Ett skepp kommer lastat… med ord

Posted on 9 januari 2024

Under alla år köpte jag en båt när jag var ute och reste. En enkel liten träbit, en av någon miljon likadana. Först bara som ett minne från charterresan, vanligen hittad i butiken där andra köpte snäckor och kepsar. Båt därför att jag alltid varit intresserad av just båtar. Blev också seglare till slut, drog upp och ned längs Norrlandskusten. Min ögonsten blev dock en motorbåt; en tjugoen fot lång Chris Craft Scorpion med 260 inlåsta, frustande hästar i baken. Rödvit med matchande skinnklädsel. Jag sörjer den än.

Det fortsatta av bara farten. När mina storsamlande reskamrater på våra gemensamma yrkesresor gav sig iväg till mystiska adresser i storstadens myller gick jag till närmaste souvenirbutik. Ove Pihl samlade elastonlinsoldater och kunde vara borta i timmar hemma hos någon gammal tant som satt med avlidna makens efterlämnade låda. Torbjörn Lenskog samlade på allt men ändå synnerligen målmedvetet; Tidigt på allt skrivet av och om Linné. Det slutade med en samling så komplett att Crafoords Stiftelse köpte den. Och donerade den till Japan där den än idag finns i något museum som The Lenskog Collection.

Jag köpte souvenirbåtar, de minst värdefulla samlingsobjekten av alla. Och minst meningsfulla tills man tänker till. Inser vad en båt är mer än en vattentät låda som flyter. Men jag köpte inte tankers, kanske för att jag inte hittade några. Alla, oavsett om jag befann mig i öst, väst, nord eller syd på jordklotet, var avsedda för frakt av människor oftast i arbete. Ganska naturligt när man tänker efter. Ombord på en båt är man resenär, inte en annan del av godset. Resenärer har flytt vardagen, är på väg, fylls av tankar och idéer, stannar inte sällan upp och låter blicken försvinna bortom horisonten. Ombord på en båt lever man med nuet, vädret och tiden. Jag tvivlar emellertid på att alla turistorganisationer bygger sina årliga inköp på den här lite mer eftertänksamma tanken. Det kan bara ha fallit sig så, räckt med att båten är en lokal kändis och att små båtar av trä i miljonupplaga säljer bra eftersom de blir billiga. De passar därför att ha med sig hem som ett litet minne av var man varit. Helst med resmålets namn inristat i bordläggningen så att man minns var man varit ännu femtio år senare. Utan namn blir båtar lätt som bilar, likadana överallt.

Men nu kommer vi till det verkligt märkliga. Du kan ha trott, som jag, att alla dessa souvenirbåtar som man ser överallt är ungefär likadana. Eller ett fåtal varianter på samma sak, en sorts summa av idén om en lokal båt. Men döm om min förvåning när jag (ganska fort) upptäckte att alla är helt olika. Alltså specialbeställda repliker av den båt som ligger i ortens hamn. Ofta en fiskebåt men ibland även en färja, aldrig en Chris Craft Scorpion eller annan liknande nöjesbåt rolig bara för föraren. Här handlade det om passagerarna, människorna ombord, och om en båt i arbete. Om vad lokala ortsbor ser från övre däck, vad de vet, tänker och känner. Så började jag tänka och plötsligt fick de små båtarna eget liv. Båten på Rhodos såg inte ut som den på Kreta. Jag kom aldrig till Cypern, vad jag minns, men jag utgår rån att där finns två båtar; en turkisk och en grekisk. Den lokala båten kan mer än något annat ses som ortens mascot. Vad är ett vykort mot en liten träbit som berättar vad folket på orten gör, hur de lever sina liv och vad de ser så fort de går utomhus.

Det blev åtskilliga båtar, en för varje resa. Det hände att jag glömde eller snarare missade, vilket grämde mig djupt. Jag kunde ha sparat inköpet till avresedagen och då i hastigheten inte funnit en butik där de annars alltid finns. Den båten sörjde jag mer än de andra och märker att det gör jag fortfarande. Ganska fort hamnade min samling i en undanskymd vrå i källaren. Den var inget att skryta med och ingen besökare skulle se samlingen som något annat än dåligt omdöme. Närstående ler lite generat när tillfälliga besökare ändå får syn på den. Men ingen har sagt det rent ut; att det är dags att jag slutar leka med båtar.

Här om dagen gick jag ner och plåtade av dem. En efter en. Försökte porträttera dem så gott jag kan. Använde telefonen och fick nöja mig med ljuset från källarfönstret. Äntligen ska de ut och segla, lämna sin trånga hemmahamn och på digitala vingar länsa ut över världen. Men inte tomhänta. De ska bära med sig tankar, idéer och kanske känslor som jag sparat ihop till under sextio år i kommunikationsbranschen. Det mesta finns idag i roman- och novellförsök, somliga komna till punkt andra bara halvvägs. Eftersom jag inser att ingen kommer att fråga efter dessa verk (ingen frågar efter vad en reklamman lärt sig, ingen ser sambanden) och jag fortfarande håller denna spalt öppen varför inte lasta orden på dessa båtar och låta dem segla ut på medievågens blå bölja.

Du som läser min spalt är fortfarande, trots att jag misshandlat den, en av några hundra trogna. Det är jag glad för, jag har en publik. Den är inte stor och behöver inte vara. Men den både kan och vill läsa. Det har jag otaliga bevis för.

Min tanke är således att låta en efter en ur min flotta segla iväg med en portion ord paketerade ungefär som alla tidigare krönikor. (Du vet väl att du hittar alla via ingången upptill). Det handlar om ca sex minuters läsning. Läser du tio har du således spenderat en timme på mina leveranser. Läser du hundra har förmodligen borde du och jag tröttnat. Vi få se. Jag lastar på som det faller sig. Gör inga utfästelser om vad som komma ska men lovar likt en bra skeppsmäklare att hålla trafiken igång.

Första skeppslasten blir ett citat av Bill Bernbach, sagt för ca sextio år sedan. Just det inleder en bok som ingen ännu läst. Hans ord säger det mesta, särskilt idag när alla blivit kommunikatörer i tron att den färdigheten är något nytt, en följd av den nya, omöjliga tid, vi lever i. Men som i själva verket är lika gammal som människan. Jag blundar och ser två av de allra äldsta exemplaren sitta på en stock. Den ene med ett spjut i handen, den andre med en klubba. De har fått samma tanke; de vill byta. Men båda trilskas, vill inte byta rakt av. Han med spjutet talar om hur långt och rakt det går, hur fint det ligger i handen, visar handledens snärt, talar om träslaget, hur noggrant han täljt och filat; valt längd, tyngd, handens grepp och exakta plats. Pekar på utsmyckningen. Den andra gör vad han kan för att få liv i en stenbit som han lyckats göra hål i så att han kunnat köra in en stadig träpinne där. Kan döda en oxe, säger han. Jag kan höra snacket. Det kan du också. Det är evigt, en konst som genom årtusendena burit all utveckling framåt. Men som just idag allt oftare böjer av i motsatt riktning.

”It took millions of years for man’s instincts to develop. It will take millions more for them to even vary. It is fashionable to talk about changing man. A communicator must be concerned with unchanging man, with his obsessive drive to survive, to be admired, too succeed, to love, to take care of his own”.

Bill Bernbach

(Ur citatsamlingen ”Bill Bernbach said…” ihopplockad av Bob Levenson).

Tankarna far medan fötterna går.

Posted on 27 december 2023

Juldagens morgon, eller förmiddag, och stegen är sega. Det är moddigt i Bromma. Här plogar man inte förrän folk klagar. Men det är en strålande dag; allt är över, papperet slängt, kartongerna vikta och soporna utburna. Skönt promenadväder, kanske två grader. Modden gör att foten liksom fjädrar. Trycker upp tankarna i hjärnan. Ovanligt många är ute, skottar och ropar ”god fortsättning” även på håll med skyffeln höjd som för att understryka att vi klarade det. Vad hände? Mer än att medievärlden gick i spinn? Samma som varje år.

Jag tänker på Bengt, det gör jag alltid på julen. Han bodde granne med oss och hette Feldreich i efternamn. Vi brukade slänga några ord över staketet. Första tio åren försökte jag anknyta till hans uppenbara medverkan men Bengt var inte en man som man satte där man ville. Han var alltid mer intresserad, eller förbannad, över att plogbilen envisades med att lägga snön på hans sida av vår lilla gata. Hans röst hänger kvar i livsrummet mellan oss. Jag minns ingen annan röst. Knappt min pappas eller mammas. Men Bengts kan jag när som helt återkalla. Vilken tillgång för en radioman. Ofta fick han besök av en annan eterman som man också minns på rösten. Weise och han var kompisar, bästisar verkade det som.

Gamla jular. Det frågades i teven vad man minns, bästa julklappen någonsin, sämsta julaftonen, roligaste historien. För mig flyter de ihop, i sjok; jularna med barnen, när jag själv var barn, de allt mer förenklade på senare år. Skam till sägandes blir de allt mer ointressanta. Jag hade velat kunna fortsätta diskutera det med Bengt, alla tiders främste expert på julens drömmar. Han som sjöng med glimten i ögat. Men hans hus står tomt trots att där flyttat in en ny familj. Vi borde ha pratat om masskommunikation, inte om jungfrufödsel och att även det man inte förstår är en storts tro.

Jag minns bara en julklapp; en pistol men inte vilken som helst utan en som small till så tanterna hoppade högt och hötte finger. Den matades med pappersremsor så finurligt att remsan, när man tryckte av, pressades mellan två metallbitar så att den sprack och lämnade hålslagarens runda flagor efter sig. Jag har aldrig sett något liknande, hade gärna haft den kvar. Har för mig att den kallades Kilroy. Kanske ligger den under huset för så blev det.

