”O hjord som mig fostrat har och fädrens flaskor tömmer”, skaldade jag i min studentikosa ungdom. En lek med ord snarare än en djup tanke. Tegnérs epos Svea som börjar ”O jord som mig fostrat har och fädrens aska gömmer” hade varit föremål för klassens intresse. Min tolkning som fortsatte i samma stil alla verser igenom blev så populär att jag ombads uppsöka Avesta Tidning, som faktiskt tog in den. Det blev min litterära debut. Tegnérs dikt Det Eviga om svärdet som formas av den djärves hand fick även den en tolkning av liknande art. Jag erinrar mig dessa verser när jag inser hur det eviga idag blivit det tillfälliga. Det vill säga det nuvarande utan koppling vare sig bakåt eller framåt. Ett…