Jag använder aldrig utropstecken men nu var jag tvungen. Att det skulle hända var lika otroligt som att någon från handels- eller kulturdepartementen skulle dyka upp.
Jag hör vad mina demoner ropar: Vad har du där att göra, gamle man, du har gjort ditt, du borde tacka för dig och hålla dig undan som du går på i dina skrifter om att det var bättre förr, om att AI skulle vara en fara med ditt snack om att allt inte handlar om sälja så mycket som möjligt utan även om ”anständighet, vett och sans och det goda samtalet”. Löjligt, det är vad det är.
Jag flaxar och slår efter dom men demonerna fortsätter hugga: Du må ha varit med om det mesta när det gäller detta ägg. Till och med varit med och utvecklat dess lagar, styrt och ställt med hur juryn ska se ut, försvarat det mot andra, minns hur förbannad du som nybliven ordförande i nya Förbundet blev när andra bokstäver försökte bli konkurrerande tävlingar. Du har suttit i flera av äggets försök till justa jurygrupper, käftat med en Leon på krigsstigen, även varit dess ordförande, själv vunnit en massa ägg till och med de som inte bär ditt namn utan din byrås eftersom den höll sig med den korkade 70-talsidén att bra reklam skapas av i ett hörn av byrån (visserligen fint inrett) där ett litet antal särskilt artistiskt lagda med medfödd känsla för hantverket satts att lösa den gordiska knuten medan alla andra ängsligt väntar utanför. På en förlösning som sker som via en serie trollslag. Ofta utan att de som svänger spöna vet hur det gick till. Och aldrig kunde förklara. Inte ens i sina skrifter och än mindre i alla uttalanden för den, på den tiden närvarande men villrådiga, pressen. Att det är som att försöka förklara hur man målar en blomma. Minns att ni gav upp; ville bevara det som inte gick att förklara genom att gömma det bakom hela byrånamnet.
Genom att sätta byråns namn på alla kompetenser inbillade du dig att ni skulle få fram något av sanningen bakom detta märkliga arbetssätt. Så otroligt naivt, man tar sig för pannan.
Inte att undra på att dina och alla dina kompisars så kallade kreativa shoppar försvann. Köptes upp (man kan undra varför) och bli riktiga företag, stora internationella till och med värda miljarder på Wall Street. Tack och lov får man säga; att den där så kallade kreativa revolutionen självdog. Nu är andra tider. Nu gäller helt andra regler och synsätt. Där fick du med din malliga bok om Öga mot Öga. Tack och lov för att inte alla sprang benen av sig för att köpa den. För att många byråledare höll emot och sa att ”den boken har inget med vad vi ska åstadkomma här idag att göra”. Och gudskelov att de reklamköpare som ni skickade den till aldrig visade den för någon annan.
Så vad skulle jag dit och göra. Jag hör att det tarvar sin förklaring; hur jag fick tyst på demonerna.
Allt hänger ihop, som det mesta vi människor gör, med mycket annat. Det här började med att Platinaakademin tidigt hade medlemmar som tyckte att akademin inte ska vara en ”hall of Fame” utan just en akademi, det vill säga en utvald skara som på ålderns höst borde kunna göra lite nytta. Föreläsa på skolorna till exempel; tänk vilken masterutbildning det skulle bli om det ingick i utnämningen att var och en, inte minst varje nyutnämnd, skulle hålla en rejäl föreläsning. Som filmas och bevaras. Men tanken att ”tacka för sin egen goda historia genom att göra lite nytta för framtidens” hörsammades med tiden av allt färre ledamöter. Några har försökt visa väg. Som Lasse hall som på egen hand skapade och ordnade pengar till en skriftserier (som få tyvärr sett). Som Ove Pihl som accepterade att ett helt år vara huvudlärare på Berghs. Och som, vågar jag väl säga, herrarna Lundkvist och Falk som båda tog på sig att både vara ordförande i Förbundet och sedan skapa en bok som försökte sammanfatta vad den märkliga epoken mellan 1964 och 1995 betydde.
Men också, verkligt glädjande, av en envis liten grupp kallad Lilla Akademin som trott och hävdat att det ska gå att baxa det kanske mest nödvändiga av allt till sin i dagarna genomförda fullbordan; en hemsida värd namnet. Där klev många fram. Här är inte platsen och jag är inte mannen med rätt insyn att nämna alla men Lasse Forsberg och Henrik Nygren måste ha ägnat åtskilliga av sina dyrbara timmar åt att färdigställa ett verk värdigt en akademi.
Utan uppbackning av sitt Förbund skulle ändå inget skett. Jag är full av beundran för vad Linda Nilsson betydde för det här arbetet. Hennes pastorat kräver sin kvinna. Och jag förstår att här har många, var och en på sitt sätt, bidragit. Jag lyfter på hatten och tänker; det går! Det går att även få tusen prinsessor på ärten att dansa tillsammans. Tänk vad mer som också borde gå. Vad Platinaakademin också skulle kunna åstadkomma. Och bli för svensk reklams bästa.
På torsdag ska vi alla få se verket. Först akademins medlemmar efter en lunch med alla som tar sig dit. Sedan under själva galan. Det vill jag inte missa. Är jag kvar när dansen börjar får ni gärna påminna om att jag borde åka hem.