Jag kan ha varit fem, sex år. Huset skulle få källarvåning och stod på pålar. Hela sommaren lekte vi ungar där vi inte fick. Innan allt grävdes igen gömde jag mina käraste ägodelar i en låda så att den skulle begravas under ton av jord och grus. Bland annat ett meccano, minns jag. Fråga mig inte varför. Jag har ofta tänkt på det men aldrig brytt mig om att dryfta saken med psykologiskt insatta. Kanske för att filosofiska kunskaper vore bättre. Eller teosofiska eftersom vi hade en granne som hyrde på andra våningen och läste travar av den sorten. Eller juridiska eftersom vi hade en annan inhysning, en gammal snusgubbe brännvinsadvokaten Gilliam, som bodde i ett enda rum ovanför entrén. Eller tagit upp det med han som kunde allt om det utomjordiska; pappas halvbror Rune som nätterna igenom vallade sin (vår) stora hund genom samhället. Det han inte sett och fantiserat om var mer än matinéerna kunde hitta på.

Bästa svaret kanske jag ändå hade fått av Gus, grannen som kom hem från Amerika och tog över familjens fallfärdiga korvfabrik. Ett trähus med lagerlänga tvärs över gatan. Låg vinden på doftade hela kvarteret kokt korv. Gus hade sett allt och varit med om allt under sina många år i Chicago. Hört Al Capones Packards tjutande däck i gathörnen. Och nästan fått tag på en kille som ramlade ner från ett stålskelett som skulle bli ett skyskrapa. ”Nuddade rocken när han for förbi”, hette det. Gus drack whiskey med ey på slutet. Sent på kvällarna, och nätterna, åt de båda skojarna sprucken korv med en specialsenap som de själva rört ihop. Det hände att jag fick vara med. Där grundlades med all säkerhet mitt intresse för storytelling och korv. Men som sagt, än idag har jag inte mött någon som kan förklara hur jag kunde begrava mina käraste ägodelar för evig tid. Jag var inte dum trots att jag var liten.

När jag tänker på julen tänker jag på min pappa. På hur hans och Falks Ur & Gulds bästa dag på året var julafton. Men inte för det där med tomten, maten eller ens nubbarna, utan för att då gjorde han sin bästa affärer. Till långt inpå kvällen ringde det folk, eller bara knackade på, alltid män och alltid stressade män med röda näsor och dålig andedräkt. De hade i sista sekund, eller redan under middagen hemma, insett att ännu en fin julklapp skulle sitta fint, släta över eller kompensera. En ring, en brosch, ett pärlhalsband eller vad som helst. Allt skulle gå fort. Fram med något, slå in i fint paket, här har du pengarna, det är jämt, tack för att du ställde upp. Vi såg honom knappt före nio, tio på kvällen. Men lyckligast var alltid kunden. De såg räddade ut. Det hände att de kom även på juldagen. Natten kan ha varit svår. Då kunde en ring med fin pärla vara precis vad som behövs.

Jag tänker på hur säljsnacket gick. Kan se min pappa lägga broschen på sin egen breda bringa och säga ”det här skulle passa Brita fint, ta den”. Han var ingen säljare ändå sålde han. Men bäst var han på att sälja klockor av märket Lemania. ”Samma som Omega”, sa han vilket stämde så till vida att båda tillverkades av samma firma. Det räckte. Inget snack om innandömet skulle ha haft samma effekt. Nästan en Omega! För halva priset! Tänk om han var reklamman av den gamla sort som jag revolterade emot.

Småljugit har människan gjort sedan hon uppfann byteshandeln. Sett sig själv, som part i målet, ha den rätten. Så sker dagligen på varje sammanträde, i varje lag, runt varje middagsbord, på varje teaterscen. Man kommunicerar; lånar av allt man har för att ”bli sedd, hörd och tagen på allvar”. Berättar historier utan att skojas bort som storyteller, förstorar, förminskar, zoomar in och ut, kryddar upp. Allt helt okej, förutsatt detta enda; att man öppet redovisar vem som ligger bakom, som kan tänkas tjäna på försöket att få kontakt och kanske även acceptans, till och med köp. En ordning som den digitala maskeraden nu sopar undan. Snart betalar reklamen allt utan att någon vet vem som tjänar på det.

Jag ska sluta tänka på reklam, har jag lovat mig själv. Min bok är skriven. Om någon kommer att läsa den är en annan fråga. Jag talade med en gammal förläggare. Han hade inte mycket hopp att ge. Bra skrivet räcker inte. Du saknar de två kriterier som avgör allt idag; du är inte känd och det du skriver om är inte aktuellt (något mer inaktuellt än reklam får man leta efter). Det vill säga inte självklart intressant för media att rulla runt på sina plattformar. Men jag kan ju alltid stycka upp den och lägga ut den här som följetång. Tjugo, trettio avsnitt varannan vecka. Eller låta bokbindaren handgöra tre, fyra exemplar för efterkommande att rota i.

Tankarna far medan fötterna går. Snart hemma igen. Inga tio tusen steg men kanske hälften. Idag börjar det nya året enligt mig. Alla hejar fortfarande så glatt, skottar och skämtar till det. ”God fortsättning” ekar mellan kåkarna. Och inte menar man ”med nya inköp”. Det är trots allt annat vi drömmer om.

Den handfallne roboten.

Posted on 2 december 2023

Vi tänker så det knakar och ändå händer inget. Känner efter och tänker ännu en gång. Kollar och repeterar. Gör ett prov, testar. Fattar beslut, håller tummarna. Men det blir inte som vi hoppats. Vi kan vara på väg att ge upp eller låta lagom duga då det otroliga händer. Turen ingrep. Det fullständigt obegripliga gör svart till vitt. Allt därför att vi råkade snubbla över det oplanerade. Turen syns inte, hörs inte, känns inte. Ändå finns den. Den är inte kvantifierad, inte beställningsbar, går inte att köpa, hyra eller låna. Inte förrän den kliver in och utför sitt hisnande nummer visar den vem den är och vad den kan. Den kommer helt oanmäld men alltid i gott syfte. Vilar på axeln, hör vartåt det pågående barkar och bestämmer sig. Antingen för att hjälpa till eller för att, som mest vanligt, avstå. Den är, som allt som är sällsynt och av yttersta vikt, väldigt restriktiv.

Mycket av det som sker i våra liv är betingat av turen. Eller snarare av det oberäkneliga. Det som ingen kunnat instudera, planlägga eller ens föreställa sig. Det gäller märkligt nog även i affärslivet, till och med där affärerna är miljardstinna och livsviktiga för landet. Och därför hanterade av såväl extremt kunniga som erfarna mänskliga hjärnor. Ofta även påverkade av lättförstådda känslor. Hur ofta har inte turen eller någon i dess släkte, typ lyckokastet och skänken från ovan, varit avgörande för det lyckade utfallet. Någon gick in genom fel dörr, steg av på fel station, tryckte fel nummer. Men också därför att någon i rätt ögonblick hade modet att skämta om det allvarliga, se åt andra hållet, berätta en så dråplig historia att mötet trots stora motsättningar brister ut i en orgie av skrattparoxysmer.

I bortåt trettio år var jag god vän med Björn Wahlström, en av vårt lands stora industriledare. En hård affärsman i den ytliga pressens ögon, en mjukis i mina; en spelevink och upptågsmakare som älskade det minst väntade, allt det som ingen Masterutbildning i världen lär ut trots att alla vet att det finns sekunder då allt vänder, ord förlöser, bilder öppnar ögon, stämningar förlossar och allt det andra som friden, freden och affären just då behöver. Jag såg de otaliga gånger under alla mina jobb, ofta märkliga uppdrag bakom kulisserna, för LKAB, SSAB och Nordbanken. Men det var givetvis inte Turen Björn var ute efter utan efter konsten, artisteriet och kreativiteten. Turens förtrupp, om man så säger. Läget då kartan ritas om, pjäser åker i golvet och spelplanen blir som ny. Den unika tid då Tillfället får chans att dyka upp och ta över eftersom hjärnans logiska halva, utpumpad av att länge ha stött pannan blodig, inte längre orkar protestera. Såväl Turen som Tillfället och Idén är grenar på det kreativa stamträd som är människans unika.

Björn anade, liksom många andra stora ledare, att någonstans i företaget lurar denna stora resurs. Utan att finnas upptagen på tillgångssidan verkar den, dagligen och stundligen överallt. Ibland överraskande lätt att få tag på. Som till exempel när hundratalet industriledare kryddade med allehanda ”artister” och deras respektive bjöds till Kiruna i chartrat plan i samband med att LKAB fyllde 100 år. Stämningen på Bromma var högtidlig. Men en parant flygvärdinna livade raskt upp stämningen. Men inte för att champagnen och canapéerna hon så charmant bjöd på var extremt goda utan för att hon vid närmare betraktande var misstänkt lik Ian Wachtmeister. Runt Björns bord var konstnärerna lika många som direktörerna. Genom honom fick jag träffa många som fine keramikern Hans Hedberg som född i Övik kallade sina verk för ”åstadkommationer”. Det vill säga händelser i stunden. Nästan som tillfälligheter.

En annan gren på det stora kreativa trädet är Ingivelsen. Helt omöjlig att planlägga och ofta något som bara en på hundra upptäcker. Som när japanska ståljätten Nippon Steel var på besök med en stor delegation. Mötet ägde rum i en byggnad där även svenske kungen råkade befinna sig. I en paus står båda sällskapen i trädgården, röker och sträcker på benen. Björn såg japanernas blickar. En riktig kung! Så nära en kejsare man kan komma. Han hade träffat kungen förr, gick fram och förklarade läget varpå kungen kom över och villigt ställde sig i mitten av den gruppbild som togs. Den bilden hängde sedan, kanske för evigt, utanför Nippons styrelserum. Den hade oskattbart värde.

