”Lucy är försvunnen. Ingen har sett henne på nästan två veckor. Gus var nyss inne, springer här var och varannan dag”. Det hade blivit september. Olofs pappa ringde inte ofta och när han gjorde det var han mitt i groggbrickan och ville mest bara fortsätta där han förra gången slutat. Den här gången lät han emellertid tämligen nykter även om det där med att Gus varit där borde tyda på motsatsen.

 

”Vadå försvunnen, är det Gus som säger det? Han har väl ingen koll på något längre. Hon kommer väl och går när han ligger och sover ruset av sig”.

 

”Polisen letar också. Dom tycks tro att det kan ha hänt henne något”. Han lät faktiskt nykter.

 

”Vad skulle ha hänt henne? Menar du att någon skulle ha gjort henne något? Nej för fan. Hon har väl tröttnat på allt och stuckit undan ett tag. Hon är snart tillbaks. Polisen! Är dom inte kloka? Är det Pettersson som varit i farten?” Pettersson var landsfiskalen, även det en av Olofs pappas vänner men numera inte så närstående som förr. Han hade nog tyckt att groggarna blivit lite väl många för det rykte han värnade om.

 

”Dom har haft Errol inne på förhör”.

 

”Va!”

 

”Det går rykten om att han varit efter henne ända sedan hon kom, stått och blängt genom fönstren, väntat på henne överallt, klappat henne i rumpan, ja du vet som han går på. Och fräck i mun. Han springer ju överallt. Folk har till och med sett honom smyga in och ut ur husen”.

 

”Ja, men vadå, det vet väl alla att han inte kan slå ihjäl en fluga”.

 

Olofs pappa var inte den som så lätt lät sig uppröras över andras väl och ve. Det mesta angick inte honom längre, han lyssnade knappt på nyheterna. Ytterst sällan hörde Olof honom kommentera vad som hände i samhället, vem som gjort vem med barn, vem som fått sparken och därför pinkat i chefens papperskorg. Sånt som alla andra vältrade sig i. Historierna bet inte på honom. Det gick inte ens att snacka sport med honom trots att han själv en gång var bygdens och IFK:s stolthet mellan stolparna på Vallen.

 

”Jaså vann dom, så bra”, kunde han säga.

 

Men den här gången var det uppenbart att han brydde sig. Då måste det vara stort. Då går det inte att vifta bort. När han ringer och talar om annat än kvinnan som är Olofs mamma, om allt ont hon gjort honom och nästan aldrig vill sluta och ändå är nykter, då är det allvar. Hans ord började vinna över Olofs. Länge efter det att de lagt på luren ökade hettan i Olofs kinder. Han kände skuld och har ändå inte ett dugg med det hela att göra. Förmodligen rodnade hela samhället.

 

Men skottet, Olofs hemliga frigörande skott, hade förutom förlösning även givit en glimt av våldet inom honom. Han ångrade inget, njöt fortfarande av hämnden han tagit, men han skämdes när han för en sekund såg med andras ögon på vad han gjort. Självklart hörde inte skottet och Lucy ihop ändå gjorde han omgående den tolkningen. Man skall inte gå omkring och skjuta skarpt. Då försvinner lätt någon, för evigt. Svettig i handen tog han luren igen.

 

Han var tvungen att få veta mer, så han ringde sambandscentralen Nicko, som förstås i detalj skulle veta vad som hänt och inte hänt.

 

”Hon är borta, som vinden, bortblåst, puts väck som muraren sa. Och inga kläder har hon tagit med sig, ingen resväska, ingenting. Till Gus har hon inte sagt ett ord. Han bara super, sitter på verkstan med pavan i hand och pratar engelska”.

 

I timmar grubblade Olof på vad han hört. Man är inte borta i två veckor utan att höra av sig. Två, tre dagar kanske, fyra, fem möjligen. Hon måste ju äta och sova och träffa folk som undrar, lätt att känna igen som hon är. Eller svårt att undgå om man så vill. Om polisen är inkopplad måste man väl ha hört med tågen och bussarna och flyget och taxi, om hon nu fått för sig att sticka? Tänk om hon stuckit tillbaks till Amerika? Men då skulle väl någon ha sett henne. Undrar om hon hade pengar?

