på fint papper bytte man pengar mellan folk som har och inte har. Inkasserar två slantar för samma pengar. Genialt. Att slanten i varje affär var en ynka procent var fiffigast av allt. Den gjorde varje kund så liten att hon inte ens syntes. Rena trolleriet. Ibland är en procent avgörande för miljarder ibland för hundralappar.

 

Med åren växte insikten hos de som kunde räkna att det där med procent och delar av procent inte var så dumt. Man började förstå sin egen roll i spelet. Om inte förr så när man kom med sin sparbok till banken för att låna till företaget man tänkt starta. Då var alla åren man lånat banken sina pengar i princip värdelösa. Då avgjorde någotsom heter konjunkturen allt. Bakom tjocka glasrutor satt nu inte kassörskor utan bankmän. Somliga skolade att få kalla sig reklamtricket ”personliga”. Ofta unga killar och tjejer i fina kostymer, knytblus och trevliga manér som dag, förstod vi, skulle sitta på sjunde våningen och göra för landet viktiga affärer. Men fortfarande med pengar man tjänat på samma gamla affärsidé; låna in, låna ut och skära mellan.

 

Banker kom att förfölja mig. Det bara blev så kanske för att jag uttryckte ”det där andra”, det som alla bankmän alltid ,innerst inne känt; att så här enkelt får det inte vara. Även anständigheten måste få sitt. Det började med Upplandsbanken. Om den kampanjen har jag berättat så många gånger att jag inte orkar en gång till. Bara att sällan har så lite reklam (i pengar) betytt så mycket för en bank som då. Våra (Falk & Partners) kampanjer fick folk att fotvandra till ”den lilla sympatiska banken där verkliga människor verkade jobba”. Jag skrev helsidor om hur det känns att besöka storbankens ”nådeinstitut”, stå i kö som på Systemet (på den tiden) och nästan skämmas för att man behövde låna (alltså visade sig vara fattig). Den art Director jag jobbade med försa sig i en intervju som skulle handla om honom själv med; ”Lasse skrev som ur sitt ursprung i ett litet norrländskt samhälle”. 

 

Sedan blev det PKbanken, ett så omöjligt uppdrag att vi var tvungna att åka till USA och filma Ingo när han simmade i sin pool medan han berättade ”att man ska vara rädd om sina pengar, man vet aldrig när man tjänar nya”. Bra tänkt men en dålig film som tack och lov inte många såg.

 

Därefter blev den Nordbanken. Jag hade då blivit nära vän med Björn Wahlström som en morgon ”vaknade och insåg att han blivit ordförande i krisernas krisbank”. Han hade känt trycket och var, så stålman han var, en man som ville andra väl. Jag fick fritt fram på mjuka matten på sjunde våningen. Och än friare blev det när Björn tog dit Hans Dahlborg som vd. Hans och jag hade pluggat på V-Dala tillsammans, vi var båda rumpmasar eftersom jag tog studenten i Avesta och han i Hedemora. Men där tog likheten slut. Hans studier slutade med högsta betyg i allt, med doktorsexamen och alla betygelser man kan begära. Mina med att jag vilsen över att inte veta vad jag skulle bli gick in i den senare så kallade väggen. Lämnade universitetet och fick för mig att journalist var mitt kall. Det var det inte, vilket omständigheter som jag tackar ödmjukt för, fick mig att förstå. 

 

Det var 90-tal. Det var bankkrisens år och mitt i smeten stod Nordbanken med två ledare som fattade allt, både med plånboken och hjärtat, men som inte kunde, ville eller högt vågade kommunicera sig ur strupgreppet. Jag blev i den lilla interna kretsen en som försökte antyda vad som ändå behövde sägas; på ett möte på ett hotell i förorten dit bankens alla chefer smugit skulle jag ”berätta för alla vilken attityd, ton, inställning” bankens framtida reklam (propaganda) borde präglas av. Jag pratade, lindade in men försökte ändå få fram att det nog var dags att man ”tog av sig hatten och bad om ursäkt, att det till och med skulle gagna den bank som gjorde det först”, det vill säga att bankkrisen även hade med bankerna själva att göra. Sedan dess var jag än mindre populär i korridorerna. Kände blickarna, de som trots allt låtsades se mig; ”den där reklamaren som kommer och går hos Björn och Hans”. Men de stod bakom mig. Björn till och med frågade, eller ville att vi skulle resonera om saken, om jag ville sitta i bankens styrelse. Han hade då rumsterat om rejält, ville komplettera med folk utifrån som visat sig kunna tänka i andra banor än bankfolkets traditionella. Jag tackade nej och han propsade aldrig. Båda förstod vi att jag inte passade, att jag som inte har ett enda betyg i ekonomi skulle smulas sönder under lackdojorna.

 

Sedan blev det Föreningssparbanken. Även Lasse Hall hade då lämnat sin byrå och vi hade länge velat jobba ihop. Lasse hade designat nya logotypen (myntet) och en av Hall & Cederquists kvinnliga begåvningar, en smörkniv i massan av grå kostymnissar, hade tagit plats som marknadsdirektör. Det var bäddat för storjobb men vi lyckades aldrig, inte som vi ville. Kanske var vi inte bättre. Men kundens alla vicedirektörer var om möjligt ännu mindre lämpade för stordåd. Vi ville damma av idén bakom Spara och Slösa; tanken att myntet har två sidor; att alla människor samtidigt både vill spara och spendera. I den dualismen finns en spänning som vi ville utmana. Det ville inte kostymnissarna. De förstod över huvud taget inte varför en bank måste ”göra reklam”. Droppen kom på ett möte, jag glömmer det aldrig. Hela direktionen satt samlad för att se framsidan på våra pannåer. Det blev först helt tyst. En harkling hörs, en hand sträcker sig efter Ramlösan, ett stolskrap som från någon som helst vill rymma, det börjar tisslas. Då säger han som vi visste skulle säga det, han hade gjort det förr: ”Jag är för – men (han höll upp handen) jag höjer också, märk väl, ett varningens finger”. Så kan man också köpa reklam och gå segrare ur vilket utfall som helst.

 

Sedan blev det ett försök att återuppliva gamla fina Postbanken. Torbjörn Lenskog och jag gjorde en annons med en ”korv med bröd och senap” öven hela sidan (Roy Lichtensteins berömda) och jag skrev några rader om  ”saker som för evigt hör ihop” (som pengar ut och in). Han som köpte jobbet älskade det men varken han eller Postbanken blev någon hit.

 

Så får jag här om dagen se det fullständigt osannolika; en bankman som står och gråter i teve. Men inte, inser man rätt fort, för att han är ledsen över vad som drabbar alla gamlingar som banken lämnar i sticket när dessa hjärtdöda gossar utför sina iskalla nummer. Utan för att bankens affärsidé slår honom i nacken. Han som är ansvarig för det som är Bankens självaste reason why, Säkerheten, inser att stunden är kommen; vad han än säger kommer hans och Bankens förtroendekapital, det som är dess verkliga tillgång (pengar är bara pengar) att vara kraftigt reducerat. Därför grät han. Han visste var han hade sin direktion, sin styrelse, sina ägare och hela det samlade banksystemet. Den som tror att någon bank tänker rucka på affärsidén, att på minsta sätt omfördela utfallet kring risk och chans med verksamheten, har inte förstått hur sällsynt bra affärer en bank kan göra. Även om man bara gör som alla andra.