Länge talade vi om att göra en bok som samlade inte bara Björns egna exempel utan även alla affärsvänners dråpliga händelser. Som om de bandats, och redigerats väl, kunde bli avancerad överkurs på varje Masterutbildning världen över. Boken hade arbetsnamnet Funny Business. Så sent som när han fyllt nittio låg vi en vecka i var sin solstol på Kanarieöarna och pratade. Det vill säga han pratade och jag antecknade. Hans favorit på firman, oavsett vilken, var den oersättlige säljaren. Han eller hon som i det avgörande ögonblicket vågar släppa handboken och siffergymnastiken därför att plötsligt krävs ”något annat” om säcken ska knytas till.

Efteråt kan lösningen låta som en rolig historia men bakom ligger en ocean av visdom. Så frågan, nu när roboten säga vara på väg att ta över allt, är hur den ska veta vad detta andra är när inte robotens föräldrar har någon aning. Vetenskapen vet förstås allt om kemiska reaktioner i kroppen, elektriska impulser i hjärnan, psykologer och filosofer om sammanhang och livets mystiska mening. Men vem kan schemalägga turen? Beräkna sannolikheten för det gyllene tillfället? Ens vara säker på att det roliga skämtet är lika roligt överallt? Tänk om det istället stjälper allt som byggts upp i månader och kanske år.

Reklamen som inte vill vara reklam.

Posted on 14 november 2023

Att dagens reklam gör sig allt mer osynlig betyder inte att den försvinner eller avtar. Det ligger inte i dess natur att ge upp. Den bara anpassar sig. Byter skepnad och dyker upp som något helt annat. Som en av världens största industrier gör den allt, som alla industrier alltid gjort, för att hitta vägen till bättre förtjänst på billigare sätt.

Metoderna har varit många. Tidigt räckte det att demonstrera varan. Krydda med gimmicks. Köra med humor. Sedan att jämföra. Därefter att förenkla och tjata. Till slut att även försöka med smak, intelligens och anständighet. Men det allra mest förföriska är att låtsas vara i en annan bransch: syssla med rådgivning, bredvidläsning, hjälpverksamhet, ren och skär information. Inte ens underhållning och undervisning går fri när öga mot öga-reklamen känner sig hotad till livet. När nu det mesta blir reklam finns bara ett för den sanna reklamen att göra; sluta se ut som reklam. Det vill säga bli smartare. Bli som sin tid; osann, alternativ, till synes underhållande, rolig och informativ.

Tidens svåra frågor övergår allt. Det gör reklamens gods lätt. Nästan alltid lätt att i stunden välja bort. Dess kreativitet hjälper inte. Det är då den lockas att bryta det avtal som den har med sitt samhälle; en överenskommelse som följer av det ekonomiska system som samhällets medborgare, tillika dess konsumenter, valt. I det avtalet står att reklamen har rätt att vara partisk, se saken på sitt sätt, leka med orden, formerna och bilderna på de sätt den finner bäst – men bara om den tydligt talar om vems ärenden den går och vad denne vill. Kopplingen ska vara glasklar stämplad med avsändarens krumelur. Lite längre ner i denna oskrivna text står att ”vi må inte alltid gilla dina idéer, metoder och krumsprång men vi låter gränsen för vad vi tål gå där din egen anständighet drar den”. Med det vill avtalsparterna erinra om att reklamens natur är att komma objuden, kräva att få ordet och sedan vitt och brett tala om sånt som den dagen inte är det viktigaste. Utan anständighet blir allt bara yta, gimmicks och tillfälliga lustigheter. Reklamen blir främmande och till slut inget att bry sig om. När Novus mäter tillståndet ser kurvan sedan flera år ut som en pist i Åre. Men observera att det är bara den öppna reklamen som går att mäta. Den reklam som uppträder som något annat går av förklarliga skäl inte att mäta.

Att inte se ut som reklam är förvisso en gammal idé i branschen. Den mest klassiska är sikta på gratisreklam genom att förse media med billigt material i allmänhetens intresse. En annan är att liera sig med erkänt goda krafter på andra fält, betala en slant och få del av den andres good will. En tredje alltid gångbar är att bjuda press och kändisar på hejdundrande fest så fort man tycker sig ha något att fira. Allt detta kringgående rörelser i akt och mening att dölja den egentliga agendan. Dessutom lätta att klubba igenom vid budgetarbetet eftersom ”någon” måste representera firman vid alla dessa evenemang.

Så länge den reklamen fungerar växer den och därmed behovet av fler. Så en dag händer det otroliga, det som reklamköpare alltid längtat efter. Ett digitalt moln parkerar över världens stora mediescen. Öppnar sina slussar och släpper chip och transistorer över den nya teknikens verkstäder. En ny paradigm ser ljuset, tar över efter ångmaskinens slocknande. Plötsligt kan budskap nå vem som helst vart som helst på ingen tid alls. Dessutom i stort sett gratis och försett med leveransgarantin ”gilla”. De reklamköpare som hittills hukat under den svårhanterliga och svårbegripliga kreativitetens tyranni jublar. Tala om enklare billigare process, oanad räckvidd och låga kontaktkostnader. Ett helt nytt smörgåsbord dukas fram. In på mediamenyn kommer allt som alla nya plattformars och formats kockar kan hitta på. Äntligen blir kunden kung vid bordet och representanterna för media, inte längre kreatörerna, hedersgästerna. Nu är inte paketets innehåll det viktiga utan hur det skickas. Postgång ersätter idérikedom.

Allra bäst, tänker de som nu vågar tänka allra störst, vore förstås att inte synas alls. Ta steget fullt ut. Bli en sublimering; en bortträngning som till sist uppgår i någon slags underförstådd form. Kanske i gas som i kemin. Något som kanske robotarna kan jobba vidare på när de tar över.

Idag har reklamens utvecklingen nått så långt att själva begreppet avvecklas. Ordet sänder tankar bakåt. Att arbeta med ”reklam” är för den som aldrig sett annat än dagens omodernt. Ämnet lämnat skolor och läroböcker. ”Vi utbildar i design och mode”, sa en rektor till mig när jag visade boken Öga mot Öga. För hen hade design inte med reklam att göra. Inte heller mode. När jag försökte med vad plaggens oändliga idérikedom syftar till var tiden ute. I andra skolor visar det sig plötsligt att information inte längre är vad ordboken säger ”ett överförande av fakta” utan en i högsta grad säljfrämjande åtgärd. Där ersätter nya smarta Information Systems kreativitetens svårbemästrade monster.

Den ena mer säljfrämjande reklamåtgärden än den andra växer. De heter content, influenser, videounderhållning, produktplacering men också ”konsumentupplysning”. Det senare tyvärr bara om det redan lättsålda. Som kändisens nya bok. Gränser suddas ut. Parallella världar smälter samman. Gråzonen blir en labyrint där den smarta reklamen ständigt hittar nya sätt att nå konsumentens plånbok. Det fantastiska Nätet blev inte bara det goda samtalets mötesplats. Utan också en gigantisk marknadsplats där det lilla, ofta helt privata, samtalet i ett nafs blir den breda allmänhetens. Vidöppet för den egenreklam som kan göra clowner till president och presidenter till clown. För en populism bortom anständighetens gräns. Jag tänker att den reklam som nu tar över scenen är betydligt livsfarligare än den som författaren Sven Lindkvist varnade för på 70-talet. Sanningen är alltid en föreställning. Det vet vi. Men när vi inser att den som betalar den föreställning vi just bevittnat kan vara precis vem som helst är inte allt lika kul längre.

Ingen tidning!

Posted on 23 oktober 2023

Marken rämnar. Postlådan gapar tom. Inte nu igen! Ser mig om, vill skrika men skrika i Bromma en söndagsmorgon halv sju gör man bara inte. Då kan man, om man är i min ålder, hamna på LVÄ-hem. Jag skyndar tillbaks över det daggvåta gräset, drar morgonrocken om, får upp dörren. Det susar i öronen. Det gör det allt oftare nu för tiden. Jag minns ännu nattens dröm, vilket händer ytterst sällan. Bara fragment som hastigt upplöses omöjliga att fästa till varandra.

Jag brukar inte berätta drömmar. Men den här lockade att få behålla en tid därför att den innehöll inslag som fascinerar i sin obegriplighet. Så är det föstås alltid men här var väggen långt där borta som en gardin neddragen ur himlen, ljusblå med miljoner vita stjärnor, små med spetsiga armar som julstjärnans. Plötsligt vinkar en av stjärnorna med sina spetsar, en enda av en miljon viftar så där glatt som vi gör till sjöss som för att visa att här är jag. Jag vinkar tillbaks. Sedan tappar jag fotfäste, glider utför. Har svårt för att komma upp, vilket är ett vanligt inslag som jag tolkar som att jag vill upp ur sömnen. Resten av drömmen kan vi glömma. Men den där väggen. Och hur en stjärna plötsligt vinkar med sina strålar går bara inte att ta in. Varifrån kom den kopplingen? Vilka krokar hakar i vilka? Väggen som en vacker tapet med ett mönster. Den ljusblå färgen med drag av grönt, en mycket speciell ljusblå nyans mot turkos. Var gömde den sig?

