Bara Ord

En blogg om just det

Rene Mansen (CC BY-NC 2.0)

Vad stor sker sker tyst.

Posted on 9 februari 2017

I gymnasiet hade jag en lärare i svenska som i själ och hjärta var konstnär. En driven målare i olja på stora format. Det var väl därför som han var så bra som svensklärare men kanske mer i min smak än i de flesta andras (och läroplanens), som menade att han var minst sagt flummig. Det syntes redan på håll. Hans rock var lång, mörk närmast fotsid och den stora baskern var inte av den chica typen utan mer äkta fransk. Profilen var skarpskuren. Den som minns skådespelaren Jack Palance förstår. Hans ögon var intensivt mörka under extremt tjocka ögonbryn. Läpparna förstärktes av skarpa linjer som ditmålade i ett ansikte med höga kindben. Allt under en medvetet oklippt hårman.

 

Jag beskriver honom därför att jag minns. De andra lärarna är diffusa skuggor. Men också för att han inuti var så äkta udda. I sakta mak, mycket sakta, skred han korridoren fram. I tanken var han någon helt annanstans. Väl inne i klassrummet tog han av sig slängkappan, satte sig i stolen vände den mot fönstret, lät blicken förlora sig i vindens lek med björkarnas löv utanför, såg oss inte, satt länge tyst, väldigt länge tills sorlet lagt sig och tystnaden var kompakt. Då sa han: ”Vad stort sker sker tyst”.

 

Det var alltså dagens uppsats-uppgift. De flesta av mina kamrater vred sig i plågor. Vad menas? Resultaten blev därefter, inte mycket att gå fram och läsa upp högt. Men det blev mitt. Det hade varit roligt att ha det sparat. Jag har ofta undrat vad jag kan ha fått till. Idag när allt är stort och alltid sker så att alla ska se hade inte mycket funnits att orda om på det temat. Jag älskade hans annorlunda idéer. De satte fantasin i spel. Fantasin lockades att ingripa, ta på sig blåstället och tvinga pennan att börja skriva fram det jag intellektuellt sett inte visste fanns. En oslagbar metod även för en copywriter.

 

Skjuta från höften, kan det också kallas. Känna efter, ana och försöka fånga de dimhöljda figurerna. När jag läser om alla dessa begåvade konstnärer, designers och författare tycker jag mig upptäcka denna, för mig, stora sanning om kreativitetens magiska men gäckande så kallade talang alltid eftersträvad överallt och idag mer än någonsin: Att det handlar om att allt egentligen redan finns, det vill säga är tänkt och uttryckt av andra, men att det mesta går att sortera på annat sätt. Att nyskapande inte handlar så mycket om att skapa helt nytt som om att skapa nya sammanhang, sätt att se, höra och känna.

 

Jag minns att vi på byrån lite på skoj delade in kreatörer, utan att det var illa menat, som sökte jobb hos oss i ”första och andra begåvningen”. Den första var just den jag talade om medan den andra var den systematiskt sökande, prövande. Den som först inhämtar all kunskap i ämnet, sedan jämför med allt som redan är gjort, studerar tidens alla tecken och målgruppers påstådda preferenser. En mer vetenskaplig approach skulle man kunna säga.

 

Vilken som är bäst blev aldrig klarlagt och är väl ännu inte vetenskapligt utforskat. Vi talade även ”en tredje” talang som ingalunda bör förringas. Den handlade inte om kreativitet utan om det som ersätter det o(be)gripbara med förmågan att springa fort och ofta, på alla bollar, alltid vara passningsbar, alltid redo, aldrig ta ett nej för ett nej, alltid komma igen. En oslagbar egenskap i alla sammanhang. Inte minst för det som formar en entreprenör, har jag insett efter att på nära håll ha träffat några av de mer framgångsrika.

 

Men givetvis hette det om den talang jag kände igen hos mig själv och så många andra av mina kamrater att den var ”den första”, den ädlaste eftersom den står konsten, det ädlaste av allt, nära. Jag erinrar mig detta när jag idag ser hur retorikens eviga grundvalar skakas i sina fästen. Hur absoluta sanningar som att man inte medvetet får vilseföra, tala osant eller mena att ändamålet helgar medlen i bästa fall leder till att man vinner första set. Men aldrig matchen. När falskhet avslöjas och meddelanden om sveket börjar dugga dränker snart ett skyfall den opportune.

 

Retorikens sanningar har vi i generna. Aristoteles formulerade sig tidigt. Från senare tid kunde vi läsa sällsynt skrivkunniga som Bo Strömstedt eller Olof Lagercrantz uttala sig om retorik och skrivandets konst. Även Aldous Huxley (se tidigare krönika) som inte drog sig för att påstå att det är svårare att skriva bra copy än att skriva sonetter i Shakespears anda. Svårt därför att ”det ojusta” är totalförbjudet. Det framgår mellan raderna lika tydligt som vore de kursiverade.

 

Överdriva; okej om det behövs i sammanhanget för förtydligandets skull. Skoja; javisst men den konsten är svår. Ändra sig, ta tillbaks; okej om det visar på storsinthet. Men rent avtändande om det visar på ryggradslös hållning i kombination med egocentriskt behov av att alltid få sista ordet. Eller om ren dumhet styr.

