Juldagens morgon, eller förmiddag, och stegen är sega. Det är moddigt i Bromma. Här plogar man inte förrän folk klagar. Men det är en strålande dag; allt är över, papperet slängt, kartongerna vikta och soporna utburna. Skönt promenadväder, kanske två grader. Modden gör att foten liksom fjädrar. Trycker upp tankarna i hjärnan. Ovanligt många är ute, skottar och ropar ”god fortsättning” även på håll med skyffeln höjd som för att understryka att vi klarade det. Vad hände? Mer än att medievärlden gick i spinn? Samma som varje år.
Jag tänker på Bengt, det gör jag alltid på julen. Han bodde granne med oss och hette Feldreich i efternamn. Vi brukade slänga några ord över staketet. Första tio åren försökte jag anknyta till hans uppenbara medverkan men Bengt var inte en man som man satte där man ville. Han var alltid mer intresserad, eller förbannad, över att plogbilen envisades med att lägga snön på hans sida av vår lilla gata. Hans röst hänger kvar i livsrummet mellan oss. Jag minns ingen annan röst. Knappt min pappas eller mammas. Men Bengts kan jag när som helt återkalla. Vilken tillgång för en radioman. Ofta fick han besök av en annan eterman som man också minns på rösten. Weise och han var kompisar, bästisar verkade det som.
Gamla jular. Det frågades i teven vad man minns, bästa julklappen någonsin, sämsta julaftonen, roligaste historien. För mig flyter de ihop, i sjok; jularna med barnen, när jag själv var barn, de allt mer förenklade på senare år. Skam till sägandes blir de allt mer ointressanta. Jag hade velat kunna fortsätta diskutera det med Bengt, alla tiders främste expert på julens drömmar. Han som sjöng med glimten i ögat. Men hans hus står tomt trots att där flyttat in en ny familj. Vi borde ha pratat om masskommunikation, inte om jungfrufödsel och att även det man inte förstår är en storts tro.
Jag minns bara en julklapp; en pistol men inte vilken som helst utan en som small till så tanterna hoppade högt och hötte finger. Den matades med pappersremsor så finurligt att remsan, när man tryckte av, pressades mellan två metallbitar så att den sprack och lämnade hålslagarens runda flagor efter sig. Jag har aldrig sett något liknande, hade gärna haft den kvar. Har för mig att den kallades Kilroy. Kanske ligger den under huset för så blev det.
Jag kan ha varit fem, sex år. Huset skulle få källarvåning och stod på pålar. Hela sommaren lekte vi ungar där vi inte fick. Innan allt grävdes igen gömde jag mina käraste ägodelar i en låda så att den skulle begravas under ton av jord och grus. Bland annat ett meccano, minns jag. Fråga mig inte varför. Jag har ofta tänkt på det men aldrig brytt mig om att dryfta saken med psykologiskt insatta. Kanske för att filosofiska kunskaper vore bättre. Eller teosofiska eftersom vi hade en granne som hyrde på andra våningen och läste travar av den sorten. Eller juridiska eftersom vi hade en annan inhysning, en gammal snusgubbe brännvinsadvokaten Gilliam, som bodde i ett enda rum ovanför entrén. Eller tagit upp det med han som kunde allt om det utomjordiska; pappas halvbror Rune som nätterna igenom vallade sin (vår) stora hund genom samhället. Det han inte sett och fantiserat om var mer än matinéerna kunde hitta på.
Bästa svaret kanske jag ändå hade fått av Gus, grannen som kom hem från Amerika och tog över familjens fallfärdiga korvfabrik. Ett trähus med lagerlänga tvärs över gatan. Låg vinden på doftade hela kvarteret kokt korv. Gus hade sett allt och varit med om allt under sina många år i Chicago. Hört Al Capones Packards tjutande däck i gathörnen. Och nästan fått tag på en kille som ramlade ner från ett stålskelett som skulle bli ett skyskrapa. ”Nuddade rocken när han for förbi”, hette det. Gus drack whiskey med ey på slutet. Sent på kvällarna, och nätterna, åt de båda skojarna sprucken korv med en specialsenap som de själva rört ihop. Det hände att jag fick vara med. Där grundlades med all säkerhet mitt intresse för storytelling och korv. Men som sagt, än idag har jag inte mött någon som kan förklara hur jag kunde begrava mina käraste ägodelar för evig tid. Jag var inte dum trots att jag var liten.
När jag tänker på julen tänker jag på min pappa. På hur hans och Falks Ur & Gulds bästa dag på året var julafton. Men inte för det där med tomten, maten eller ens nubbarna, utan för att då gjorde han sin bästa affärer. Till långt inpå kvällen ringde det folk, eller bara knackade på, alltid män och alltid stressade män med röda näsor och dålig andedräkt. De hade i sista sekund, eller redan under middagen hemma, insett att ännu en fin julklapp skulle sitta fint, släta över eller kompensera. En ring, en brosch, ett pärlhalsband eller vad som helst. Allt skulle gå fort. Fram med något, slå in i fint paket, här har du pengarna, det är jämt, tack för att du ställde upp. Vi såg honom knappt före nio, tio på kvällen. Men lyckligast var alltid kunden. De såg räddade ut. Det hände att de kom även på juldagen. Natten kan ha varit svår. Då kunde en ring med fin pärla vara precis vad som behövs.
Jag tänker på hur säljsnacket gick. Kan se min pappa lägga broschen på sin egen breda bringa och säga ”det här skulle passa Brita fint, ta den”. Han var ingen säljare ändå sålde han. Men bäst var han på att sälja klockor av märket Lemania. ”Samma som Omega”, sa han vilket stämde så till vida att båda tillverkades av samma firma. Det räckte. Inget snack om innandömet skulle ha haft samma effekt. Nästan en Omega! För halva priset! Tänk om han var reklamman av den gamla sort som jag revolterade emot.
Småljugit har människan gjort sedan hon uppfann byteshandeln. Sett sig själv, som part i målet, ha den rätten. Så sker dagligen på varje sammanträde, i varje lag, runt varje middagsbord, på varje teaterscen. Man kommunicerar; lånar av allt man har för att ”bli sedd, hörd och tagen på allvar”. Berättar historier utan att skojas bort som storyteller, förstorar, förminskar, zoomar in och ut, kryddar upp. Allt helt okej, förutsatt detta enda; att man öppet redovisar vem som ligger bakom, som kan tänkas tjäna på försöket att få kontakt och kanske även acceptans, till och med köp. En ordning som den digitala maskeraden nu sopar undan. Snart betalar reklamen allt utan att någon vet vem som tjänar på det.
Jag ska sluta tänka på reklam, har jag lovat mig själv. Min bok är skriven. Om någon kommer att läsa den är en annan fråga. Jag talade med en gammal förläggare. Han hade inte mycket hopp att ge. Bra skrivet räcker inte. Du saknar de två kriterier som avgör allt idag; du är inte känd och det du skriver om är inte aktuellt (något mer inaktuellt än reklam får man leta efter). Det vill säga inte självklart intressant för media att rulla runt på sina plattformar. Men jag kan ju alltid stycka upp den och lägga ut den här som följetång. Tjugo, trettio avsnitt varannan vecka. Eller låta bokbindaren handgöra tre, fyra exemplar för efterkommande att rota i.
Tankarna far medan fötterna går. Snart hemma igen. Inga tio tusen steg men kanske hälften. Idag börjar det nya året enligt mig. Alla hejar fortfarande så glatt, skottar och skämtar till det. ”God fortsättning” ekar mellan kåkarna. Och inte menar man ”med nya inköp”. Det är trots allt annat vi drömmer om.