Bara Ord

En blogg om just det

Posts by Lars Falk

Sandkornet och Pärlan.

Posted on 24 november 2017

Man skulle önska att det gick men man kan tyvärr inte undvika att läsa om den så kallade Kulturprofilen. Hans cv däremot verkar intressant eftersom det i stort sett tycks saknas.   Det ger mig anledning över att fundera över masskommunikationens explosiva grundämnen: sandkornet som i vissa fall blir en pärla. Över hur det ena ger det andra som ger det tredje, som till slut blir en sanning, om än alternativ, som kan leda så långt som till Akademier och kungliga medaljer. Men som när innehållet visar sig vara falskt eller tomt leder till att köparna rodnande av skam och förnedring vill ha pengarna tillbaks.   Det ligger frestande nära att jämföra med hur produkter och tjänster av vanligt kommersiellt slag dissekeras, värderas för…

+Read more

Tandborste.

Posted on 17 november 2017

För något halvår sedan hörde jag Karl Ove Knausgård berätta i Babel att han varje dag övade sig på att skriva om ett ord. Vilket som helst. Den dagen var det ordet tandborste.   Jag brukar göra samma sak. Det kan vara gem eller hålslagare. Jag antar att vi har samma idé: se vad som händer, om man verkligen helt oförberedd kan skriva något vettigt om vad som helst. Att det går att skriva ovettigt även om det vettiga är allmänt omvittnat. Det är bara att öppna dagens mediala bruskvarn.   Tandborste. En plastbit med borst. Ett redskap som gjort för att med regelbundna rörelser fram och tillbaks, upp och ner, rengöra tänderna. Ett precisionsinstrument, på millimetern avvägt och formgivet. Så ergonomiskt att handen…

+Read more

Vårdens kreativa hand.

Posted on 10 november 2017

Jag hade förmånen, höll jag på att säga, att för några år sedan få ta del av svensk sjukhusvård. Men måste tilläggas: när den är som bäst och man själv inte är alltför sjuk. Det hela var avklarat på en vecka med eftervård, en höftled som privatvården misslyckats med och som det allmänna fick rätta till. Varje gång jag passerar Danderyds sjukhus tänker jag förstås på det. Men inte bara för den kirurgiska färdighet man visade sig ha utan faktiskt än mer för vården i sig. För själva servicen.   Nu använder inte Vården det begreppet. Service tillhör det kommersiella livet, ett givande som del i en mer eller mindre tvångsmässig process. Vård för vårdnadsgivare är ett givande för att man vill, bryr sig…

+Read more

Anständighetens gräns.

Posted on 3 november 2017

Anständighet. Ett vackert ord men som när man tänker efter blir allt mer sällsynt. Av anständiga skäl förstår man.   Tänk att jag skulle behöva skriva etthundraåttiosju krönikor under snart fyra år för att komma fram till det som John Melin så allseende uttryckte saken när han i slutet av åttiotalet tog sin hatt och rock och lämnade reklambranschen; att nu har förutsättningarna för bra reklam lämnat anständighetens gräns. Nu är det brist på respekt, nyansering och inlevelseförmåga som tar över. Därmed kommer ett tilltagande egenintresse att allt oftare styra marknadens hittills öppna samtal.   Med dagens språkbruk kunde man säga att en cocktail av alternativa sanningar då började ersätta den konstfullhet som under den kreativa revolutionens tidigare årtionden gav utrymme för en reklam…

+Read more

Om att få som man vill.

Posted on 27 oktober 2017

Vad reklam är kan tyckas vara en sällsynt dum fråga. Reklam är förstås ett kommersiellt företags försök att med alla till buds stående medel få oss att köpa deras vara eller tjänst.   Men det är förstås också alla kommersiella företags försök att med alla till buds stående medel få oss att förstå att företaget bakom är extra trevligt, servicevänligt och juste. Så att du minns det den dag du behöver en vara eller tjänst av den sorten.   Reklam är förstås även alla icke-kommersiella företags, organisationers och intressegruppers försök att med alla till buds stående medel få oss att utveckla ett intresse eller köpa en åsikt. Som först verkar vara gratis men som snart följs av kostnader för medlemskap, tidning och insamlingar till…

+Read more

Skriv brev men posta inte alla.