Uppe igen satte mig och skrev ner den bild som dröjer sig kvar. Det är nu, klockan är 06.24, gjort. Skrivandet förlöser, förlåter och försätter. Förlusten av tidningen är som bortblåst. Jag tar fram den gamla platta jag ärvde när Ingrid köpte en ny. Glaset är sprucket, ena hörnet är skadat men den är min, jag har erövrat den, betvingat min kompakta ovana, somliga skulle säga motvilja, mot apparater. De tänker inte som jag, är programmerade av illvilliga typer som vill jävlas. Eller helt enkelt bara har enkelriktad expertkompetens.

Jag tänker på hur vi i somras med flit var utan tidning i två månader. Egentligen låg ingen avancerad tanke bakom, det bara blev så när vi inte adressändrade i så god tid som vi brukar. Först skyllde vi på den jobbiga, en kilometer långa, uppförsbacken till lådan. Men det låg mer bakom. Det vet jag nu. Jag har ärligt talat börjat tala illa om den stora morgontidningen, spelar ingen roll vilken av dem.

Att vi avstod hade inget att göra med att vi vill slippa världen eller nåt sånt. Fly undan vore oss främmande. Vi läser och kommenterar, diskutera har vi slutat med. I somras åt vi vår frukost med teven på men med blicken allt oftare ut över den oändliga bergens krumma ryggar, förbi det högsta, strax under tre hundra meter, som jag identifierat på sjökortet som numera bara är en rulle i garderoben. Tidvis fick vi i oss vad som hänt. Hörde som på repeat det vanliga rundsnacket. Kände igen de vanliga experterna, besserwissrarna, artisterna, alla som älskar att prata. Programmerade faller löven av smått och stort över den stilla morgonen. Snart vet vi till och med vet vilka filmer vi ikväll kan appa oss fram till och vilka böcker vi, inte höll jag på att säga, ska läsa eller lyssna oss till. Någon krånglar till maträtter som vi vet att vi aldrig kommer att ge oss på. Någon har skådespelat i en film som vi garanterat inte kommer att se.

Med morgonen bakom oss, i blåbärsbacken, hallonsnåret eller vedboden, är vi helt med vår tid. Radion har kompletterat fint, nätet likaså och snart kommer grannen med sitt. Vi småpratar om ingenting men till slut även om Ukraina, Kina och hur tacksamma vi är för höjden över havet. Vi bort högt. Därför heter kusten så. När vi ser hur hav och floder dränker folk suckar vi, raljerar över hur våra utsedda ställföreträdare beklagar, till och med sörjer, å våra vägnar. Som han den lille som vevar med armarna, den store mumlaren, den grå snipan och den vassa kniven som man inte skulle vilja nudda ofrivilligt med risk för örfil.

Mest saknade vi korsorden, Ingrid sitt på lördagen och jag mitt på söndagen. Jag tänker plötsligt på Leon, vilket numera händer allt mer sällan, som under ett juryarbete inför Guldägget (typ 1996-97) granskande fnyste åt våra (OCH:s) annonser för Svenska Dagbladet på temat ”en krävande tidning”. Och klämde till med ”det mest krävande med den tidningen är korsordet”. Kanske var det mig han ville åt, han visste att jag hörde. Jag som hade fräckheten att tillsammans med några andra lämna hans kungliga dittills ointagliga borg Arbmans. I så fall var han långsint, det hade gått tjugofem år.

För många år sedan övergick Ingrid till platta. Men läsa tidning på platta var länge inget för mig. Tidningar ska vara av papper, de ska prassla och trilskas i vecket när man viker dem. Jag blev förbannad redan när man lämnade storformatet, menade att så gör man inte. Men vem vill idag ha tillbaks dessa otympliga sjok. Jag måtte vara en konservativ typ. Det dröjde innan jag accepterade att Mac var en bättre skrivmaskin än den nya svarta IBM med kula som jag ömsint vårdade. Lasse Wannberg, denna gudabenådade skribent i det gyllene häradet ”journalistisk reklam” hade kommit till byrån, satt sig i rummet intill mig och monterat upp en apparat, stor som en tjockteve, på ett bord mitt på golvet i det stora rummet. På ett bord intill stod skrivare, radio, musikspelare, bandspelare och allsköns annan apparatur. Som en installation, en cockpit som gjord för honom. På jobbet hade Lasse full kontroll. Först när jag långt senare tittade in hos Sören Blanking i Malmö och såg att han också höll sig med en Mac men nu med en liten platt sak som han prisade med orden ”när jag började skriva på den här skriver jag bättre” fattade jag att min älskade svarta IBM med kula gjort sitt.

Idag läser även jag på platta men försöker envist behålla tidningen på helgerna men märker att den allt oftare blir liggande orörd. Jag drar mig. Efter typ sextio år överger man inte en som man umgåtts med dagligen, ofta ett par timmar. Just nu är det DN som ligger illa till. Vi har fladdrat mellan DN och SvD i många år. Sakta men säkert retat upp oss på rundgången, särskilt de enögda ledarnas, bristen på pedagogisk anpassning av det nya till det gamla, enstaka skribenters oväntade tankebanor, uteblivna tidningar, kön till kundservice bara för att få höra att vi minsann ska få en extra tidning när tiden är ute. Men då är då och nu är nu. Så förmätet och bondslugt. Som när chefredaktören även visar sig vara firmans telefonsvarare. Jag ogillar sånt. Därför har jag så svårt för dagens reklam. Inte i första hand för att den är dålig, utanför att den försöker vara smart. Ändå händer det att den blixtrar till och jag undrar hur övriga förklarar att det fortfarande går. Tiden har ju enligt den digitala läran aldrig varit så ny som den är nu. Och konsten att sälja, världens äldsta mellanmänskliga metod, aldrig så överspelad. Som om nutidens människa slutat tänka, bara reagerar på stimuli, inte känner efter, inget vill, inget orkar, inte har lust med något, inte bryr sig, skiter i vilket. I så fall säger jag; tur att man hann undan.

Allt detta pladder. Allt detta som måste kommenteras, inte av en eller två experter utan av alla som köar utanför för att få muta in sin position, vässa sin image, hitta sin identitet och fortsätta bygga sitt varumärke. Ofta börjar de med att omformulera frågan sedan med att visa att de minsann har hjärtat på rätta stället. Sedan alla dessa ögonvittnen som hörde smällen, alla dessa befattningshavare som inte kan uttala sig om enskilda fall men ändå ställer upp för att inte tala om alla dessa politiker som glömt vad de sa om samma sak förra månaden. Numera tillfrågas även små barn, som för att få det hemska att vara lite mänskligare. ”Trivs du här i området”, kan det heta?”. Tala är ett, pladdra något helt annat.

Som journalistutbildad och tid på Sveriges minsta tidning vet jag att en bra story betyder mer för officinens ekonomi än för publikens ”om sanningen ska fram”. Jag vet att det på redaktionsmötena låter ungefär som på en reklambyrås; vad har vi, vad har konkurrenten, hur ska vi hitta vår vinkel (idé och koncept kallas det på byrån) och hur ska vi kunna få detta att bli mer än ett enstaka skott. En kampanj som håller det vill säga säljer länge. Båda har samma dilemma; ett sortiment av basprodukter och ett behov av att skilja sig från konkurrensen.

Nyligen upptäckte jag dessutom att man trixat med själva papperskvalitén. Övergått till grådaskig lyster och sladdrig gramvikt. Att man inte ens drar sig för att klä sin klassiska förstasida i en kapprock som gör att tidningen förvandlas till en trycksak. Det må vara lockande för dagskassan men direkt skadligt för varumärket. Det finns bättre sätt att visa att reklamen är viktig för tidningen. Jag minns jag den tid då DN styrdes av kvinnor och män som fattade att reklamen är en del av hela upplevelsen, av den totala verklighet som läsaren befinner sig i. Som därför aktivt samarbetade med byråer som kunde leverera annonser som var lika ”intelligenta och smakfulla” som tidningen i övrigt. Som vek sidan tre för annonser som visar att en bra tidning drar till sig bra reklam. Att kvalitet drar med sig kvalitet. Till och med att ”DN gillar reklam” och inte bara som födkrok.

Men det var då det. Idag är varje spaltmillimeter och varje rörlig sekund lika mycket värda i varje enskilt media. Det bidrar inte till att utveckla reklamen annat än åt fel håll. Istället för så kreativ som möjligt blir den så smart det bara går. Det vill säga landar där de smartaste av alla, robotarna, väntar på att få ta över.

Nu kommer återstår bara en enda utebliven tidning till för att jag ska avstå papperstidningen helt. Det oskicket är faktiskt obegripligt. Hur kan man låta allt arbete från korrespondenten på fältet genom hela processen fallera på att tidningsbudet somnade om? När du upprörd ringer får du ingen förklaring. Bandade samtal är inte till för kunden om nu någon trodde det. När jag började i den här branschen drömde varje marknadsförare om att få tala med sina kunder.

Reklam en farlig drift.

Posted on 5 oktober 2023

Länge stod kampen i reklambranschen mellan bra och dålig reklam. Idag är den dåliga helt överspelad. Ingen bryr sig, alla har lärt sig bortse från dess ytliga krumbukter och tomma burkar. Den är som den är och alltid kommer att vara. Låter sig inte påverkas av vare sig Novus-undersökningar eller tveksamma effekter. Den har blivit ett brus som ackompanjerar förbiilande skyltar och logotyper. Så särskilt livsfarlig är den inte.

