Min mediabild blir allt diffusare. Så många pixlar på en gång, så mycket att ta in och förstå. Så mycket att betänka och försöka se från två håll. Så mycket att hinna med och så grannlaga att väga för och emot, ibland på hårfin guldvåg. Så mycket att upptäcka och så mycket att snabbt försöka sortera bort. Så mycket kaos och så nödvändigt med rensning. Som hemma i hyllorna. Så skönt när det äntligen sker. En garderob, såväl fysik som mental, som rensas och kan stängas kanske för evigt.
Jag har blivit allt duktigare på att bara läsa det jag själv vill, vilket betyder att jag blir allt skickligare på att snabbt identifiera det jag gott kan undvara. Bortvalet är människans bästa vän i kampen om mental överlevnad. Bort det som inte berör, inte intresserar, det vi hört förut, känner illalukten av, anar dissonanserna bakom. Medievärlden kryllar av dolda agendor. Det stora spelet på nätet är därför inte att sortera frukter eller skjuta ner banditer utan att identifiera de lömska bakhåll som lurar.
Det gör att jag allt oftare bara läser halva artiklar, ibland ser jag i stycket före det sista vad allt handlar om och bläddrar vidare, allt oftare skruvar jag ner ljudet på teven, byter kanaler, låter P1 stå på men slår allt oftare dövörat till. Jag har till och med insett att man kan sluta med romaner mitt i. Förr var det en hederssak att läsa till slutet. Sedan en tid är jag ljudbokslyssnare och har vid det här laget ett tiotal romaner halvhörda om ens det. Inte för att de är dåliga utan därför att just de inte känns som att de passar just mig just då.
Med åren blir jag allt mindre tvärsäker. Märker att jag allt oftare undrar vad jag egentligen tycker. Det är då som skrivandet är bästa vän. Det är då jag överlämnar mig i den månghundraåriga kommunikationskonstens givande hand. Som börjar med konsten att skriva brev. Inte en lapp på köksbordet. Eller ett informationsblad om vad man haft för sig på senare tid. Utan brev som förmedlar vad man egentligen och innerst inne tycker. Vilket ytterst handlar om vem man är i förhållande till allt och alla andra.
Ur den konsten antar jag att allt annat skrivande uppstått antingen det kallas poesi, romaner, noveller, essäer, artiklar, kåserier eller sådana här krönikor. De har alla brevet som ursprung. Men inte brev i blindo utan brev som har en bestämd mottagare, en namngiven människa av kött och blod. Någon som representerar något som man har en relation till. Ett sätt att öva, som därför unga så ofta gör, är att skriva till sig själv. Till vem man vill bli från den man är. Det kallas dagbok men är inte ett häfte med spridda anteckningar. I dagboken byter man sida över bordet med sig själv, skriver, flyttar och lyssnar, svarar och byter plats, skriver och lyssnar.
Man kan också skriva till påven. Till statsministern, Amerikas president och Putin, till vem som helst, till och med till Jesus. Tricket är att aldrig posta det. Att aldrig stoppa det i kuvert och gå till lådan. Och förstås att aldrig någonsin ens fundera på att sprida det i sociala media.
Det är själva skrivandet som är grejen. Att öppna sig för en person som man vill föra ett allvarligt, förtroendefullt samtal med, som man förutsätter lyssnar och lyssnar på rätt sätt, inte förstrött eller för att hitta blottor för nedgörande kritik, kan vara mer terapeutiskt än samtalet med terapeuten. För vad vet man om dennes egentliga intresse och agenda. Vad betydde blicken ut genom fönstret, på klockan? Den man ser framför sig när man skriver sitter still, lyssnar på varje nyans. Därför är man angelägen om att det ska bli så bra som möjligt.
Det personliga skrivandet är väldigt berättande för berättaren. Jag har skrivit det åtskilliga gånger i den här spalten, som går mot två hundra krönikor där de flesta påbörjats utan klar tanke på vad som komma ska. Det finns ingen hejd, visar det sig, på vad man kan upptäcka hos sig själv när man skriver utan att till en början veta om vad.
Nu är ju dessa krönikor inga personliga brev, vilket har att göra med att jag inte ser dig som läser. Du är, om du inte missförstår mig, inte en person. Däremot är du en av många som delar ett av mina stora intressen, det vill säga intresset för kommunikation och därmed även för reklam. Hade jag bara skrivit till dig, och känt dig, hade texten blivit ett brev och inte en krönika.
Det är när man ser en person som man känner och har en relation till, som man tror saker om, rätt eller fel, som det förunderliga händer att man börjar kommunicera: lyssna, prata, lyssna igen, prata vidare, hitta den ostörda dialogen, den inre där allt annat som sägs och hörs i världen runt omkring för en stund är ovidkommande.
Nu blev det här en helt annan krönika än den jag först började skriva. Så kan det också gå. Plötsligt började jag, helt omotiverat, att fundera över vad som hände när betalningsmodellen Pris-efter-prestation förlöste en kommunikationsbransch som då för mer än femtio år utgick från att den inte var särskilt begåvad, kreativt sett, och därför tog betalt efter hur många gånger det mediokra upprepades. Resultatet blev inget mindre än en revolution. Plötsligt var ”allt” som behövdes artistisk talang kombinerad med utpräglat affärssinne, papper och penna. Och kunder som vågade tro på den enskilda människans geni.
Men förändringen gjorde också att nu kunde vem som helst erbjuda marknaden sina tjänster. Därmed uppstod inte bara ny revolutionerande bra reklam utan också motsatsen. Tänkte jag. Men så valde jag istället att skriva om brevskrivning. Kopplingen blir aningen långsökt men så här gick första stycket:
Det som är så svårt att åstadkomma att det ytterst sällan uppstår, som när det är riktigt bra kan vara värt tiotals miljoner för den som köper tjänsten för några hundra tusen, som förutom att den säljer så det knakar bygger varumärken som firman bakom kan luta sig mot i åratal och allt detta utan att vanliga medborgare far illa; får tinnitus, blir förbannade över att betraktas som lättlurade, känner sig utsatta för diskriminering eller kränkta för hur de ser ut eller hur de lever sina liv, eller helt enkelt bara blir ännu tröttare på sin vandring genom ett medielandskap som flödar över av alternativa sanningar, ordknappa filosofier och ohämmat egenskryt – det är faktiskt inte lätt.