Det kan ha börjat med att jag som gymnasist i Avesta skrev ”Gjord som jag fostrad blev och fädrens flaskor tömmer”, en lek med Tegnérs ”O jord som mig fostrat har och fädrens aska gömmer”. Och fortsatte med att jag fick poemet infört i Avesta Tidning. Alla verserna. Kan det som då hände vara orsak till allt detta skrivande? Att ord, hur tafatta de än kunde vara, visade sig kunna roa andra så pass att de publicerades. Avesta Tidning var inte att leka med. Den lästes av alla. Den höll man sig med därför att varenda rad varannan dag (tidningen utkom bara måndag, onsdag och fredag) intresserade alla på orten. Och där, bland allt det andra som folk längtade efter, fanns en dag min ”dikt”.

 

Det fortsatte med att jag i Uppsala inte fattade varför jag var där. Varför alla kompisar efter militärtjänstens femton månader så målmedvetet kunde äntra akademiernas för dem rätta pulpeter. Medan jag förblev ”nationalist”, det vill säga expert på livet på Nationerna, framför allt V-Dalas. Jag var, visade det sig, intresserad av allt och intet. Det borde inte ha varit någon överraskning. Det hade redan skolan visat. Och lumpen. Jag var halvbra på historia, engelska, på att teckna. Och på att skjuta kpist. Bättre på att skriva uppsats. Vilket på den tiden inte tydde på någonting. Då fanns inga Biskops Arnö att hoppa över till.

 

Men så träffade jag, efter nästan två års stapplande tentor, en gammal man, studieledare på universitet, som sa de förlösande orden: ”Sluta här och börja på en tidning gärna så liten som möjligt”. Jag har berättat den historien så många gånger att jag lämnar den därhän här.

 

Nu snart sextio år senare är alla orden som fallit i mina spår som regnet. Lite blött ett tag, sedan sakta dunstande bort. En bråkdel hamnade på papper. Somligt famnades av hårda pärmar och blev arton böcker. Annat på senare år har hittills blivit cirka tvåhundra krönikor i en samling kallad Bara Ord. I en mapp på skärmen intill ”publicerat” finns lika mycket kallat ”idéer”.

 

När Coronan satte oss i karantän tilltog lusten att städa. Den har funnits i flera år men aldrig nått djupen, det vill säga ner till det mest svårkastade, det man skapat själv. Som tavlan man eventuellt målade. Eller dikten man minns därför att den för en själv är odödlig. I mitt gamla arbetsrum i källaren står min gamla dator från tiden runt sekelskiftet. Den är den äldsta av mina ännu  levande. Den som följde därpå ligger kraschad på en hylla men fortfarande fullt läsbar. Jag öppnar dem. Det är som att släppa ut en brusande flod. Ut forsar ord buntade till än det ena än det andra. I tusental rinner de över golvet, tar sig uppför trappan, fyller hallen, trappan till övervåningen, pockar, lockar och bankar på plåten i hopp om att få ta plats i min lilla ett par år gamla Mc Book Pro. Där ska de sorteras, värderas, smakas på, mappas men framför allt kastas.

 

Jag hittar gammalt, som borde ha kastats för länge sen, om tidningen som måste vara ”krävande” för att sälja, bilen som ”inte är något att hetsa upp sig inför” för att bli uppmärksammad, texter till ett 30-tal trycksaker om italiensk mat, utkast till böcker som aldrig blev mer än så, som t.ex. den om en resa längs Route 66. Om upprop till ”stoppa gatuvåldet” och program för den som är ryggmärgsskadad och ändå vill ”Skota Hem”, dvs segla. Om brev till myndigheter och andra potentater som aldrig postades. Som så här efteråt känns bra att jag i

 

Där finns förstås framför allt utkast till allt som till slut fick reklamens form men framför allt till allt som tänktes innan; alla plattformar, alla ”från-till”, alla brev och förklaringar som behövde skrivas, alla utkast till föreläsningar och tal somliga som andra skulle hålla, allt som inte blev som det skulle, eller helt enkelt inte av, som programförklaringen till den beslutade utställningen på MM av boken Öga mot Öga. Och den om en reklamfilmkväll på Filmhuset som inte visade sig, enligt det huset, ha med vår bok att göra. Allt som skrevs innan verken skapades, även efter, upptar en mapp som bågnar så att den nästan är rund.

 

Men där finns också det som aldrig går att kasta, men som ändå till slut kommer att försvinna. Som sker med det opublicerade. Som novellerna och novellförsöken, som de två färdiga (?) romaner som ännu ingen läst. Den senaste ett arbete som hittills räddat mig ur Coronans famlande grepp. För ett år sedan filade jag fortfarande, mer eller mindre dagligen, på den förra, den som jag kallar Sanningens Fjäder. Men i februari räckte det inte att sitta och pilla med det redan skrivna. Jag behövde en ny stor uppgift. Då hittade jag djupt i en håla i gamla datorn ett litet novellförsök som hette ”Den gyllene trumpeten”. Den är nu en roman, bra, dålig eller mitt emellan, så är den det. Den är min roman, så bra jag kunde inför min egen kritiska blick.

 

Jag tänker att även det opublicerade finns någonstans. Att summan av allas opublicerade verk måste utgöra en energi som även den laddar oss som den summa av all mänsklighet vi är. Som solen skänker oss D-vitamin (bra i Corona-tid) även när vi inte ser den, än mindre känner dess helande värme. Vart tar det vägen allt det personligt tänkta och skrivna, som inte nått någon scen? Det kan inte vara släkt med vad som publiceras eftersom ”det nya” har vi alltför ofta redan hört, sett och läst i olika tappningar. Det nya blir så lätt vad kommersen vill ha, den jag ägnat så många ord åt att hjälpa. Är det inte ironiskt så säg.

 

 

Jag hittar en novell som jag funderar på att lägga ut här. Den heter Bönan Lyx och mer säger jag inte. Jag får se hur det känns när jag städat vidare. Jag önskar alla som, trots glesa inhopp nu en tid, fortsätter öppna min spalt Ett Gott Nytt År.