Posted on 20 oktober 2017

Min mediabild blir allt diffusare. Så många pixlar på en gång, så mycket att ta in och förstå. Så mycket att betänka och försöka se från två håll. Så mycket att hinna med och så grannlaga att väga för och emot, ibland på hårfin guldvåg. Så mycket att upptäcka och så mycket att snabbt försöka sortera bort. Så mycket kaos och så nödvändigt med rensning. Som hemma i hyllorna. Så skönt när det äntligen sker. En garderob, såväl fysik som mental, som rensas och kan stängas kanske för evigt.   Jag har blivit allt duktigare på att bara läsa det jag själv vill, vilket betyder att jag blir allt skickligare på att snabbt identifiera det jag gott kan undvara. Bortvalet är människans bästa vän…

+Read more

Skott i foten.

Posted on 13 oktober 2017

”Se så dom sköter sina företag; kommer och går, växer, delar sig, går ihop med andra, säljer sig, byter medarbetare, kunder och adresser, hittar ständigt på nytt”.   Ungefär så lät det i branschpressen under den tid när svensk reklam var som bäst. Bevakare av branschen trodde på fullt allvar att här spirar ett stort affärsföretag när en ny byrå slog i taket kreativt sett. Äntligen, tänkte man, en som kommer att bestå, som växer, blir bättre och bättre och som visar att även reklamfolk kan driva affärsmässigt välskötta företag. Ja, så hoppades man och trodde. Även på riksmedias rosa sidor i den mån man där brydde sig om reklam alls.   Inte för en sekund kunde man föreställa sig att ”affären” för en…

+Read more

En dag i parken.

Posted on 6 oktober 2017

Jag brukar normalt inte snedda över Västerleds Torg utan följa gatan runt. Sneddar man passerar man en fint iordninggjord park med välutrustad lekplats i mitten. Men nu gjorde jag det och fick en ingivelse att stanna. Sätta mig på en av de vackra bänkarna, fördjupa mig i det bastanta konstverket i mörk sten som ligger slarvigt utslängt som ett plockepin. Borde väga ett antal ton, försökte jag gissa och försjönk in i mig själv i hopp om att inte Voland från Mästaren och Margarita (som jag just läser för andra gången, första fattade jag inte mycket) dyker upp. Som han plägar varpå folk blir överkörda av spårvagnen så huvudet kapas och effektfullt rullar backen ner medan katten som går på bakbenen skrattande tittar på.…

+Read more

Serious business.

Posted on 29 september 2017

När kameran går ser det inte särskilt kul ut i näringslivet. Minen är bister, blicken fast och kostymen grå. Numera saknas dock allt oftare slipsen men inte ser det ut att vara roligare för det. Ändå förstår man, eftersom människan är sig lik, att grabbarna och den enstaka kvinnan i styrelserummet strax före tagningen kan ha vridit sig av skratt, vikt sig dubbel och slagit sig på knäna. Bakom boaserade ekdörrar i korridorens hörnrum flammar förstås känslor och stämningar som i vilket vardagsrum som helst.   Så är det även med livet i reklamens värld. Men tvärtom utifrån sett. Det vill säga betydligt allvarligare än folk fått för sig. Inte alls så sorglöst och lättsamt som man kan tro när man ser de glada…

+Read more

Linked Out.

Posted on 20 september 2017

Jag meddelade tidigare att jag tänkte skriva om branschens tappade självförtroende, men nu kom ännu en sak emellan. De plägar göra så. Kanske har de trots allt med varandra att göra. Vi får se på slutet.   Jag är av någon anledning med i Linked In. Om någon skulle fråga varför så vet jag inte vad jag skulle svara. Jag drömmer inte om nya jobb. Och de jobbrelationer som fortfarande kan förgylla min tillvaro kommer garanterat inte den vägen. För det allra mesta har jag fullt upp med att reda ut vad jag själv kan hjälpa mig själv med, om det låter begripligt.   Så Linked In vore inget att orda om om det inte vore så att idag när jag öppnade datorn fanns…

+Read more