 

Kreativitet är för mig att med denna kodex i ryggmärgen våga plocka isär heliga helheter, saker och sammanhang som alltid varit på det viset, som ju alla vet hur de är och därför borde fortsätta att så vara (konservatism?). Att sedan våga släppa bitarna fria, sprida ut dem huller om buller (kaos) på bordet. Låta dem ligga så utan att gripas av panik och börja tokgallra. För att när tiden är mogen pröva var de passar varandra på nya sätt. Testa om nya mönster uppstår. Lyssna på vad de berättar, vilka nya historier som uppstår. Berättelser som, sist men inte minst, känns så kommunicerbara att andra med stor sannolikhet upptäcker, intresseras, berörs och kanske minns.

 

Att riva sönder gamla helheter utan den inre kompass som en civiliserad människa normalt äger leder inte till nya accepterade helheter. Processen stannar vid tusen bitars kaos. Det vill säga vid det tillstånd där bara kreativa människor kan komma till undsättning. Så slutsatsen blir att fler sådana skulle göra gott såväl i företagandet, som i ämbetskorridorerna och politiken.

 

Jag hörde Ebba Busch Thor sjunga i programmet ”Så ska det låta” och blev förbannad på mig själv när jag märkte att ”vad f-n nu då, kan hon sjunga?” För så impregnerade är vi med gamla sanningar som att folk som begriper sig på affärer och politik inte kan måla tavlor medan de som kan måla tavlor inte ska syssla med affärer eller politik. Ett fåtal har påvisat motsatsen, som Churchill och Vaclav Havel, men de blev undantagen inte inspirationen.

 

Idag kan man frestas tänka tanken att det snart bara är reklamen som tack vare sin närhet till konsten vill och vågar hålla kvar vid den urgamla sanningen att hur man än i argumenterar i försöken att vinna andra för sin sak måste man utgå från fasta överenskommelser med mottagaren. Vägen till goda affärer är tvåvägs. Den gäller för all reklam. Även politikens.

 

 

Nästa vecka tar jag paus. Men räknar med att vara tillbaks redan veckan därpå. Vi kan ju byta plats så att du skriver några rader till mig. Jag vet att min svarsfunktion är krånglig. Tyvärr inget jag klarar av att åtgärda. Men somliga lyckas, så på något sätt funkar den. Pröva igen. Intressant förstås att till exempel höra vilka krönikor som du gillade mer än andra, vad jag bör skriva mer om och mindre om.

egen bild (storforsen)

Historien vet.

Posted on 3 februari 2017

Allt är historia inom kort. Jag har, som de flesta av oss, anledning att på nära håll följa livet på ett äldreboende. Där i hus A avdelning 3 rum 4 bor en människa som är ett bibliotek, ett par tre långfilmer och tusen roliga historier. Men där på rummet är hon blott Dagny (kan vi säga) som är ”helt borta”. Ofta tänker jag på hur föga sant det är. Att allt ligger i ett par lådor på någon vind. Sanningen är förstås att hon finns i historien men att inge längre berättar den.

 

Allt är sin historia. Det är märkligt hur något så prosaiskt som studier av reklamens historia kan föda så många tankar om tid och historia. Det sägs att tid är pengar, men tid är ju historia eftersom sekunden inte flyger framåt. Men så filosofisk var nog inte tanken bakom ordspråket. Den var nog snarare att ju mer man hinner med desto mer hinner man tjäna.

 

När man dyker ner i reklamens värld uppsöker man inte bara de då gängse sätten att försöka få folks uppmärksamhet för en vara eller tjänst. Man hamnar hos själva folket och i den tid de levde. Och man inser att det sannerligen inte vara någon större skillnad på dåtidens reklammän och -kvinnor och dagens. Av det sluter jag mig till att inte heller morgondagens reklamskapare kommer att vara särskilt annorlunda. Så att framtidens reklam ska bli så mycket bättre än dagens eller gårdagens är föga troligt.

 

Vi kan återgå till Dagny. Att hon inte minns betyder inte att hon är borta. Hon finns i berättelserna om henne men idag måste andra föra dem vidare. De ägs av personer som såg, hörde och kände vad Dagny visste, kunde, ville och gjorde. Men i Dagnys fall har även de tystnat. På avdelningen är det inte många som vet mer om henne än vad som kan tecknas ner på en halv A4.

 

På hennes dörr på äldreboendet står inte hennes namn utan bara siffran 4. När hon talas om och tänks på, vilket görs med ömhet, är hon Dagny på fyran, som är lite borta, som vill doppa Mariekex i kaffe och absolut inte får matas med för stora apelsinklyftor. Hon har svårt för att svälja, så det har hänt att ambulansen har tvingats komma.

 

När jag försöker uppsöka de ”gamla” reklammännen, de som med sina gnistor antände brasan som blev till det som senare kom att kallas ”den kreativa revolutionen” ser jag att de stretade med retorikens grunder precis som vi. Det som skiljer är tiden. Talang, kunnande, ambition och lust är eviga ting. Det är tiden som sätter dem i rörelse, i de människor som just då har jouren.