Men när begreppet ”reklamen är livsfarlig” myntades, under det 70-tal då vi konsumerade som aldrig förr, var kritiken inte avsedd att påverka reklamens uttryck utan att försöka bortförklara den dubbelmoral som rådde. Trots vänstervinden, somliga säger tack vare, handlade folk för glatta livet. Det gick inte ihop med de ideal som vinden förutspådde om ett enklare mer naturnära leverne. Om storfamilj, gröna vågor och unisex. Aldrig har så många sandaler, koltar och snickarbyxor sålts. Men heller aldrig så många sköna soffor, stereoanläggningar, bakmaskiner och filmkameror. Folkhemmet hade etablerats men än fanns allt att förnya, komplettera med och drömma om. För att ha råd behövde såväl mor som far ut på arbetsmarknaden. Det krävde dubbla bilar och frys i källaren. Än fanns segelbåt, sommarstuga och årliga resor till solen och fjällen att spara till.

Hur det kunde gå så illa i ett land så upplyst var svårt för vänsterns ideologer att ta in. Att skylla på reklamen verkade naturligt. Även den hade sin guldålder, syntes och hördes överallt. Dessutom hade den fått nytt liv, plötsligt blivit såväl intressantare som mer aptitlig. Där har vi det, köpfesten är förstås reklamens fel, trumpetade författare och professorer. ”Rena hemfridsbrottet”, sa en utan att kunna dölja sin förtjusning. Där kan vi lämna historiebeskrivningen. De som hävdar att det är reklamen som får folk att handla över sin förmåga kommer alltid att göra det. De som menar att det ligger i människans natur att använda sina mödosamt intjänade pengar till en konsumtion som sätter onödig guldkant på tillvaron kommer alltid att göra det.

Dagens livsfara är en helt annan. Den reklam som nu i rask takt är på väg att lämna kreativitetens tyranni ersätts av en som är betydligt enklare såväl att tillverka som att köpa och motivera. En smartare reklam som tar rygg på den medieutveckling som exploderar med idel nya plattformar, format och lättsamt trevliga programformer. Som den som betalar tar sig reklamen rätt att delta på det sättet som gagnar den. Köper in sig på allt som den nya tekniken möjliggör, gömmer sig bland allt som verkar intressant, kallar sig allt utom reklam men fortfarande är just det; pr, information, content, blogg, pod, influenser, pedagogiska videosnuttar, snärtiga inlägg, produktplaceringar, sublimeringar, ihopklippningar, alternativa sanningar – till och med ren lögn.

Sanningen är en föreställning. Även den privata. Plötsligt kunde alla, varje människa som hjälpligt kan stava ihop en hel mening och knäppa ett kort, göra reklam, det vill säga få ut sin egen syn på saken, sin egen föreställning om sanningen till oändligt många samtidigt. Till på köpet helt gratis. Och, milda makter, även försedd med mottagningsbevis i form av ett enkelt ”gilla”. Ett knapptryck som snabbt frälste alla livrädda reklamköpare från våndan av uppdrag som kan gå hur fel som helst. Och efteråt inte ens går att förklara.

För alla privatpersoner som nu klev in i reklambranschen utan att jobba där blev det naturligt att ”lära sig hur man gör” genom att härma den riktiga reklamen. Överdriva lite, kapa lite hörnor, gena lite, fördunkla lite men framför allt förkorta allt och förpacka det snyggt. Var och en blev sin egen copywriter, art director och formgivare. Få fattade att den öppna reklamens lek med orden och bilderna är en avtalad rättighet. Till och med den kommersiella säljarens skyldighet fastslagen i det kontrakt som reklamen har med det samhälle som valt marknadsekonomi som dynamo. Där framgår att ”så länge du talar om vem du är, vad du företräder och vad du vill sälja är det ok att du skapar dina budskap på det sätt du kan och vill. Med andra ord; så länge du inte har annan agenda än den du utger dig för att ha, är du helt fri att sälja på det sätt som passar dig. Och som din egen anständighet tillåter.

Där kunde man stanna, blunda och säga att tids nog kommer kreativiteten ändå ikapp eftersom den inte är någon gimmick utan något som sitter i de mänskliga generna. Men med digitaliseringen sattes större krafter än någon kunde ana i rörelse. Det blixtsnabba förloppet tänker inte stanna inte vid att förenkla och förbilliga den industriella processen. Det kommer att löpa linan ut. Reklam är en drift som alltid söker sina bästa utlopp.

Det är när den reklamen, som nu sker, byter affärsidé som den riskerar att bli livsfarlig på riktigt. När den inspirerad av de slussar som digitaliseringen öppnar lämnar sin kreativa talang och börjar odla sin smarta slutar den samtala. Byter skepnad. Draperar sig i uttryck som ser ut att vara ute för att underhålla, roa, inspirera och informera. Låtsas vara fest, hjälpverksamhet, nyhetsbrev, trevliga samtal, kvicka inlägg, oförarglig bredvidläsning. Inte heller fackböcker, långfilmer, fotbollsmatcher och frågesporter går fria.

Den nya medieindustrins törst efter fler timmar och spaltkilometer är outsinlig. Och allt ska reklamen betala. Men reklamen är inte dum. Den betalar bara de sekunder och millimetrar som den har nytta av. Hur det än ser ut är den sig själv alltid närmast. Dess yttersta mål har alltid varit att verka utan att synas. Och helst även utan att kosta. Den är på god väg att lyckas. Populismen har redan satt sig i vissa högsäten. Manipulationen gräver sig in. I kulissen lurar demagogen. Och bakom allt väntar roboten, den som är smartast av alla på att med sin kalla hand få ta över hela ruljangsen. Ingen fara säger robotens föräldrar, våra telningar vill inget illa. De kanske inte kan skriva poesi som Tranströmer eller måla som Monet- men nästan. Det är det sista som skrämmer. Men dit är det ännu långt. Då har ICA Stig redan hunnit bli kulturminister.

Jag läste just Ingrid Carlbergs utmärkta bok Marionetterna. Där står allt det här, en skrämmande läsning om ett världspolitiskt landskap som i hundra år (förmodligen i all tid) styrts av osynliga händer. Som reklamman är det lätt att se hur väl den nya reklamen öppnar för helt andra krafter.

Fille

Posted on 31 augusti 2023

Med lite distans till det chockerande beskedet att Fille gått bort vill jag försöka samla tankarna. Det är femtiosex år sedan vi möttes på Arbmans. Två färskingar i sammanhanget. Jag minns att jag reagerade på att han själv kallade sig Fille. Lärde mig senare att den enda som kallade honom Lasse var Lisa och barnen.

Vi kom samtidigt, passerade den stora dykaren i entrén som enligt Arbman själv gick till botten med problemen och blev tillsammans med Krister Appelfelt i Malmö ”ungdomarna” på byrån. Trots att Fille var något yngre än mig hade han redan byråerfarenhet. Som sextonårig tonårsrebell från Vällingby hade han räddats av en moster, tror jag att det var, till Svenska Telegrambyrån och jobbet som klisterprins. Dessutom kom han inte ensam utan under erfarne copywritern Ove Haaks skyddande vingar. Själv var jag total novis men hade suttit på Expressen och hjälpt reklamavdelningen att slutföra ett skrivjobb som Lasse Wannberg påbörjat. När Wannberg ringde hade jag hunnit bli rejält nyfiken på detta Arbmans som alla talade om men där få hade satt sin fot. På stan gled bussar omkring med texter längs hela långsidan som chockerade folk. ”Expressen sätter åt makthavarna” och ”Getingen sticker etablissemanget i rumpan” stod att läsa. Ingen hade någonsin sett maken till fräckhet.

Fille och jag fann varandra direkt. Båda var vi sökande, prövande, eftertänksamma. Konceptuella lärde jag mig snare att det hette. Men också förstås totalt olika. Nästan omgående tilldelades vi ett av de saftigaste fläskbenen på kontolistan. Kurt Lundkvist och Lennart Bengtsson hade redan styckat av, kryddat upp och serverat svenska folket en researrangör som hette Vingresor. Satsningen skulle rädda resekoncernen Nyman & Schultz från kk. Så var det tänkt. Club 33 hade inlett men Vingresor hade den stora potentialen; bredden och därmed den naturliga uppgiften att lära svenska folket att flyga, bo på hotell, gilla folk man inte känner, äta samma mat och dricka vin ur säck med pip på grisfest. Ett hästjobb eftersom allt detta var nytt. Men Kurt och Lennart hade krattat väl, gjort fantastiska jobb men var nu påtänka för annat på byrån. Så här efteråt undrar jag hur Leon vågade. Kanske såg han kombon ung orädd ad och en copywriter som gillar att skriva långt. Det handlade om att berätta, utveckla, påvisa, lugna och locka. Men med fantasi eftersom ingen av oss varit där.

Torsten Press var vd på Vingresor och en ung reseledare, Jan Carlzon, blev snart marknadschef. Kurt har berättat hur första jobben gjordes utan att han eller någon ens visste var Kanarieöarna låg. ”Men vi fick tag i en kartbok och såg att de låg jävligt långt bort”. Men planen var långsiktig. Och reseledare som kunde berätta var många. Varje söndag skulle vi servera folket en helsida i rikspressen som sålde de ”stolar” som inte gick enligt budget. Som dessutom ”mellan varje rad” skulle bygga varumärket. Vingresor skulle bli det stora, trygga, trevliga men också spännande bolaget i den nyss vaknade charterbranschen. Veckan började med brief på Vingresor och med en pressad Press, som med svett under armarna vankade av och an medan han frustade, suckade, hotade, bönade och pratade i telefon. Tisdag innebar arbete, det vill säga hitta idén. Den kunde låta vänta på sig till tre på natten. Onsdag skrivarbete, bildanskaffning alternativt fortsatt idéarbete, många gånger även under den natten. Torsdag presentation för kunden. Fredag ateljéarbete och teknisk framställning. Lördag till tidningen. Söndag ute. Och måndag förväntad kö i butiken. Om inte så mindre kul måndag. Samma procedur vecka efter vecka under långa perioder under ett par års tid. Allt blev inte skitbra. Men somligt blev bland det bästa vi gjort när vi senare tänkte tillbaks.