 

Ju mer han grubblade desto mer började han tro som polisen, att det hänt henne något, men vad? Det finns två varianter, hörde han sig själv säga; hon har råkat ut för en olycka, drunknat eller så, eller… någon… har tagit livet av henne. Fan, bara dom inte hittar henne skjuten och börjar gå igenom alla vapen som finns i trakten!

 

Nej, lugn nu. Inget sånt, så gör ingen, inte där uppe, där räcker ett välriktat jävelskap. Någon kåtbock hoppade kanske på henne och så försvarade hon sig och så klämde han till lite för hårt om halsen. Men om, vem i så fall? Inte Errol, nej för tusan, han är för korkad, vad skulle han ha gjort med kroppen? Cyklat med den till soptippen? Nä, hon har förstås varit ute och gått i skogen uppe på något berg och så har hon snavat och ramlat ner i en skreva och slagit i huvudet och tuppat av. Så är det förstås.

 

Med den teorin levde Olof i ytterligare någon vecka, men när han hörde om all skallgång som inte givit resultat fick även den vika. En dag ringde Nicko och sa:

 

”Vet du vad dom hittat? En halsduk, en scarves. Och gissa var?”

 

”Nej berätta, var då?”

 

”I diket vid ladan, du vet nedanför er, på ängarna där Zekes kärring jämt går och plockar åkerbär”. Olof fick nästan andnöd. ”Är dom säkra, är det hennes?”

 

”Ja, Gus har själv givit den till henne. Den låg nertrampad i geggan, det är blött där nu, den stack bara upp en bit. Och Sandbergs säger att dom sålt den, dom har flera likadana kvar i affären”.

 

Så nära. Bara ett par stenkast från huset. Olof fick svårt att sova på nätterna och hans försök att spurta ikapp några AB:n i sista ring kom av sig. Någon hade strypt Lucy i närheten av deras hus, huset där han samma sommar tog livet av en helt annan färggrann figur. På ängarna där Kickan som hatar allt och alla som rör hennes åkerbär håller vakt. Vid ladan där Errol och Inga…Olov glömmer aldrig synen, vältrade sig så bara Errols vita arsle stack upp ur höet. Lucy som alla funderar över och har åsikter om, som allt manfolk stirrar på med glans i ögonen, Lucy som ler åt alla till och med åt Errol och alla andra tokdjävlar som sprang omkring i buskarna och gjorde jävelskap. Hon som fick namn efter en kaffesort på modet.

 

Kunde polisens efterforskningar trots allt leda till skottet mot tavlan på väggen ovanför soffan? Det var där den satt, Olofs oro. Men nej, inte skulle man börja undersöka alla vapen som fanns i stugorna, hos alla tjuvskyttar, då skulle man drunkna i fel ärende. Men ändå, om de gjorde det, vad skulle hända? Skulle man se att Olofs pappas k-pist varit nyss avskjuten. Claes hade förstås som den Hemvärnsjunior han var undrat hur fan man kan ha en k-pist hemma i garderoben och fick det svar Olov fått att hans farsa var ”civilpolis” i just Hemvärnet.  Hade man trots all noggrann vapenvård som Claes gjort spårat avskjutningen ? Det går väl inte. Men om, skulle de då hitta kulan? Omöjligt. De hade kollat noga, den bara försvann. Tog lite zinkvitt i gubbens öga, hans iris, med sig och gömde sig i väggen, förmodligen redan i den första för de hade inte hittat något kulhål i väggen bakom.

 

Olof berättade förstås för Claes om Lucys försvinnande. I flera veckor ville han knappt lyssna. ”Det är fullt naturligt att rymma ett tag. Hon passar inte där. Hon behövde komma undan ett tag. Jag är bergis på att hon ligger i en säng hos någon bondlurk som är lite snyggare och yngre än den där Gus”.

 

Kanske berodde hans lugn på att Olof själv försökte behålla sitt inför honom. ”Minns du Lucy, den där svarta bönan med häcken, hon har dragit bena”, sa han när han först meddelade nyheten.

 

Hela hösten följde Olof noggrant utredningen där uppe. Han fick Nicko att klippa ut allt som skrevs men det var mest: ”Färgade flickan fortfarande borta, inga nya spår, mysteriet förbryllar polisen, ingen vet något, ingen har sett något, en tidigare misstänkt är nu avförd från utredningen”.