 

Historielöshet är ett förfärligt ting. Det lurar oss att tro att det är framtiden som är livet, det vill säga den tid då alla drömmar ska slå in och allt ska fullbordas. Själva begreppet framtid är ett löfte, hur det nu kan bli det när historien vet så mycket bättre.

 

Inför dagens frågande blickar om vad som nu sker kunde historien vara till avsevärd hjälp. Och visst finns de som envist försöker vifta och få ordet men i floden av spekulanter om framtiden drunknar de. Dagens stora mediala scener upplåts främst till nuets artister, åt alla som i sin gärning söker sin profil och sitt varumärkes rätta värde. Vi ser det dagligen; hur lätt sanningar och löften väger. Hur snabbt ett ord kan flyga avfyrat i hastigt mod. Hur vi alla (inte riktigt tack och lov) tvingas sitta med en plastbit i handen och försöka hänga med på allt som rör sig. Men plastbiten är ingen kristallkula. Den bara berättar om det pågående. Vore den en kristallkula skulle den ha förmåga att rota i historiens oändliga djup och där finna sanningar om framtiden.

 

Inte ens våra främsta vänner i försöken att förstå, journalisterna, går fria. De rapporterar men följer inte, eller alltför sällan, den historiska tråd som varje händelse är slutet på eftersom det mesta som händer är del av ett förlopp. De hinner inte. Det finns inga resurser. Vi som till slut ska förse media med resurser genom att betala för allt vi får, och kunde få, veta har fullt upp med att själva vara nuets journalister. Själva få våra femton minuter av något sammanhang genom att både vara nyheten och den som förmedlar den.

 

Till slut skriver varje journalist sin egen bok. Glatt marknadsförd av den egna tidningen trots att textreklam inte är vad en obunden redaktion sysslar med. Boken blir journalistens (och tidningens) sätt att föra fördjupad kunskap och avsevärd erfarenhet vidare. Till slut skriver även läsarna sina egna böcker för att något av det som var vars och ens unika del av helheten ska bli en pusselbit i historiens eviga vävnad.

 

Men för Dagny är det för sent att skriva böcker eller ens slänga iväg ett twitter. Dagens höjdpunkt, den hon ständigt längtar efter, inträffar när den unga flicka, som nästan oavlönad går som assistent på avdelningen, kommer och sätter sig intill henne. Som inte har bråttom utan tar hennes hand och vill prata. Kanske om hur det var förr. Även om svaren uteblir förstår vi att det är det bästa Dagny nu vet. Och att den unga flickan för henne därför är vårdens viktigaste person.

 

 

 

Ramon Boersbroek ( CC BY-NC 2.0)

Rent faktiskt sett.

Posted on 29 januari 2017

En meter är en meter lång. Det är ett ovedersägligt faktum. Men ofta är den faktiskt både en eller annan centimeter kortare eller längre utan att det spelar någon roll. Det vi kallar en meter kan vara något där omkring.

Så att något är på ett ungefär är också en sanning. Ett accepterat faktum för somliga i ett visst sammanhang. Sanningen om hur lång en meter är blir därför inte enda utan oändligt många beroende på det avtal som råder mellan sändare och mottagare. Avtalet bygger på samspel och speluppfattning. Om att se sammanhanget på likartat sätt.

Bollen är rund, heter det och med det menas att inget är givet och att inget blir exakt som man tänkt sig. Ändå är det vad spelarna i laget gör. Övar sig i att försöka förstå vad de andra ser, och tänker, i den sekund då allt ska hända. Någon sanning finns inte, allt är alternativa lösningar. Så och i verkliga livet.

Alternativa fakta om en match ser vi dagligen. Orättvist, säger den som förlorade, som inte hade en enda målchans men som spelade så snyggt att folket jublade. Fullt rättvist säger den som segrade eftersom det är målen som räknas oavsett hur de tillkom. Såg vi samma match, säger en tredje?

Tänker man så är det mesta på ett ungefär beroende på vem man är, vad man vill och vem den andre är. Inte mycket är exakt eller absolut sant. Inte ens tiden är exakt annat än för de som springer hundra meter eller har andra unika specialintressen. Vi säger att den är kvart över när någon frågar och vi ljuger. Någorlunda exakt rätt hade varit att säga att den om tio sekunder är fjorton minuter över tre. Men det blir för otympligt. Alltså rundar vi av och det är helt okej.

Retorikens ädla konst består således av avrundningar och ungefärliga sanningar. Av genvägar, förenklingar och förkortningar. Lögner är inte alltid lögn utan andra sätt att se på saken. Allt handlar om vem som säger vad till vem – i vilket sammanhang och därmed under vilket avtalsförhållande som råder; när man vet precis vad den andre menar trots att uttalandet inte var helt i överensstämmelse med sanningen.

Så fungerar copywritern, journalisten, prästen för att inte tala om politikern, talskrivaren, nekrologförfattaren. Lika ofta är det vad som står mellan raderna som vad som står på dem som gäller. Vad som hände på ett möte handlar inte alltid om exakt vad som sades utan om hur det kändes. Hur det entusiasmerade. Eller fick alla att tappa både tron och orken. Energi söker inte fakta. I så fall skulle varje ledare vara vetenskapsman eller –kvinna. Istället söker allt fler av dagens företag och politiska grupperingar ledare ”som går genom rutan” som det heter. Och det gör man inte genom att predika sanningar. Det gör man genom att spela teater.