Annonsen på bilden var bara en halvsida. Men den illustrerar väl vårt dubbla uppdrag; ”se för fan till att folk fattar att vi har dom bästa hotellen, dom ska komma hem och berätta det för grannarna”. Men hotellkomplex ser likadana ut. Läser man om dem låter de som klonade. Det som kunde skilja var antal meter till stranden. Då får vi i katalogen syn på ett hotell som när vi visade Press det sa; ”ta för fan bort det där”. Vi sa att det var precis vad vi behövde. Det gav oss chansen att få tala om Vingresors alla andra fantastiska hotell. Han gav med sig. Det otroliga hände; bokningarna ökade även på det dåliga hotellet. Jag gillar den annonsen. Det gjorde Fille också. Den beskriver ”hela” vårt yrke bättre än mycket annat som både han och jag varit med om.

Den som vet något om reklamproduktion förstår under vilka pressade förhållanden detta pågick. Vi kunde inte lämna rummet förrän vi var nöjda. Det kostade på med en deadline inom några timmar. Vi lärde känna varandra som radarpar på planen. När vi senare startade byrå tillsammans var skruvarna och muttrarna sedan länge väl inpassade. Men inte alltid inoljade. Det skulle gnistra, gnissla och stånka om vår metod. Vi skulle slita och dra, kivas som barn, förkasta varandras idéer men mötas igen. Många gånger skiljdes vi när barnen där henna för länge sedan somnat utmattade och helt oense, men aldrig ovänner. Jag kan ha kämpat mig svettig för en idé, en tankegång som jag trodde skulle leda framåt, Fille kan ha spjärnat emot, något som var en naturlig reflex hos honom, att inte ta det som verkar bra bara för att bli klar och kunna gå hem. Han sökte ”sanningen”, det optimala. Jag minns att jag ibland tänkte att nu orkar jag inte längre. Då kunde han morgonen därpå meddela att han tänkt på saken och att jag kanske hade rätt. Låt oss pröva. Hans metod var intuitiv, inget han läst sig till eller på annat sätt studerat. Han ville veta och för att veta måste man pröva, utmana sin egen kreativitet, inte ta någon annans sätt eller än mindre lösning. Där var vi lika. Vi ville kunna själva. Vilket dessutom var enda sättet att överleva sitt första år på Arbmans. När Leon fick för sig att dela byrån i fyra lika stora småbyråer ville han ha Fille för sig själv. Placerade honom i en alkov i sitt eget stora rum på Kungsgatan. Där blev han Leons side kick och djävulens advokat. Såg och hörde allt och hade rätt, eller snarare skyldighet, att kommentera det mesta. Det passade Fille som vid det laget var säker på att hans omdöme sällan klickade. Leon behövde det. Jasägarna var många, folk hade till och med börjat låta som Leon, lite knarrigt men torrt, avspisande allt som mumlade emot eller luktade prat för pratets egen skull.

När vi lämnade Arbmans hade Fille den smärtsamma plikten att meddela Leon sitt beslut. Vårt gemensamma tog Ove (Pihl) på sig. Jag vet hur mycket det kostade på för båda. Reaktionen blev den väntade: ”Vad tror ni att ni är, ni har gjort några bra annonser det är allt, det kommer att gå åt helvete för er”. Att vi slutade kom som en överraskning för oss själva. En middag då alla känslor till slut hamnade på bordet utlöste en tanke som kan ha passerat kvällens värd när han komponerade inbjudningslistan; två art Directors, två copywriters och en kontaktman som projektledaren då så missvisande kallades. Visst kände vi varandra väl men mer parvis. Det kan ha bidragit till att byrån Falk, Hansson , Pihl, Rådegård och Åkerlind AB, senare kallad Falk & Partners, redan från start hade en bomb inbyggd. Ove och jag ville vidare i tangentens riktning. Fille och Ulf (Rådegård) söktre alltmer och fler uppdrag från vänster. För icke vinstdrivande företag och organisationer om man så säger. Det slutade med att byrån delades. Och att Fille och jag tappade den yrkesmässiga kontakten men inte den personliga. Vi hade båda, ungefär samtidigt, adopterat barn från annat land. På det området fanns ingen erfarenhet att hämta från någon, mest snusförnuftiga teorier i böcker anpassade till den rådande tidsandan. Och inget som med åren blivit lättare att förstå vidden av oavsett hur många prisbelönta reportage vi än beståtts med. För att slippa de mest ytliga idéerna slöt vi oss till varandra. Träffades regelbundet för ett livslångt samtal under långluncher lite bortom city. Då var Fille inte den snabbfotade kreatören utan den kloka gubben. Med inga andra har Ingrid och jag kunnat tala om våra erfarenheter, känslor och fattiga kunskaper som med Fille och hans lika kloka Lisa. Med rötter i den tornedalska traditionen var hon tidigt redo att med Fille ta in hela världen. När de reste ville de ut i periferin, åkte skraltiga bussar på skumpande vägar in i Vietnams djupaste bush. Nästa gång lockade en konsert eller en utställning till Londons mer exklusiva salonger. Jag tänker att Fille inte såg på pengar som bankmedel utan som smörjdito. Därför kunde han roa sig på börsen. Redan som ung och den siste man väntat sig det av fascinerades han av aktier. Jag tror att han såg det som en skola, ett sätt att bli kunnigare än de flesta andra på något svårt, till och med lärd på kuppen. Till skillnad från andra sa han aldrig hur det gick, bara att ”det är så kul”. Jag har aldrig haft eget intresse för börsens aktier men har ändå, tack vare Fille, fattat att ”börsen” inte bara är en tummelplats för riskkapitalister utan också ”något” annat.

För bortåt tjugo år sedan ringde vår gemensamme vän Bo Hagskog och ville äta lunch. ”Som jag förstår det har du, som jag, en fru som är bättre än oss på att hitta meningsfull fritid, ska inte vi också försöka”, sa han. Sagt och gjort det blev en filmklubb som nu verkat i alla dessa år med en film i månaden avrundad med middag på stan, två starköl och diskussion. Den första vi ringde var Fille. Sedan tillslöt även Bengt Hanser, Hans Cogne och Jerry Hellström. Hur många gånger har jag inte efter filmen erinrat mig Filles och mina nätter med Vingresor. Hans metod var intakt. Alltid prövande med utspel typ ”den sämsta film jag sett” eller ”bästa” bara för att få höra motargumenten innan han fick sin egen kreativa analysmaskin att gå igång och filmen hamnade på den ”Filleskala” som vi med åren fick som riktmärke. Filles filmintresse var genuint, sökande och kunnigt. När han gick på bio var det på allvar, jag går mest för att det roar mig och för timmarna efteråt. Fille ville komma nära ”sanningen” bakom verket. Hans egen långa erfarenhet bakom kameran och i registolen gjorde att han såg det jag aldrig skulle ha upptäckt. Nästan dagligen sände han oss andra förslag på sånt vi borde se. Vi hade inte alltid samma smak. Fille drog sig inte för det udda mest nyskapande. Det gör att jag sett filmer som jag på egen hand aldrig hade fått uppleva. Hans enda skavank var att han hörde illa på ett öra. Därför ville han inte sitta vid en ytterkant av bordet. Det passade även oss andra eftersom han också pratade mest.

Hans jobb för Gevalia var givetvis enastående. Med det visade han att det går, även det som ingen trodde var möjligt. Något som dagens svenska reklam skulle må bra av att ta till sig. Fille hade älskat att få komma till skolorna och prata, och visa. Det sa han ofta. Han hatade, precis som jag, att ingen längre bryr sig. Inte om oss, eller Leon eller Lasse Hall, utan om den samlade kunskap och erfarenhet som så många andra, som vi känner och fått jobba med, på egen hand utvecklat. Båda hoppades vi att Platinaakademin till slut ska ta sig i kragen. Han sög förstås i sig Gevalia-berömmet men jag vet att han istället för att bli ihågkommen som ”han som gjorde Gevalia” skulle ha gillat att bli den man tänker på när man talar om ”en genuint duktig reklamman som tog publiken på allvar och därför ville visa att svensk reklam både kan sälja stort och vara intressant och kul utan att vara oanständig, lömsk och smart”.

Biogruppen kommer att sakna hans intensiva närvaro, alltid färgad av något nytt han upptäckt. För oss avslöjade, alternativt påminde, Karin Fredlunds fina artikel om bravader som Fille själv aldrig talade om. Själv vet jag att jag, när vi ska beställa maten, kommer att sakna hans självklara ”en biffstek med pommes frites och en helt vanlig öl, tack”.

Lasse

Goda råd till en robot som vill vinna guldägg.

Posted on 10 juli 2023

Gör det nytt, annorlunda. Kanske tvärtom. Gå din egen väg, glöm vad alla andra har gjort. Tänk själv, utgå från att du kan. Lyssna men inte bara till vad du hör utan också till vad du anar ligger bakom. Känn efter hur det du hör smakar, hur det passar i tiden, på marknaden.

Allt förutsatt att du tror att reklam som är kreativ blir billigare eftersom den säljer mer. Det vill säga lättare att upptäcka för många, roligare att ta del av och enklare att minnas för många. Kom ihåg att dagens utbud är rena kaoset, ett enda virrvarr av budskap hit och dit. Sådan har dagens mediascen blivit eftersom reklam är det enda som numera kan betala alla dessa föreställningar om vad som är vars och ens sanning. Snart även vars och ens lögn. Och allt där emellan. Minns att allt idag blivit reklam och att alla som yttrar sig har, om man vill se det så, blivit reklammän och -kvinnor.

