”Titta där åkte dom”. Vi försöker följa tågspåret men det försvinner. Bussen från flygplatsen har en något annan sträckning. Så skymtar vi det igen och tankarna försöker än en gång begripa det omöjliga. Vår dotter har velat göra den här resan allt sedan tidiga tonåren. Att jag på senare tid försökt locka med att Berlin nog har mer att ge har inte hjälpt. Hon ville hit precis som hon för femton år sen ville till Amsterdam.
Hon är fascinerad av spåren. Eller spåret, detta enda, samma nu som då. Det tar en stund innan även jag grips av dess hisnande symbolik. Att vi ser spåren efter ett sargat och infekterat Europa i EU-valtider är en slump, vi har haft minst tjugo år på oss. Resan ska sluta med att jag lovar mig själv att berätta. Ett så självpåtaget uppdrag har bara funnits anledning till en gång tidigare. Det var när vi rest genom Egyptens djupa historia med buss, tåg, båt, flyg i den ordningen från Alexandria till Abu Simbel. Då blev det reseskildringen/deckaren Farao Färde.
Bussen från flygplatsen är fylld av en tystnad som inte har mycket Sällskapsresa över sig. Ingen skrålar, flabbar eller försöker lätta upp stämningen med beprövade partyskämt. Vi är tjugotvå personer mestadels mogna pensionärer. En och annan medelålders, bland andra ett par som, visade det sig senare, avstod själva anledningen till resan. De skulle besöka släkten på kyrkogården.
Guiden pratar på om Polen och Krakow, om allt vi också ska få se. Normalt guidar hon numera i Indien och Vietnam men har i årtionden haft hela världen som arbetsfält. Ändå tror jag henne när hon säger att Krakow har en speciell plats i hennes guidehjärta. Vi suger i oss Polens historia och undrar lite till mans hur detta orättvist placerde slättland, ett mittens rike i ett evigt söndrande Europa, kunnat bevara sin så starka nationalkänsla. Vi går in i katedralen och känner vår egen slumrande få liv. Där lever ännu Sigismund så stendöd han är. Varje dag ringer hans klocka punktligt från tornet. På vägen in hör vi om förre påven, snygg som Gary Grant enligt guiden, och en sjutusan till idrottsman. Och jag tänker på hur lätt den påvliga utstyrseln, och det sätt att tala och röra sig på som ämbetet bjuder, skänker helighet åt en gammal farbror som nyss var yngling och man hungrig på allt. I en storslagen sarkofag ligger Polens nationalhelgon Stanislaus som symbol för nödvändigheten av att stå upp för sin övertygelse. Till och med så långt att kungen med svärd i egen hand, eftersom gardet vägrade, fick göra jobbet.
Det blev kväll och dag därpå och vi ser Saltgruvan, en underjordisk värld som är svår att föreställa sig innan man med brännande lår traskat de över 800 stegen ner i underjorden. Där öppnar sig kilometrar med stenbrott, bergrum, trappor, bönerum och katedraler. Allt uthugget för hand ur väggar av svart salt under en arbetsdag som för många blev den sista. Jag tänker på Trapani på Sicilien, där jag för många år sedan var med Fernando inför boken om Italiens Smaker. Där var saltet havets, här är det bergets. Men oavsett vilket var det sin tids guld. Utan salt ingen uthållig mathållning, det vill säga förruttnelse och långsam död. Det är mycket vi inte längre tänker på. Men nu ska minnen väckas. Och det med den brutalitet som krävs för att de aldrig ska tillåtas bli som saltet på bordet.
Dag tre i bussen säger dottern åter: ”Titta där går järnvägen”. Vi är nu bara ett par mil från Oscewiez. Klumpen i magen växer. Okunnig om var gränsen för människans förmåga att plantera nytt och måla om får oss att tro att nu borde vi snart se, åtminstone ana något. Jag har alltid tänkt mig Auschwitz (Oscewiez på polska) som ett barackläger ute på ett öde gärde. Men alla ängar och åkrar är vackert odlade och beströdda med välskötta hus, villor, radhus och en och annan lägenhetslänga. Fortfarande kan dock hushållskolet komma vandrande, lastat på häst och vagn. Vi spejar ut över stadens ytterområdens anlagda täppor, ansade fruktträd och prydliga staket. Här kan det omöjligt ha hänt. Och jag tänker hur tänker de? Kan man bo här och glömma, öppna fönstret utan att tänka på den speciella röklukt som en gång spred sig över nejden.
Men måste man så kan man. Sådana är vi. Den verkliga historien har lätt att bli den berättade, den mer uthärdliga, den som var farfars, en mer anekdotisk som blir film och böcker för kommande generationer att ta del av när andan faller på. Men här! Hur kan det ske just här? Därför att alternativet är utflyttning, bortsprängning från jordens yta, förträngning, glömska, bortkastade skyltar och omritade kartor.