Det var därför, med tanke på ovanstående övning i sanningssökande, inte så pjåkigt påhittat av Rådige Rådgivaren att påstå att det finns alternativa fakta när hennes chef inte höll sig till sanningen, det vill säga den sanning som de flesta andra kunde ta gift på. Allt handlade om den egna upplevelsen och syftet med att berätta om den. En folksamling kan vara stor eller liten. Är den stor kan den vara det på två sätt beroende på hur man betraktar den och med vilka ögon. Vill man veta exakt hur stor den är får man räkna huvuden. Vill man bespara sig det besväret kan man ensidigt mena att ”vi tyckte att den var otroligt stor, så stor att större knappt funnits, och det räcker för oss, det visar hur populär vår chef är, om någon annan dragit en ännu större publik är ointressant för oss men kul för dem, det kanske dessutom var solsken då, under vår dag hängde regnet i luften, vilket brukar betyda att trettiofem procent inte går ut alls sådana dagar”.

Min poäng med allt detta rundsnack är förstås att varför så förvånade? Så upprört? Sådan är ju politikens språk. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Det man med säkerhet kan säga om det politiska språket är att det inte är exakt. Alternativa fakta är själva nerven eftersom polemik handlar om att påstå olika saker i samma ämne. Som åhörare, och väljare, har vi accepterat att så ser sanningarna i den världen ut, ibland till och med som tvingande lögner. Som när det ena dagen sägs att ”nä, jag ska inte avgå” medan det dagen efter är precis vad som händer. Eller som vad en siffra är värd i den politiska retorikens lek med sanningen. Till exempel vad det kostar att bygga ett nytt fint sjukhus. En företagare som inte förutser kostnader bättre än alla experter i politiska församlingar blir inte gammal. Men där är ju inte siffran valfläsk.

Så att politiker vill försöka framstå som så populära som de själva vill och anser sig vara borde inte förvåna. Men att de målar vackra bilder och sprider fagert tal betyder inte att de är konstnärer. Bara att de kan konsten att manövrera bland alla alternativa fakta så att de går bra genom rutan.

För egen del har jag bestämt mig för att stå ut med alternativa fakta när det gäller den politiska underhållning som dagligen pågår. Självklart påverkas jag momentant men på sikt hoppas jag att summan av allt så småningom ska ta formen av egen sanning. Den tanken låg bakom en kampanj för Svenska Dagbladet som vi på OCH gjorde. Vi undertecknade den med koncepttanken ”en krävande tidning”, det vill säga en tidning som förser sina läsare med alternativa fakta som underlag för egna ställningstaganden, vilket kräver att man läser noggrant och med eftertanke.

Allt har en annan sida beroende på vem som tittar och med vilka ögon. En sandstrand kan vara livsfarlig med tanke på drunkningsrisk, hajar och solsting. Men också den mest underbara platsen på jorden. Jag erinrar mig historien om mannen som gick på havsstranden och plockade uppsköljda snäckor, som han metodisk kastade tillbaks i havet. Miljoner låg framför honom. En annan man gick förbi och menade att ”det där är det väl ingen större mening med”. ”Jo, för den här”, sa mannen och tog i lite extra som för att understryka att om det rådde inget tvivel. Det var rena rama fakta.

 

PS. Min blogg råkade ut för ett alternativt faktum förra veckan. Ett tekniskt fel.  Det är sedan ett par dagar åtgärdat. Därav detta extra inlägg. Räknar med att ha återställt ordningen nu på fredag. 

hehaden (CC BY-NC 2.0)

Fråntill-metoden.

Posted on 20 januari 2017

Under min frihetstid, det vill säga tiden efter byrålivet, kom jag att träffa människor med förmåga att tänka längre än jag själv någonsin kunnat, eller vågat. De fanns som tittade tusentals år bakåt och ur den lärdomen drog månghundraåriga kurvor framåt.

 

Eftersom detta pågick i början på nittiotalet, den tid då allt stod och vägde, då många kände stor osäkerhet inför allt det nya som hände, hade jag avsevärd nytta av tänket. Jag hade vid den tiden ideliga uppdrag för stora, och små, svenska företag. Inte nödvändigtvis reklamuppdrag. Jag hade ju ingen byrå även om jag på sitt sätt ändå ingick i en. Vi var några gamla överblivna kreatörer som satt ensamma i var sin holk, men som fortsatte få angenäma förfrågningar. Och då behövde hjälp. Jag har kallat ”byrån” för en av Sveriges på den tiden största. Men den hade inget namn, ingen adress och inget telefonnummer.

 

I kretsen ingick Torbjörn Lenskog, Lasse Hall, Krister Appelfelt, Benny Ljungblad och många fler. En annan var Hans Brindfors med den skillnaden att han fortfarande omgav sig med en stor egen byrå. Men många av mina uppdrag kom från honom. Det började med Wasabröd, fortsatte med Ikea, Arla, Coop och många andra. Själv stretade jag under många år med Zeta och Gant.

