Under mina år som fri och obunden i min lya på Grev Turegatan hände det att uppdragen allt oftare blev av annan karaktär än ren reklam. Ändå var alla släkt. Som att vara bollplank åt ett par företagsledare, som båda blev personliga vänner, utan att skriva ett ord. Som att skriva åt andra som kunde tänka bra men inte få ner det papperet. Som att jobba med Stiftelsen Skota Hem (segling för ryggmärgsskadade) som jag var med om att sjösätta. Sätta namn på t.ex. Som att lyssna på forskaren Anders som ville göra en bok av tusentals sidor och grafer han forskat och filosoferat sig fram till om den framtid han såg runt det digitala näthörnet. Som att hjälpa en annan Anders som…