I århundraden var fiktionen vägen till insikt om den mänskliga naturen. Odödliga romaner visade vilka vi är, vad vi vill, kan, drömmer om och är kapabla till. Idag är det emellertid det mindre intressanta navelskåderiet som gäller. Den ene ”författaren” efter den andre blottar sin ”jobbiga tid”. Varför vi vill ta del och gråta med kan man undra innan man inser att det som vanligt är marknaden som styr: Media som lever på löpsedlar, som skapar författare, som söker författare som hamnar på löpsedlar, som söker förlag, som måste få det att gå runt. Och då behöver ge ut det folk vill läsa. För att lära sig?

 

När man läst några av dessa blottade bekännelser inser man att en osannolikt fiktiv deckare har mer att berätta om den mänskliga naturen. Att fantasin kan vara verkligare än verkligheten. Nu när sanningen dessutom både kan vara halv och alternativ närmar den sig det som kan upplevas som sannast av allt: myten, en oslagbar marknadsföringsåtgärd. Oslagbar för sin uthållighet. Dikt och verklighet på samma gång. Har man en gång tagit del av den glöms den aldrig. Jämförd med myten står sig reklamens så eftertraktade storytellingskonst slätt.

 

För att det sannolika ska kunna ha inträffat måste emellertid efterlämnat bevis finnas. Som en trappa, särskilt om den är synnerligen anmärkningsvärd; pampig som en fontän i Rom i  svängd carrera på väg upp i rymden. Som Hotell Knausts i Sundsvall. Grandios, magnifik, skulptural, ett trapphus på fyra våningar inne i huset. En trappa som tar andan ur en, särskilt som man gärna går i den hellre än åker hiss, även om man bor högst upp. I många år var hotellet nedlagt. Då passade Patent- och Registreringsverket på att flytta in. Sprang med sina pärmar i trappan, satt i den med sin kaffekopp, kanske hade möte eller slumrade till på den tjocka, sköna, blå stegmattan. Man behöver ingen större fantasi för att tydligt se firmafesterna.

 

Men att en löjtnant skulle ha ridit uppför trappan efter en vild fest är inte belagt, möjligen en alternativ sanning. Ändå är det kanske Sundsvalls mest spridda berättelse. Fler vet att berätta om detta för besökare i staden än att staden brann ner 1888. Ändå hände det inte, eller inte helt, eller kanske bara uppför de första stegen från gatan till entreplanet. Varpå fantasin skenade mer än hästen. Eller hände det trots allt men med att hästen var en ponny som på fjärde våningen kunde fraktas ner med bagagehissen? Men om, säger om, nu kavallerilöjtnanten, eller någon kung som det också spekuleras om, verkligen lyckades rida upp till fjärde våningen återstår frågan: var tog hästen vägen?

 

Det finfina med myter är att who cares. Bättre reklam för ett hotell, kanske till och med för en stad som i sig har mycket annat gott att erbjuda, finns inte. Här behöver inte reklamen ta till sina vanliga grepp. Den kan hålla sig till den sanning alla vill ha.

 

Trappan i Hotell Knaust har ett mellanplan som gjort för kontemplation. Två sköna fåtöljer utgör parkettplats till scener ur  det liv som utspelar sig i trappan. Men ger också plats för tankar, som att allt är reklam. Till och med en hotelltrappa.