 

Mitt uppdrag var att bygga kommunikativa plattformar, det vill säga att noga lyssna vartåt allt i tillvaron var på väg, och hur det skulle komma att påverka den aktuella branschen och därmed det aktuella företaget. Jag kallade mig inte framtidsforskare. Det var det många andra som gjorde. Men jag lyssnade på några, särskilt uppmärksamt på en: Anders Ewerman.

 

Han öppnade mina ögon på vid gavel. Genom honom fick jag hjälp att förstå att människan och hennes beteenden, som alltid utgått från samma drömmar om ett bättre liv, alltid upprepat sig. Han gick tusentals år tillbaks och kunde visa hur denna upprepning skapat likartade kurvor historien igenom. Stora som eror eller paradigmer, små som livscykler (och säljcykler) och konjunkturer.

 

Ett liv, sa han, oavsett vi talar om en människas, en blommas, ett företags, ett imperiums (se Rom), kan alltid indelas i fyra faser som märkvärdiga personer sätter märkvärdiga namn på. Jag kallar dem Födelse, Uppgång, Mognad och Fall. Så ser allt liv ut. När så denna omvälvande tid drabbar oss i början på nittiotalet känner de flesta av oss att nu händer något helt nytt, men vad? Att vi gick ifrån något och mot något, att vi var på väg att lämna gamla mönster och modeller och att vi sökte nya.

 

Den åldrande erans modell, den som skapade det industriella samhället började med ångmaskinen. Nya cykler börjar alltid med en ”uppfinning”, något helt nyskapat. (Det mekaniska uret, var en sådan på tidig medeltid). Nästa fas i utvecklingen blir den sociala. Nu ska tillvaron anpassas till den nya tekniken. Följd av den ekonomiska när allt har satt sig och det är dags att skapa välstånd och göra affärer på den nya marknaden. Till sist är vi framme vid loppets sista fas, dvs. ”den politiska” tiden när välståndet ska fördelas i väntan på att ett nytt livslopp uppstår. Vilket skedde då i nittiotalets början först med att transistorn uppfunnits ca femtio år tidigare och sedan med att chipset kom och. Och med det persondatorn. Vilsenheten fick sin förklaring. Vi stod med ena benet i det gamla och andra i det nya. Undra på att det svajade.

 

Så vad gick vi då från och vad gick vi till? Genom botanisera bland och på mitt sätt försöka svar på dessa frågor kunde jag inför varje uppdrag skriva en uppsats om vad som var att vänta, hur det skulle påverka företaget. Det vill säga vilken riktning varumärket framöver borde ta. Vilka värden som skulle komma att bli värdefulla att äga. Som när ämnet var ”mat” att vi allt mer närmar oss naturen och det naturliga. Och därmed även naturlagar. Idag en truism. Men då inte helt uppenbart.

 

Häromdagen, när jag letar efter material till boken vi arbetar på, fann jag några dior, det var som sagt tjugofem år sedan, där det stod sådant som:

 

Vi går från auktoritär ledare till ledande auktoritet. Men blev det så? En tid kanske. Men så kom Trump, Putin, Duerte och han i Gambia som vägrar flytta på sig.

 

Det som var gårdagens vision är redan dagens myt. Det handlade om hur fort allt kommer att gå. Men vem kunde ana att det skulle gå fort!

 

Från produktionsmakt till konsumentintresse. Javisst. Men att det skulle gå så långt att ren populism tar över samtalet.

 

Förr krävde vi rättigheter, nu skapar vi möjligheter. Där träffade vi väl ändå helt rätt.

 

Förr följde vi strömmen, nu går vi vår egen väg. Precis.

 

Förr hyllade vi intellektet, ny hyllar vi förnuftet. Rätt men ändå fel. Såvida det inte är förnuftigt att idag inte vara så förnuftig.

 

Nyss var det nya en del av det gamla, nu är det gamla en del av det nya. Absolut. Eller?

 

Tusen enmansföretag är mer än ett tusenmannaföretag. Visst, så blev det med råge.

 

Förr handlade det om att äga kunskap. Nu handlar det om att kunna förmedla kunskap. Så sant. Det är just därför som jag skriver denna blogg och som jag alltid varit djupt intresserad av vad reklambranschen har att lära och lära ut, mer än sälja enheter.

 

Där stod också: Från Vi till Jag. Men det har länge varit så självklart att det vill jag inte ens nämna.

 

 

bjacobdawson (CC BY 2.0)

Partsinlagor om sanningen ska fram.

Posted on 13 januari 2017

Jag har med stort nöje tagit del av Fredrik Reinfeldts trevliga samtal med gamla kollegor i toppolitikerbranschen. Jag kallar det medvetet inte för intervjuer. Det är nämligen det som är poängen, att här får vi höra en människa med mycket att berätta om, hämtat ur verklighetens komplexa landskap, som får tala till punkt. Till en som lyssnar och väldigt gärna vill höra vad vederbörande har att förmedla. Som själv är väl insatt och därför vet vad en intervjusituation normalt innebär, nämligen mest Ifrågasättande, stress, oro, risk för felsägning som blir kolsvart rubrik dagen därpå och sedan möte med verkställande utskottet. Här luktar inte krutrök bara gott från de pudrade näsorna.

