”Titta där åkte dom”. Vi försöker följa tågspåret men det försvinner. Bussen från flygplatsen har en något annan sträckning. Så skymtar vi det igen och tankarna försöker än en gång begripa det omöjliga. Vår dotter har velat göra den här resan allt sedan tidiga tonåren. Att jag på senare tid försökt locka med att Berlin nog har mer att ge har inte hjälpt. Hon ville hit precis som hon för femton år sen ville till Amsterdam. Hon är fascinerad av spåren. Eller spåret, detta enda, samma nu som då. Det tar en stund innan även jag grips av dess hisnande symbolik. Att vi ser spåren efter ett sargat och infekterat Europa i EU-valtider är en slump, vi har haft minst tjugo år på…