Under alla år köpte jag en båt när jag var ute och reste. En enkel liten träbit, en av någon miljon likadana. Först bara som ett minne från charterresan, vanligen hittad i butiken där andra köpte snäckor och kepsar. Båt därför att jag alltid varit intresserad av just båtar. Blev också seglare till slut, drog upp och ned längs Norrlandskusten. Min ögonsten blev dock en motorbåt; en tjugoen fot lång Chris Craft Scorpion med 260 inlåsta, frustande hästar i baken. Rödvit med matchande skinnklädsel. Jag sörjer den än.

 

Det fortsatta av bara farten. När mina storsamlande reskamrater på våra gemensamma yrkesresor gav sig iväg till mystiska adresser i storstadens myller gick jag till närmaste souvenirbutik. Ove Pihl samlade elastonlinsoldater och kunde vara borta i timmar hemma hos någon gammal tant som satt med avlidna makens efterlämnade låda. Torbjörn Lenskog samlade på allt men ändå synnerligen målmedvetet; Tidigt på allt skrivet av och om Linné. Det slutade med en samling så komplett att Crafoords Stiftelse köpte den. Och donerade den till Japan där den än idag finns i något museum som The Lenskog Collection.

 

Jag köpte souvenirbåtar, de minst värdefulla samlingsobjekten av alla. Och minst meningsfulla tills man tänker till. Inser vad en båt är mer än en vattentät låda som flyter. Men jag köpte inte tankers, kanske för att jag inte hittade några. Alla, oavsett om jag befann mig i öst, väst, nord eller syd på jordklotet, var avsedda för frakt av människor oftast i arbete. Ganska naturligt när man tänker efter. Ombord på en båt är man resenär, inte en annan del av godset. Resenärer har flytt vardagen, är på väg, fylls av tankar och idéer, stannar inte sällan upp och låter blicken försvinna bortom horisonten. Ombord på en båt lever man med nuet, vädret och tiden. Jag tvivlar emellertid på att alla turistorganisationer bygger sina årliga inköp på den här lite mer eftertänksamma tanken. Det kan bara ha fallit sig så, räckt med att båten är en lokal kändis och att små båtar av trä i miljonupplaga säljer bra eftersom de blir billiga. De passar därför att ha med sig hem som ett litet minne av var man varit. Helst med resmålets namn inristat i bordläggningen så att man minns var man varit ännu femtio år senare. Utan namn blir båtar lätt som bilar, likadana överallt. 

 

Men nu kommer vi till det verkligt märkliga. Du kan ha trott, som jag, att alla dessa souvenirbåtar som man ser överallt är ungefär likadana. Eller ett fåtal varianter på samma sak, en sorts summa av idén om en lokal båt. Men döm om min förvåning när jag (ganska fort) upptäckte att alla är helt olika. Alltså specialbeställda repliker av den båt som ligger i ortens hamn. Ofta en fiskebåt men ibland även en färja, aldrig en Chris Craft Scorpion eller annan liknande nöjesbåt rolig bara för föraren. Här handlade det om passagerarna, människorna ombord, och om en båt i arbete. Om vad lokala ortsbor ser från övre däck, vad de vet, tänker och känner. Så började jag tänka och plötsligt fick de små båtarna eget liv. Båten på Rhodos såg inte ut som den på Kreta. Jag kom aldrig till Cypern, vad jag minns, men jag utgår rån att där finns två båtar; en turkisk och en grekisk. Den lokala båten kan mer än något annat ses som ortens mascot. Vad är ett vykort mot en liten träbit som berättar vad folket på orten gör, hur de lever sina liv och vad de ser så fort de går utomhus.

 

Det blev åtskilliga båtar, en för varje resa. Det hände att jag glömde eller snarare missade, vilket grämde mig djupt. Jag kunde ha sparat inköpet till avresedagen och då i hastigheten inte funnit en butik där de annars alltid finns. Den båten sörjde jag mer än de andra och märker att det gör jag fortfarande. Ganska fort hamnade min samling i en undanskymd vrå i källaren. Den var inget att skryta med och ingen besökare skulle se samlingen som något annat än dåligt omdöme. Närstående ler lite generat när tillfälliga besökare ändå får syn på den. Men ingen har sagt det rent ut; att det är dags att jag slutar leka med båtar. 

 

Här om dagen gick jag ner och plåtade av dem. En efter en. Försökte porträttera dem så gott jag kan. Använde telefonen och fick nöja mig med ljuset från källarfönstret. Äntligen ska de ut och segla, lämna sin trånga hemmahamn och på digitala vingar länsa ut över världen. Men inte tomhänta. De ska bära med sig tankar, idéer och kanske känslor som jag sparat ihop till under sextio år i kommunikationsbranschen. Det mesta finns idag i roman- och novellförsök, somliga komna till punkt andra bara halvvägs. Eftersom jag inser att ingen kommer att fråga efter dessa verk (ingen frågar efter vad en reklamman lärt sig, ingen ser sambanden) och jag fortfarande håller denna spalt öppen varför inte lasta orden på dessa båtar och låta dem segla ut på medievågens blå bölja. 

 

Du som läser min spalt är fortfarande, trots att jag misshandlat den, en av några hundra trogna. Det är jag glad för, jag har en publik. Den är inte stor och behöver inte vara. Men den både kan och vill läsa. Det har jag otaliga bevis för.

 

Min tanke är således att låta en efter en ur min flotta segla iväg med en portion ord paketerade ungefär som alla tidigare krönikor. (Du vet väl att du hittar alla via ingången upptill). Det handlar om ca sex minuters läsning. Läser du tio har du således spenderat en timme på mina leveranser. Läser du hundra har förmodligen borde du och jag tröttnat. Vi få se. Jag lastar på som det faller sig. Gör inga utfästelser om vad som komma ska men lovar likt en bra skeppsmäklare att hålla trafiken igång.

 

Första skeppslasten blir ett citat av Bill Bernbach, sagt för ca sextio år sedan. Just det inleder en bok som ingen ännu läst. Hans ord säger det mesta, särskilt idag när alla blivit kommunikatörer i tron att den färdigheten är något nytt, en följd av den nya, omöjliga tid, vi lever i. Men som i själva verket är lika gammal som människan. Jag blundar och ser två av de allra äldsta exemplaren sitta på en stock. Den ene med ett spjut i handen, den andre med en klubba. De har fått samma tanke; de vill byta. Men båda trilskas, vill inte byta rakt av. Han med spjutet talar om hur långt och rakt det går, hur fint det ligger i handen, visar handledens snärt, talar om träslaget, hur noggrant han täljt och filat; valt längd, tyngd, handens grepp och exakta plats. Pekar på utsmyckningen. Den andra gör vad han kan för att få liv i en stenbit som han lyckats göra hål i så att han kunnat köra in en stadig träpinne där. Kan döda en oxe, säger han. Jag kan höra snacket. Det kan du också. Det är evigt, en konst som genom årtusendena burit all utveckling framåt. Men som just idag allt oftare böjer av i motsatt riktning. 

 

 

”It took millions of years for man’s instincts to develop. It will take millions more for them to even vary. It is fashionable to talk about changing man. A communicator must be concerned with unchanging man, with his obsessive drive to survive, to be admired, too succeed, to love, to take care of his own”.

 

Bill Bernbach 

(Ur  citatsamlingen ”Bill Bernbach said…” ihopplockad av Bob Levenson).