När du tänker så inser du att bara den reklam som förmår tränga sig före i kön och som väl framme förmår att uppföra sig och säga något viktigt har framtiden för sig. Och omvänt att den som tror att billigaste sättet att synas och höras på festen måste vara att fort klä sig i något som många andra klär sig i. Att det är den som ser ut som alla andra och uttrycker det alla andra uttrycker som får skrålandet att tystna och alla andra att lystra, åtminstone de sekunder som avgör om pausen var värd besväret eller inte.

Glöm dessutom att Posten oavsett hur den ser ut, om den är analogt eller digitalt utburen, bara är en transport. Ett sätt att skicka paketet på. En bro som förbinder båda sidor. Men det är vad som skickas över bron som avgör värdet på transporten, inte hur paketet skickas. Nu finns profeter som menar att själva postgången påverkar vad mottagaren tycker om det som skickats. Nåja, allt är relativt. Att många får samma paket samtidigt brukar inte betyda att paketet fått mervärde. Snarare tvärtom. Paket ska helst vara personliga, ett möte mellan den som skickar och den som tar emot. Det mest personliga paketet är det som överlämnas öga mot öga. Som på julafton. Näst mest personligt är det lilla torget. Men ju större torget är, stort som hela världen kanske, desto mindre spännande blir fyndet. Tänk loppis och fyndbod. Där kan varje liten pryl vara oskattbar för en enda köpare.

Tänk på det här, tips i all välmening, så ska det nog gå bra när du tar över reklamprodutionen. Du är ju inte dum, verkligen inte, somliga hävdar att smartare kreatörer har mänskligheten aldrig sett. Visa det. Och lycka till. Som reklamen ser ut idag, i allmänhet menar jag, behöver den en pånyttfödelse. Kanske rent av en revolution.

Släktträff i Kiev

Posted on 4 maj 2023

Resan började i Sundsvall eller närmare bestämt i Selånger någon mil väster om staden. Det var officiellt sett vårens första dag. Lite kallt i luften men lutad mot en vägg bakom den gamla kyrkoruinen blev det varmt och skönt. Jag blundade, tänkte på vägen genom valvet och levde mig in i den dag då Olav Haraldsson, för nu ganska länge sedan, kom förbi med massor av vänner, gods och förnödenheter och på sitt sätt gjorde platsen odödlig. Från hamnen i Selångersån hörde jag nu liv; skrål, skratt och skrammel. Men plötsligt en dovare ton, taktfast som av marscherande män. Sällskapet var på väg hitåt och jag struntade i att det ännu skulle dröja två hundra år innan den tusenåriga kvarlämningen blev en kyrka i tiden. Istället på hur det berättas att Olav under en längre tid plockat upp likasinnade mot löfte att få vara med om ett mycket speciellt upptåg. En femtioåtta mil lång marsch in i Norge. Vart han ämnade sig förtalte inte mina källor där och då, bara att Olav Haraldsson slutade sin jordevandring i Trondheim, men då i en kista. Femtioåtta kilometer må vara ett senare mått, då räknade man nog snarare dagsresor till fots inberäknat alla väntade och oväntade umbäranden som ett sådant tilltag alltid förde med sig. Kanske även väpnat motstånd.

Sorlet steg och när det kom allt närmare hördes knirrande ljud från vagnar och rasslet från slädar som släpades i grus och lera men över allt annat detta tramp från grova stövlar. Jag hann tänka på om Olavs fru Astrid och hans lille son Magnus var med eller om de lämnats hos Astrids pappa, han som hette Olof med f, kallades Skötkonung och var Sveriges förste kristne kung. En kort stund tänkte jag att sammanhållningen i familjen kan ha fått sig en törn när Olof inte höll sitt löfte om att ge dottern Ingegärd som fru till Olav. Utan, av okända politiska skäl, förordade systern Astrid.

Men här var större saker än så i görningen. Olav skulle tillbaks till Norge och bli den kung han borde ha blivit flera år tidigare så att han sluppit alla dessa krig och strapatser på vikingafärd i främmande land. Som när han i England var med om att inta Canterbury, där han lär ha gjort sig en rejäl hacka. Eller hjälpte danskarna vid det beryktade slaget vid Svolder. Norge var vid denna tid som Sverige och i stort sett hela den kända världen ett lapptäcke av små hövdingadömen. Född i ett av dem hade han fått smak på mer och karriären pekade tidigt mot att han en dag skulle sluta som kung över Norge eller Norway som vikingarna fick höra engelsmännen säga eftersom de såg den långsmala kustremsan som ”norra vägen”. Den som med samma logik i Tyskland blev Norweg.

Genom sina goda kontakter i Europa, uppodlade genom otaliga resor, heliga och oheliga förbund bland annat med Rickard II hertigen av Normandie, fick hans politiska bana stöd för planerna. (Rickard II, kan parentetiskt nämnas, blev längre fram i historien mer känd som farfar till den sonson som blev den historiska superkändisen Vilhelm Erövraren). Avsikten var således att tacka danske Knut för hans tjänster som sittande kung i Norge och själv ta plats på den lediga tronen. Något Knut gärna köpslog om mot att han fick hjälp med sina ambitioner. att bli kung i ett ännu större rike, det vill säga i England. Vilket han lyckades med. I England samlade Olav sina mannar och satte av mot norska kusten där stridbare Håkon Jarl stod beredd. Efter många om och men med svek och intriger i en röra bland hövdingar och självutnämnda småkungar, förstår man, nådde han till slut målet att officiellt bli kung över hela Norge. Men när han avslöjade sina planer att kristna norrmännen gick han för långt. Kanske trodde han att det skulle gå lika lätt som på Gotland. Se Olavskulten. Men i Sverige hade redan Ansgar hunnit verka och där hade Olav släkt och vänner som stöttade. Kampen i Norge slutade med att han tvingades lämna landet och resa tillbaks till Sverige där han nu hade en viktig frände i Anund Jakob, en bror till hans fru Astrid, som passande nog då blivit svearnas konung. Med hans hjälp mobiliserade Olav marschen från Selånger. Som än idag anges som lämplig promenad för pilgrimer och andra sökare.

Redan här hör jag, medan larmet från hamnen tilltar, hur släkten börjar samlas i Kiev där Olav tidigare stannat och länge bott hos sin svägerska, Astrids halvsyster Ingegärd, gift med storfursten Jaroslav. Deras palats förefaller ha varit ständig mötesplats för all europeisk adel med kunglig glans. Tre döttrar uppvaktas flitigt av den ene tronpretendenten efter den andre, vilket leder till att Ingegärd snart är anmoder till ett flertal kungaätter i Europa bland andra Frankrikes eftersom hennes dotter Anna gifter sig med Henrik I och därmed blir anmoder till det landets alla kommande kungar. Hit kommer senare även Olavs unge son Magnus som stannar i många år innan han påbörjar sin bana med sikte på den norska tron som hans pappa senare efterlämnar. Där vistas även den engelske kungen Edmunds söner och även Olavs halvbror Harald som fann sin hjärtans kär i Elisiv, en annan av döttrarna i huset. Paret hann flytta till Sigtuna innan Harald lät välja sig till samregent med unge Magnus på den norska tronen. Hans framfart i det storpolitiska etablissemanget står inte Olavs efter. Bland annat tillbringar han många år i maktens centrum hos den bysantinske kejsaren Mikael IV i Miklagård (Konstantinopel). Som han hals över huvud tvingades lämna när Mikael dog. För att till sist stupa med en pil genom strupen i slaget vid Stamford Bridge.

Under alla dessa år med Nordens alla kungligheter, avsatta och tilltänkta, samlade runt borden hos Ingegärd och Jaroslav med alla europeiska ”prinsar och prinsessor” närvarande rullar de nordiska vikingarnas öden vidare. Hedningar som bränner och härjar medan de bygger sina samhällen. Här blir min syn förvirrad, vart jag än vänder blicken finner den en kunglighet, som dottern Anastasia som blev drottning av Ungern, dottern Anne som efter Henriks död blev regerande drottning i Frankrike i väntan på att sonen Filip skulle växa till sig. Och förstås sonen Vsevold I som under lång tid var storfurste av Kiev och hans hustru som var nära släkting till bysantinske kejsaren Konstantin. Och så vidare med barn och barnbarn som sprids över kontinenten. Jag försöker höra vad de pratar om men sorlet är för högt och viskandet dolt i tunga draperier. Allt känns som en enda stor släktträff. Kiev är centrum för allt och Nordens vikingar sitter i högsätet. I första hand styrande handelsmän som söker sig fram längs floderna i österled inte minst i Gårdarike runt Novgorod där Rurik härskar över ruserna, ett namn som sägs härstamma från den bit av Sveriges östkust som kallas Roslagen (!). Alla vägar tycks vid denna tid, en bit in på 1000-talet mötas i Kiev. Detta med Rom är överspelat. Så fortsätter det. Olavs dotter Ulfhild gifter sig med hertigen av Sachsen, får en son som ärver titeln och är gift med prinsessan Sofia av Ungern. Som bland andra får dottern Wulfhilde som gifte sig med Henrik av Bayern och på så sätt, via sina barnbarn, blir stammor till den habsburgska dynastin.