Och jag inser att de som stannat är de modiga. De som inte glömt utan lärt sig leva med det som inte går att glömma. De bygger nytt, stretar framåt mot konstfullt stenlagda uppfarter för dubbla Suvar, plattlagda uterum där förr växte gräs, färdigt framodlade häckar, pooler, poolhus och hiskeliga grillar. Jag tänker på min gamla trädgårdsstad där historielösheten nu tillåter att man bokstavligt talat spränger bort den gamla och fram den nya idyllen.
Bussen rullar in i den lilla staden. Följer huvudgatan, parerar trafiken, passerar lunchhandeln. Nu kan det inte vara långt kvar. Varför ser allt ut som om det som alla vet finns just här och ingen annanstans inte gör det? Guiden pratar på om allt utom det vi vill veta: hur långt det är kvar, var vi ska svänga av. Vi spejar genom panoramafönstren. Hon vet att spänningen är bra, ett försvar för vad som komma ska. Man bör vara beredd när man angör Auschwitz, sakta närma sig. Inte flyga in, lösa entré, knäppa kort och flyga hem. Vi ser järnvägen smita in bland husen. Vet att där den med ett stickspår slutar slutade allt mänskligt liv, all värdighet, all sans och vett. Där stod helvetets konstaplar med sina självupptagna miner, sin givna rätt att peka du dit och du dit.
Så svänger busen av från huvudgatan. Vi är fortfarande, som vi tycker, mitt i stan. En man krattar löv. En flicka cyklar gatan ner. Efter några hundra meter parkerar vi på en plats där det redan står kanske tjugo, trettio bussar. Jag känner plötsligt hur onödigt förfinade de blivit med sina svepande dekorationer som vore de vandrande nöjesfält, sin AC, WC och sina backspegelvingar, som böljar som fiskens framfenor. Alla tittar omgående åt samma håll. Det är uppenbart varåt det intressanta döljer sig. Stora träd skuggar den öppna parkeringsytan. Men guiden travar raskt åt annat håll. Vi ska äta lunch och vill man ha något i sig, vilket inte känns helt nödvändigt, gäller det tydligen att hänga med. Vi har tid att passa. Många om budet. Att uppleva Auschwitz är inget man gör på egen hand, strövande omkring med sin kamera. Det gör man på löpande band och tack och lov för det.
Tiden, sjuttiofem år, har naturligtvis visat och lärt att bästa sättet att ta sig igenom detta grundlösa helvete är att göra det i grupp i skydd av en malande röst som informerar utan att söka den extra dramatik som är helt onödig, som manar på där vi kunde ha fryst fast för evigt, som gör att vi faktiskt kan se det man inte trodde fanns, eller var möjligt, det vill säga få sin egen vildaste fantasi bildsatt, där vi utan att svimma kan möta en verklighet som är så avlägsen som historiens mörker förmår göra den. Jag gör som alltid när jag ska se det märkvärdiga: försöker se det lilla. Så har jag alltid fungerat. I fantastiska hus har jag brytt mig mindre om möblemang, konst och annat av omtalat värde. Mer om originalmattan som alla märkvärdiga måste ha gått, stått och kanske skvimpat vin på. Eller om fönstret som lockat allas ögon att försvinna ut genom i hopp om att se bortom utsikten.
Jag försöker låta bli att möta varje blick i de svartvita nakna porträtt som köar längs korridorernas alla väggar. Koncentrerar mig på att stanna vid bara den enes. Vilken som helst. Läser långsamt de summariska raderna. Djävulens egen poesi: iskall, lakonisk och just därför så rik för den som stannar upp, som vågar vägra hasta vidare. Och jag tänker, så här efteråt, på alla de romaner, filmer, konststycken som inte ens kommer i närheten av vad dessa kortfattade meningar öppnar upp för, och till. Men också på att när så sker vet vi vad konst är, en påminnelse om vad människan också kan. Extra effektfull på en plats där det är så uppenbart vad hon också är i stånd till.
Att gå och rösta är så stort att det kan kännas onödigt. Vad betyder min röst i ett hav av andra? Tanken är begriplig men inget att yvas över. ”Inte onödigt för mig”, sa den lilla snäcka som låg uppsköljd på stranden bland miljoner andra när vandraren kom, böjde sig ner och slängde just henne tillbaks ut i havet. Därför berättar jag än en gång om vår resa till Auschwitz. Den förra hittar du genom att scrolla några krönikor bakåt.
Bilden: En kulle med träd och skorsten men under Auschwitz sista gaskammare. Ingången ligger till vänster utanför bilden.