Eller ”a smile” som Bill Bernbach sa. Ja, hur fångar man mellanrummet? Det intressanta som inte går att visa, bara antyda så att mottagaren själv framkallar rätt rum i sitt inre. Dåliga kreatörer försöker beskriva även mellanrummet och faller platt. Skapar i bästa fall begriplig information; en serie rum kedjade vid varandra som i en svit.
Jag vet vem jag skulle fråga. Istället för att gå till AI skulle jag söka upp AG (Artistiska Genen). Jag fick ännu en rejäl dos av det här om kvällen. Jag var på Guldäggsgalan, ditlockad av att Platinaakademin äntligen ansågs intressant nog (eller antogs intresserad nog). Hur som helst kul och inspirerande var det. Vi placerades vid ringside och bemöttes med respekt, nästan vördnad och jag förstår att vi alla undrade vad som hänt. Varför inte förrän nu. Svaret är enkelt. Det stavas Linda Nilsson vd på KOMM hjälpt av det faktum att Akademins efterlängtade hemsida var klar. Och borde invigas. Men utan Linda, som drivs av att ägget fortfarande representerar branschens framtid, hade nog även det förbigåtts med tystnad.
En församling som kallar sig Hall of Fame är svår att visa upp i ett janteland. Men när den börjar röra på sig, agera, visa vad den vill och kan då blir den vad som avses med begreppet. En Akademi gör saker. En hall of Fame solar sig i sin glans. Nu vet du min åsikt i den frågan. Återstår att se vad vi fortsatt kan bidra med. Tre inledande essäer borde snabbt kunna bli trettiotre.
Vid lunchen tidigare på dagen besannades min gissning att fler än jag brottas med ”vad som hände, hur det gick till och vad kan det ha att lära andra”. Det var en minnesvärd lunch; där satt många av mina inspiratörer och gamla partners. Historierna haglade. Jag påmindes om min gamla idé att den som väljs in i Akademin ska anmodas att hålla en föreläsning med skolorna på parketten. Som filmas och blir en i en serie. Som med tiden blir en ”master” i konsten att skapa bra reklam enligt AG-modellen (se ovan). AI-modellen får andra hålla föredrag om.
Jag hade på kvällen förmånen att få dela ut priset, som alltså är en livslång inbjudan, till en särskilt välkommen kvinna; Sophia Lindholm. När man läser hennes cv undrar man varför inte tidigare. Själv långt utanför den aktuella hetluften är det svårt att på djupet lära känna alla begåvade kreatörer som idag gör de bästa jobben och gjort det länge. Tur att andra i Akademin gör det och gör det desto noggrannare. Denna gång fick ytterligare en minst sagt välförtjänt kreatör sin välförtjänta inbjudan; Martin Ringqvist som på sitt cv har det jag själv helst av allt hade velat ha; reklamfilmen Lotto Åke, fullt i klass med såväl Roys som Alfs bästa.
Guldägget visade än en gång att problemet med svensk reklam inte är att den är dålig utan att den dåliga är alltför vanlig och den riktigt bra alltför sällsynt. Dessutom att de som skapar den bästa är lika stammande, hummande som jag själv var när frågan kommer där uppe på scenen: ”Hur gick det här till?” Du som läser min spalt har förstått att det är det jag fortfarande grunnar på och nu gjort i snart tio år och flera hundra krönikor. ”Varifrån kommer spermien” kunde ett samlingsverk heta?
Ja inte från teknikens underbara värld. AI i all ära men konsten att kommunicera utvecklas inte av teknik oavsett alla framtida uppfinningar. Utan av människan; den själfulla, gåtfulla, obegripligt begåvade varelse som vi alla är. Och av hur vi tillsammans förmår förvalta våra givna gener. Den tekniska utvecklingen är ett instrument i människan hand. Som huggmejseln, pennan, kulspetsen, skrivmaskinen och datorn blev. Tekniken ersätter inte människan. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Det som sker i konsten att förmedla allt vi bär inom oss med varandra kommer inifrån den mänskliga naturen. Att vi visat oss kapabla att uppfinna hjulet, den mekaniska klockan, ångmaskinen och datachipset är inte för att dessa vidunderliga uppfinningar ska utveckla själva konsten att kommunicera. Utan för att med bättre redskap och material når vi fortare fram till rätt mål (i en allt snabbare tid).
När spjutet går längre och precisare dödar det lättare bytet. Till gagn för människan och hennes samhälle. Men det kommunicerar inte. Inte annat än i fantasins värld.
Att ropa på hjälp nu när AI påstår sig kunna ta över såväl ordet som bilden, formen och snart även tanken och känslan är onödigt defaitistiskt. Vi kan vara oroliga för egen del, tvingas genomgå det stålbad som följer av att världen i övrigt hemfaller åt tillbedjan till tekniken. Men håller vi ut kommer även AI att sväljas av den mänskliga naturens oändliga resurser. Bli människans hjälp istället för stjälp.
Jag vill i det sammanhanget passa på att upplysa intresserade av kommunikation (enligt min AG-definition) att Äppelvikens Bokhandel fortfarande har ett antal ex. kvar av boken Öga mot Öga – möte med den kreativa revolutionen. Själv har jag ytterligare några kartonger. Eftersom bokhandeln dagligen sköts av en enda person, som inte har tid att även gå till Posten stup i ett, har vi avtalat att de som inte vill köpa boken där över disk kan ringa dit och beställa (08/250850). Varpå jag signerar och går till Posten. Boken kostar då 395:- varav distributionen utgör en tredjedel. Ett tidens tecken; när kommunikation mer handlar om hur budskap skickas än om vad som sägs.
Var annonserar du, frågar bokhandeln förvånad över det plötsliga intresset? På Linkedin (den enda plattform jag fortfarande trivs på) gjorde jag ett par små inlägg; visade en ”AG-annons” (som favoriten Felix med och utan gurka på mackan) och skojade om att den borde man förskona roboten från att se. Man vill ju inte att de helt ska ge upp. Att tusentals personer reagerade, varav många skrev, några ringde och ett flertal köpte boken, visar att gammal guldäggsreklam står sig. Att den rent av är evig.