 

Det kändes som om hela samhället höll ihop. Ingen visste något. Ingen hade några idéer officiellt, men hemma flödade teorierna. Nicko var sambandsman och platsen där alla listiga deckare framförde sina teorier var Inga Brösts Café. Först och främst var det alla tokdårar som givit sig på henne. Olofs minns midsommarfesten. Och Augustifesten; vem skjutsade henne i land och vad hände sen? Det senare hade fler än han grunnat över, men ingen visste något, inte polisen heller, sades det.

 

Folktribunalen gick igenom den ene efter den andre. Alla nämnda hade det gemensamt att de misstolkat hennes bländvita leende; kom och ta mig trodde de att det betydde. Sedan var det alla lättretade slagskämpar som i fyllan och villan gärna slog den som stod närmast på käften. Den ene efter den andre anklagades, åtalades och dömdes vid skranket på Inga Brösts café, tills en ny teori dök upp: Någon har retat sig på hennes hudfärg samtidigt som fantasin skenat iväg med hur ”såna där” är i sängen, när så tillfälle hade yppat sig hade vederbörande varit extra packad och hon extra totalt ointresserad av att visa honom. Att någon av de snusdoftande klockskojarna som höll till vid busstationen skulle ha med saken att göra var otänkbart för alla. De såg vilda ut men var fromma som lamm med armbandsur trädda längs armarna upp till armbågen.

 

Till de mer sofistikerade förslagen hörde att hela samhället tagit livet av henne. Hon hade aldrig passat in och det var allas fel. Hon hade därför begått självmord på ett sådant sätt att alla, i alla tider, skulle gå med skuld och skam som kvarnhjul runt halsen. Denna kollektiva skuld skulle till slut dra ner hela samhället i dyn. Ingen skulle vilja flytta dit än mindre starta något företag där, alla skulle dra så fort tillfälle gavs. För att den teorin skulle fungera kunde hon inte skriva något avskedsbrev till Gus eller någon annan. Så var det. Den versionen anslöt sig många av de mer intellektuella till.

 

Sedan var det förstås ett svartsjukedrama. Skvallret visste berätta om än den ena mer otrogna mannen än den andra. Lade man ihop historierna förstod man att Lucy måste ha stått i. Inte heller Zeke och hans svartsjuka fru med den skarpa blicken gick fria. Lärde han inte Lucy cykla med labbarna både om hennes bröst och rumpa? Vad lärde han henne mer?

 

Sedan var det rent och skärt ett rasistmotiv. Någon hade helt enkelt följt efter henne nere på ängarna, strypt henne och slängt kroppen i älven med grov kätting runt benen. Allt väl planerat som en regelrätt avrättning bara för att hon var svart. Kroppen låg säkert under timmerbuntarna nere vid sågverket utan att kunna flyta upp. Eller så låg den i en jutesäck full med sten.

 

Eller så var det Gus, mannan som lockat henne att följa efter honom till det gamla hemlandet. Hon hade insett hur fel det var att komma ända hit, till alla dessa människor som stirrade ut henne utan att för en enda sekund möta hennes blick. Och han hade vägrat släppa henne. Eller så var det Chuck. Han hade förstås spårat upp henne, med sådana kontakter i Chicago och Montana var det ingen konst. Han kunde bara kommit med bussen, köp ett par polkagrisar av Karamell-Stråhle och gjort det han kom för. Han hade inte behövt säga ett ord och därmed avslöja sig. Det var det många som inte gjorde. Själv sa Olof till Claes en gång när han lyckats väcka vännens intresse för fallet: ”Tänk om det är Kickan! Hon kanske kom på Lucy med att länsa vartenda dike på alla hennes åkerbär”.

 

Lucy hittades aldrig. Hon som kom till det lilla samhället som via en Hollywoodfilm försvann som i en kioskdeckare. Hon blev en visa i bygden och är det än. Alla tycks ha känt henne, tyckt om henne och säger sig sakna henne.

 

Lars Falk

 

 

 

Mitt skrivande har tagit andra vägar ett tag. Bland annat har jag i Corona-dimman försvunnit in i en roman som jag kallar Den gyllene trumpeten. Läsare av den här spalten kan redan av titeln förstå vad den handlar om. Där emellan har det blivit noveller och annat. Som den här med verklighetsbakgrund från mina mopedsomrar bland de kärva smeknamnen på Inga brösts Café. Där vi alla sökte sanningen i Norrbottens talande tystnad genom att hitta på allsköns ”jävelskap”.