 

 

Så välgörande att höra en ”intervjuad” få tala inifrån sig själv, som får uttrycka sig på sitt sätt och hinner med sin eftertanke. Som får vara precis så partisk som vi alla är. Ju mer dessutom desto mer vi vet, kan och är insatta i ämnet. Som inte avbryts mitt i, inte ifrågasätts för vad som nyss sades, inte i varje sekund tvingas ägna all sin intellektuella kapacitet till att parera försåt och listiga fällor, som tillåts vara trygg i den person man är med perspektiv på den roll man en gång innehade. Med den distansen.

 

Något mer partiskt än ett sådant samtal finns knappt. Vad andra tycker om saken framgår inte. Allt som sägs står oemotsagt och det är så skönt att höra. Så välgörande därför att jag, och alla andra som lyssnar, vet just detta; att här talar en person om sin del av den sanning vi alla söker. Andra talar på annan tid och plats om sin, kanske en helt motsatt. När vi hört båda och alla andra varianter på personliga berättelser i ämnet är vi på väg mot vår egen sanning. Som också blir helt partisk.

 

Jag såg programmen som ren information. Lärde mig mer om amerikansk utrikespolitik än av det mesta jag tidigare tagit del av under en timme, eller under tio timmar. Förstod mer av situationen i mellanöstern, i den mån den alls går att förstå, än av alla dessa professionella kommentatorer som vill höras därför att det är deras jobb att sammanfattningsvis försöka förmedla hela sanningen i ett enda svep.

 

Jag anslöt mig aldrig, redan på den tiden, till den så glorifierade skjutjärnsjournalistik som uppstod under de år när jag själv trodde att jag skulle bli journalist. Jag trodde inte att den nakna sanningen kunde grävas upp med konfrontation och åsidosättande av vanligt hyfs. Men så blev jag ingen journalist heller. När jag gick utbildningen fanns inte många som trodde på samtal som väg till sanning och upplysning. Den skulle pressas fram eftersom ingen av ”makthavarna” antogs ha lust att säga som det är. Får de hållas talar de bara i egen sak.

 

I botten låg misstanken att läsare, lyssnare, tittare inte har förmåga att själv sätta sig in i komplicerade frågor. Då gäller det att förenkla. Så gjorde även reklamen på den tiden, kokade ner budskapet till en enkel sanning som sedan upprepades i det oändliga eller så länge mediepengarna räckte i hopp om att publiken till slut skulle inse att den som hörs mest och tydligast nog har rätt. På en redaktion i huvudstaden hängde på den tiden en devis, som lät som ett skämt men nog var allvarligare menat: ”Kom ihåg att läsaren inte är så dum som du tror, hon är dummare”.

 

Många av mina kurskamrater var av rätta virket. En god vän var Ulf Gudmundsson. Vi delade lägenhet i någon slags storfamilj. Ulf var som klippt och skuren på världens krigsskådeplatser. Han blev också världsreporter i teve med khakiväst med tredubbla pennor i bröstfickan. Men han rapporterade, berättade vad han såg och hörde, vilket förstås är den journalistik som vi inte klarar oss utan. Det är förstås inte den jag här talar om utan om den som stridsberedd sätter sig framför en person, som man vet är laddad med relevant information men förpackad i ett eget partiskt sammanhang, och utgår från att om vi ska få veta något ”sant” får vi allt ta i med hårdhandskarna. Istället för att göra som Reinfeldt gjorde. Eller kunde göra eftersom han inte är någon journalist. Och eftersom han själv mycket väl kunde sätta sig in i den andres roll. Ur dessa samtal kom, låt oss säga, halva sanningen. Men en sann halva. Programmet skulle därför i den bästa av världar ha följts av program där andra halvans sanning, en lika partisk motpart, gavs samma möjlighet att samtala fritt. På sitt sätt utan att bli avbruten och allmänt ifrågasatt.

 

Jag förstår att journalistkåren inte gillade programmen. Inte ens Anna Hedemo trots att hon själv i sin serie ”Min sanning” visar vad det goda samtalet kan ge. Jag tror inte på allt hennes gäster säger, men jag tror på deras syn på saken. Och jag inser att min nästa tanke är rent outhärdlig i kretsar där sanningen ska fram i allmänhetens intresse. Nämligen att den kommersiella marknaden kunde ha något att tillföra. Reklam är förstås partisk. Det är dessa sanna natur. Men den är dessutom alltid emotsagd. Den har en motpart, ofta flera, som menar att frågan har andra lösningar, andra sidor som man borde beakta innan man beslutar sig. Först när alla intressenter meddelat sin del av sanningen om ”bästa val” kan mottagaren få en uppfattning om hur den egna domen ska lyda.

 

Reklamens väg till ”sanning” är enkel: du säger ditt så säger jag mitt så får publiken lyssna, bedöma och avgöra. Sådan är retorikens grund allt sedan Aristoteles som menade (min fria tolkning) ”vars och ens rätt att med de argument som står till buds försöka övertyga andra”. Den som vill skapa intresse, beröra, lära ut, få saker att hända gör därför ungefär som copywritern. Det gäller för all kommunikation. En lokal enspaltare om en katt som fastnat i ett träd kräver en ekvilibrist vid tangenterna om det ska bli något annat än en försumbar notis. Först när den lilla flickan, som äger katten, får komma till tals och berätta på sitt sätt utan att bli avbruten lär händelsen ut något till de som tar del av den. Ett skjutjärn skulle få henne att börja gråta.