Jag vaknar till helt vimmelkantig av allt nytt, som skolan aldrig fann intressant nog, som väller över mig där i Selånger bara för att jag ville se var pilgrimsleden kallad St. Olavsleden tar sin början. Och då råkade slumra till eller som jag brukar; halvsova i ett tillstånd mellan dröm och verklighet. Mellan sant och mindre tvärsäkert men aldrig med ren osanning medvetet inblandad. Olav dog för övrigt innan han nådde Trondheim och den plats i sanden utanför Nidarosdomen där han först sades ha begravts. För att sedan få nya platser anvisade först vid Klemenskirken sedan vid Olav Kyrres Kirstkirke som blev domkyrkans äldsta del. Enligt traditionen står Nidarosdomens högaltare på exakt det ställe där kistan stått. Slaget som blev hans sista, med en dödsorsak som de lärde tvistar om; yxa eller svärd och i vems hand, stod i Stiklestad en bit innanför norska gränsen.

Redan år 1031 helgonförklarades Olav Haraldsson. Om han var helgon i den mening som begreppet senare fått återstår för läsaren att själv bedöma. Sanningen är som bekant en föreställning. Idag mer än någonsin. Själv tänker jag att Kiev – är inte det staden där andra erövrare idag gör anspråk på hela historien?

Reklamens gener.

Posted on 11 april 2023

Min spalt har medvetet gapat tom en tid. Dels har jag haft annat för mig vid maskinen. Dels har jag känt behov av att stanna upp, backa och med större perspektiv betrakta det fenomen som reklam utgör. Alltså den största, mest frekventa, mest spridda, mest oundvikliga rösten av alla, hela världens enerverande men ständigt närvarande ljudbild. Vad den på sikt gör med alla andra samtal kan man fundera över. Att reklamen nu sedan en tid byter skepnad, förklär sig till annat och så omärkbart som möjligt backar in i kulissen föranleder emellertid inga debatter eller ens försök att förstå vilket mäktigt väsen mänskligheten har att göra med. Men det man inte förstår låtsas man inte om. Så har man vi människor mött det okända förr.

Reklamen är livsfarlig hävdade kritiker för femtio år sedan och syftade på den korttänkta tanken att reklam bara fördyrar och förför den stackars konsumenten till handlingar som hon eller han inte är mogen att hantera. En kritik hämtad ur den tidens idé att produktion är bra, till och med viktigt för landet, men att försöken att sälja det man tillverkat är en skum sysselsättning. Så manipulativ att samhället, det vill säga samma samhälle som valt marknadsekonomi som sin ekonomiska plattform, borde gripa in. Förbjuda, upplysa och reglera. Dessbättre vann inte den idén slaget om hur det stora samtalet på marknaden skulle låta. Det gjorde den gamla vanliga metoden att öga mot öga med sin konsument, säga vem man är och vad man vill, framföra sina argument med allt man har av idérikedom och smak utan att passera anständighetens gräns. Det sista något som tyvärr låg, och fortfarande ligger, metoden i fatet; alla känner inte lika tydligt var denna gräns går. Det fiffiga med den idén är, trots alla misslyckanden, att den är människans egen och därmed i grunden odödlig. I dess gener ligger att människan med allt vi har signalerar vem vi är, vad vi kan och vill så att vi så bra som möjligt passar in där vi gör nytta och är till glädje. Vår ”reklamgen” om uttrycket tillåts.

Men så dök digitalismen upp. Svepte sitt trollspö över mediavärlden, tömde sina fröpåsar över allehanda plattformar och format medan den gamla vanliga analoga reklamen försökte anpassa sig. Den nya reklamen är en frukt av den storindustriella grundtanken att bra affärer ska vara lätta att tillverka, billiga att distribuera och lätta att kalkylera det vill säga ”kostar som det är sagt och ger det resultat man utlovats”. I försöken att hänga med börjar reklamen anpassa sig, förklä sig till annat, döpa om samma gamla behov av att sälja till sånt som låter mindre konfrontativt, som event, content, roliga kortfilmer, videosnuttar, blogg, pod, influenser men allra mest till det intet förpliktande begreppet ”information”. Varpå en flora av nya yrkestitlar med dithörande kurser dyker upp men ingen som ens antyder att man säljer, gör reklam, argumenterar eller på något sätt försöker påverka. Plötsligt är reklam som begrepp föråldrat.

Den nya reklam som nu börjar visa sitt rätta ansikte gör allt för att dölja det. Vill verka men inte synas. Smyga sig på, förenkla sitt budskap, paketera det för utskick till miljoner samtidigt. Eftersom reklamen betalar i stort sett varje föreställning på snart sagt alla plattformat och format, även till viss del statstelevisionens och statsradions, tar den sig rätt att styra från baksätet; välja vilka program och föreställningar man tror sig tjäna på att stödja. Som i all annan industri är det pengarna som styr. Därmed går ekvationen ihop: industrin får en reklam som verkar, ständigt, överallt och där man minst anar det, men utan att synas. Publiken en reklam som inte avbryter, tjatar och stör. Som en mer eller mindre naturlig del av det mediala utbudet slipper reklamen leva som ett nödvändigt ont i ett skamligt hörn av scenen. Den publik som aldrig funderar över vem som bekostar det mesta som rör sig i media tänker inte på saken. Fortsätter med sin storytelling, sitt informerande, undervisande, skvallrande, skrytande och skrävlande för att på så sätt skapa sina sammanhang och sin tillhörighet. I den kommersiella världen kallas detta söka sin identitet, vässa sin image och bygga sitt varumärke, det vill säga göra reklam.

Den nya medievärlden, även den en industri i ordens alla bemärkelser, förpassade brevskrivandet och viss mån även telefonpratandet till historien. Äntligen blev själva postgången reklamens väsen. Det gav även egenreklamen den distribution den kontaktsökande människan alltid längtat efter. Gratis till alla man känner, ja även till alla man inte känner, i princip till hela världen. Och i ingen som lägger sig i vad man skriver, inga redaktioner som sovrar och väljer det som passar just dem. Men för att budskap ska nå fram krävs att de paketeras rätt. Som med allt annat, ägg på sitt sätt, monteringsfärdiga möbler på sitt. För det krävs kreativitet, förmåga att forma paketet så att det både lockar förbipasserande, klarar transporten och får köparen att med bultande hjärta slita upp emballaget. Den konsten har reklambranschen övat sig på sedan byteshandeln gick ur tiden. Tusentals miljarder har spenderats på personligt troende och tyckande. På den oidentifierade känsla som ligger till grund för allt artisteri. Vad ligger då närmare till hands för den som sliter med paketeringen av sin egen reklam än att snegla på den reklam som måste fungerar eftersom den tycks få kosta vad som helst. Se hur den gör, leker, överdriver, underskattar och hittar på. Hör dess ton och språkbruk, känner igen dess bildseende; ser senaste nytt på reklamfronten, hur bilden blivit fyrkantigare och mer skarpt kolorerad, hur bokstäverna blir allt större, rakare och jämntjockare. Men också färre. Hur resonemangen blir kortare, debatterna går förbi varandra, falukorvarna och kolbitarna blir allt fler och replikerna, nyheterna och debatten allt snärtigare oneliners.

Hur det fria ordet sägs öka men mest skapar en kakafoni av slagord där fräckast vinner. I kulissen ler AI som ser hur enkelt det nära förestående övertagandet blir.

I reklambranschen, hos de med ansvar för dagskassan, sitter den byråledningen still. Varför streta emot naturlagar? Varför inte ta för sig av det som ännu en tid fungerar? Hur bekämpar man naturlagar som är så befästa att de är all mogen industris slutmål: en produkt som är enkel att tillverka samtidigt som den fort och billigt (helst gratis) når oändligt många och omedelbart går att avläsa resultatet av. Något som har rötter i människans egen dröm att så fort och enkelt som möjligt bli känd för den man är och vad man kan bland så många som möjligt.

Reklam torde utgöra världens största industri, distributionen inräknad. Idag skapar ny teknik och ny mediescen helt nya förutsättningar för reklamen att nå sina drömmars mål om hög effektivitet till låg kostnad. Den gamla analoga öga-mot-öga-reklamen förpassas till historien och en ny smartare växer fram. Man kan också säga att den reklam som låg i människans gener nu ersätts av en som ligger i robotens. Trots att enkät efter enkät visar att reklamen blir allt ointressantare för sin publik lunkar affärerna vidare. Och varför oroa sig så länge de som betalar sitter nöjda. Sett som en industri beter sig reklamen som all annan. En kund som betalar är en bra kund.

Reklamens ”lek med sanningen” är en rättighet som är inskriven i marknadsekonomins regelbok eftersom med rätten att sälja följer rätten att argumentera, övertyga och övertala. En konst som likt alla andra konster i spelet på marknaden är en fråga om talang och fallenhet, det vill säga inget som går att reglera eller lagstifta om. Reklamens avtal med sitt samhälle vilar på tanken att så länge reklamen öppet redovisar vems ärenden den går får den hållas. Men där finns även en annan, mindre omskriven tanke som säger att lek med sanning ska ske inom anständighetens gränser, vilket betyder allt för vissa och intet för andra. I dagarna ser vi hur långt det gått i föregångslandet, hur den listiga räven får pälsen avriven inför öppen ridå.

När reklamen når den sitt ultimata mål att bli ett med den förställning den bekostar, istället för att förbli sittande i ett hörn och titta på, öppnas portarna. Allt blir möjligt. Allvar blir lek och tvärtom. Verkliga och overkliga aktörer går in och ut ur varandras program och miljöer. Gratis börjar kosta. Kändisar att stå för mer eller mindre all opinionsbildning. Snart även den politiska. Allt fler fastighetsspekulanter och tevekomiker blir presidenter och allt fler demokratiska samtal slutar med öppna rallarslagsmål bland bänkarna i parlamentet. De öppna samtal som är de enda som skulle kunna rädda världen tystnar.

Bara Ord

En blogg om just det