 

 

jaci (CC BY-NC-SA 2.0)

En osannolik julmiddag.

Posted on 6 januari 2017

Vi var många runt ett mycket speciellt julbord det här året. De flesta av gästerna kände vi, somliga bara till namnet men alla till utseendet. Det var bäddat för en härlig tillställning men den rätta stämningen inföll aldrig. Flera av gästerna verkade knappt närvarande. Ändå pudrades det näsa och nöps det i skjortlinningar hela tiden. Som om det var fotografering eller rent av filminspelning på gång. När värden klappade i händerna var det en skönlockig yngling, som man borde känna igen, som plötsligt reste sig upp. Han hade varit helt borta i egna tankar ett tag. ”Trodde det var tagning”, sa han och log varpå alla skrattade igenkännande.

 

De var som från skilda världar. Flera av dem stöter man på i Bromma, på Parks café och i Alviks Livs. De satt där och kändes malplacerade. Som om de var med i fel program. ”Det blir väl inte danstävling eller frågesport kring melodifestivalen”, viskade min bordsdam. Längre ner vid bordet satt en väldigt aktuell kändis. De flesta var för övrigt medlemmar i detta femte stånd. Mannen såg konstant vrång ut. Han var stor och de flesta menade att han hette Ove. Själv hävdade han bestämt att hans namn var Rolf. Men min bordsdam viskade att hon sett honom förut, för kanske tio år sen, då satt han på stadshotellet i Ystad och såg sliten ut.

 

Genom Fernando, som kommer från en familj som älskar mat, har vi lärt känna ICA-Stig och det blev som vanligt ett fasligt käbblande om vart han tagit vägen och varför det går omkring en operasångare och kallar sig det. Själv ler han bara. Förra jobbet är historia, berättade han. Nu har han gått in i politiken. Flera hundra tusen prickade för hans namn på listan. Något efternamn behövdes inte. Hans program smittar. Vi ska ha rabatt på allt vi köper, menar han. Inte bara på mat utan även på sjukvård, alkoholhaltiga drycker och semestrar i fjärran land. Ju mer vi köper desto billigare ska det vara, sa han. ”Vad heter partiet”, sa någon? ”KP som i Konsumtionspartiet”, sa Stig vid fördrinken och höll fram två chipspåsar, en i vardera handen.

 

Diskussionen gick hög om det mesta. Som vem som egentligen är president i USA. De flesta menade att det inte kan vara Trump, det är för osannolikt. Då är det mer troligt att den där Underwood håller sig kvar. Obama, erinrade sig någon, men då var det många som undrade om inte han slutat för länge sen.

 

Sen blev det prat om Cheddar-ost. Någon dristade sig till att viska att den som bjöds inte smakade någonting. Jag råkade höra så jag såg min chans att bidra med något, gammal marknadsförare som man är: ”Undra på det när man inte anser sig ha råd att lagra den. Ost är inget för kortsiktiga kvartalskapitalister. Under arton månader har man bara kostnader”.

 

”Kannibalisering på varumärket”, hakade en annan som jag först inte hunnit placera men senare kände igen som bartender på en Finlandsbåt. ”Som med allt annat nu för tiden”, sa en tredje och fortsatte: ”Allt är så kortsiktigt, korttänkt helt enkelt, hur det blir sen får man se”. När det tar emot går man bara, ”ghostar” och gör en exit”. Han log mot engelsmannen mitt emot: ”Brexit var väl en bra idé” och så efter en välregisserad konstpaus ”ett tag, tills tanken fått mogna, som osten här borde ha gjort”.

 

På det följde en livlig diskussion om allt som idag är kortsiktigt. All service till exempel som bara räcker till glada leenden och tillönskningar om att man ska ha en bra dag. Som man allt mer förstår betyder ”kan du inte bara försvinna och aldrig mer störa”. Stig såg besvärad ut. ”Folk vill ha kul när de handlar, det räcker långt”, mumlade han. ”Ja, jag går då inte till Vårdcentralen längre”, sa en äldre dam ”där är inte kul och vem vet vad doktorn kan hitta på att säga, bättre då att leva i nuet”. Då ingrep Ove och sa ”säg nu för fan bara inte carpe diem”. ”Och som dom beter sig på sjukhus”, fortsatte damen, ”bara kärlek, svek och intriger, man kan ju inte se ett trevligt program utan att fatta att något ligger det i allt som utspelar sig där”.

 

Flera av de yngre herrarna och damerna hade placerat sig intill varandra långt från oss andra. Killarna jobbade på Dressman, hade de berättat när grannen kom och frågade om det fanns plats även för dem. Grannens dotter heter Gina Tricot, vilket förklarar saken. De var helt upptagna av henne hela kvällen. De hade väldigt roligt för vad hon än sa skrattade de så tänderna blixtrade.

 

En av de äldre herrarna vid bordet sitter i Akademin, men lämnade i protest för en massa år sen. Han är lite senil så alla försöker få honom att yppa vilka som kan komma att få litteraturpriset härnäst. Först sa han Bruce Springsteen, men då skrattade alla och han med. Sen sa han Horace Engdahl och då var inte längre någon som brydde sig om honom.

 

Ja så där pågick det. En salig blandning av folk, somliga mer overkliga än andra. Som han som hävdade att han var polischef, men såg ut som en politiker. Men då var det en som nickade mot engelsmannen, som alla visste var polis på riktigt. ”Han ser ut som en lokalpolitiker jag minns”, hade någon viskat tidigare. Men mannen var superindendent vid Denton-polisen med mycket jobb i trakterna av Midsomer. Så man ska inte döma av utseendet, sa damen som inte tänkte gå till doktorn med sin rökhosta och tittade sig i handspegeln medan hon rättade till en lock.

 

Länge tänkte jag att det här är inte sant. Snart påstår väl någon att lillgrabben där ute heter Nils Holgersson och att kvinnan som inte tagit av sig solglasögonen heter Greta Garbo. Har alla blivit tokiga eller, hemska tanke, är det jag som inte hänger med längre. Tänk om reklamens, filmens och romanens människor är lika verkliga som vi och att de lösgjort sig och blandar sig med vanligt folk. Som spökena på slottet. De finns ju i verkligheten, det har vi ett vittne som heter duga på. Ta bara hon Montazami där borta. Är det hon själv som är här? Eller en fru i Hollywood? Eller båda samtidigt?

 

Tänk om det pågår filminspelning. Tänk om allt som är på låtsas också är verkligt. Inte i verkligheten förstås utan i våra av allt facebookande förvirrade hjärnor. Det svindlade till innan jag lyckades få i mig en klunk vin, samma som man serverat på senaste Nobelbanketten där litteraturpristagaren var högst närvarande, men inte i verkligheten.

 

Då kände jag att här behövs lite handfast verklighet, så jag harklade mig och sa att jag måste få berätta en enkel historia ur livet. Enkel! Alla studsade intresserat till så jag fortsatte: Ur det lilla livet, det som vi alla så väl behöver nu när tillvaron blivit så osannolik. Och så berättade jag om stoppet i avloppet som drabbade vår dotter. Att hon bor i egen lägenhet och ringde mitt i julaftonsnatten. Det bara bubblade ur henne: ”Det är vatten på hela golvet i badrummet, jätteäcklig vattensörja, jag slängde en matta över tröskeln, stängde dörren och ringde Rör-Jouren. Det kostar fyra tusen bara att vi kommer, sa en sur gubbe. Och sedan ett antal tusenlappar till beroende på vad vi måste göra. Och vi tar bara kontanter, sa han, skickar inte ens faktura. Så nu ringer jag, ni får ursäkta tiden, men vad ska jag göra?”. Så vad gör en förälder. Åker förstås dit vid runt fyra, jul eller inte. Redan utanför hissen anades doften. Jag smög upp badrumsdörren, vadade runt i sörjan, försökte peta, stoppa i propplösande, hälla på kokande vatten. Sakta, sakta försvann en och annan centiliter. Jag insåg att inget mer fanns att göra, just då, så jag åkte hem, tänkte att imorgon får vi ta nya tag. Men dagen därpå var juldagen och allt var stängt, men efter ett samtal till praktiska svågern fick vi höra talas om något som heter rensband, så efter att ha väntat på annandagens öppethållande och hela tiden befarat att någon av hennes grannar skulle höra av sig, man vet ju aldrig hur rören går i hyreshus när man alltid bott i villa, stod jag utanför Bauhaus när de öppnade. Rensbandet visade sig vara en tio meter lång ledad stålslang med en klo ena änden och ett vinklat handtag i den andra. Gissa om jag var spänd!

 

Det var helt tyst runt bordet. Jag såg mig omkring. Helt osannolikt. Sorlet hade ersatts av dödstystnad. Allt i den stora vackra salongen hade avstannat. Även servicen var märkligt nog både fysiskt och mentalt närvarande. Det är var tydligen spännande. Allas blickar var riktade mot mig. Ingen rörde ens ett glas. Så jag sög på slutet, tänkte på hur David Lynch eller nån annan med tajming på paletten hade gjort, blickade ännu ett varv runt bordet.

 

”Nå, hur gick det”, sa polischefen som om jag satt i förhörsrum. ”Ja, men för helvete”, sa Ove ”nu får du komma fram med hur filmen slutade”.

 

Jo, sa jag, sakta förde jag slangen med klon före ner genom avloppet. Efter en meter tog det stopp. Då backade jag nio meter, stod till slut i strumplästen och svajade i soffan i vardagsrummet – och började veva, det tog emot, först lite sedan mer och mer. Då vevade jag för allt jag var värd. Något hände. Det rosslade till från badrummet. Jag sprang dit och hörde ett tydligt slurpande. Då tog jag duschslangen, det hade händige svågern tipsat om, höll den mot hålet och drog på för fullt. Plopp, sa det. Då spolade jag i toaletten och allt blev frid. Julefrid.

 

”Gud va bra”, sa hon med solglasögonen. ”När går den upp på biograferna?