Jag har med stort nöje tagit del av Fredrik Reinfeldts trevliga samtal med gamla kollegor i toppolitikerbranschen. Jag kallar det medvetet inte för intervjuer. Det är nämligen det som är poängen, att här får vi höra en människa med mycket att berätta om, hämtat ur verklighetens komplexa landskap, som får tala till punkt. Till en som lyssnar och väldigt gärna vill höra vad vederbörande har att förmedla. Som själv är väl insatt och därför vet vad en intervjusituation normalt innebär, nämligen mest Ifrågasättande, stress, oro, risk för felsägning som blir kolsvart rubrik dagen därpå och sedan möte med verkställande utskottet. Här luktar inte krutrök bara gott från de pudrade näsorna.

 

 

Så välgörande att höra en ”intervjuad” få tala inifrån sig själv, som får uttrycka sig på sitt sätt och hinner med sin eftertanke. Som får vara precis så partisk som vi alla är. Ju mer dessutom desto mer vi vet, kan och är insatta i ämnet. Som inte avbryts mitt i, inte ifrågasätts för vad som nyss sades, inte i varje sekund tvingas ägna all sin intellektuella kapacitet till att parera försåt och listiga fällor, som tillåts vara trygg i den person man är med perspektiv på den roll man en gång innehade. Med den distansen.

 

Något mer partiskt än ett sådant samtal finns knappt. Vad andra tycker om saken framgår inte. Allt som sägs står oemotsagt och det är så skönt att höra. Så välgörande därför att jag, och alla andra som lyssnar, vet just detta; att här talar en person om sin del av den sanning vi alla söker. Andra talar på annan tid och plats om sin, kanske en helt motsatt. När vi hört båda och alla andra varianter på personliga berättelser i ämnet är vi på väg mot vår egen sanning. Som också blir helt partisk.

 

Jag såg programmen som ren information. Lärde mig mer om amerikansk utrikespolitik än av det mesta jag tidigare tagit del av under en timme, eller under tio timmar. Förstod mer av situationen i mellanöstern, i den mån den alls går att förstå, än av alla dessa professionella kommentatorer som vill höras därför att det är deras jobb att sammanfattningsvis försöka förmedla hela sanningen i ett enda svep.

 

Jag anslöt mig aldrig, redan på den tiden, till den så glorifierade skjutjärnsjournalistik som uppstod under de år när jag själv trodde att jag skulle bli journalist. Jag trodde inte att den nakna sanningen kunde grävas upp med konfrontation och åsidosättande av vanligt hyfs. Men så blev jag ingen journalist heller. När jag gick utbildningen fanns inte många som trodde på samtal som väg till sanning och upplysning. Den skulle pressas fram eftersom ingen av ”makthavarna” antogs ha lust att säga som det är. Får de hållas talar de bara i egen sak.

 

I botten låg misstanken att läsare, lyssnare, tittare inte har förmåga att själv sätta sig in i komplicerade frågor. Då gäller det att förenkla. Så gjorde även reklamen på den tiden, kokade ner budskapet till en enkel sanning som sedan upprepades i det oändliga eller så länge mediepengarna räckte i hopp om att publiken till slut skulle inse att den som hörs mest och tydligast nog har rätt. På en redaktion i huvudstaden hängde på den tiden en devis, som lät som ett skämt men nog var allvarligare menat: ”Kom ihåg att läsaren inte är så dum som du tror, hon är dummare”.

 

Många av mina kurskamrater var av rätta virket. En god vän var Ulf Gudmundsson. Vi delade lägenhet i någon slags storfamilj. Ulf var som klippt och skuren på världens krigsskådeplatser. Han blev också världsreporter i teve med khakiväst med tredubbla pennor i bröstfickan. Men han rapporterade, berättade vad han såg och hörde, vilket förstås är den journalistik som vi inte klarar oss utan. Det är förstås inte den jag här talar om utan om den som stridsberedd sätter sig framför en person, som man vet är laddad med relevant information men förpackad i ett eget partiskt sammanhang, och utgår från att om vi ska få veta något ”sant” får vi allt ta i med hårdhandskarna. Istället för att göra som Reinfeldt gjorde. Eller kunde göra eftersom han inte är någon journalist. Och eftersom han själv mycket väl kunde sätta sig in i den andres roll. Ur dessa samtal kom, låt oss säga, halva sanningen. Men en sann halva. Programmet skulle därför i den bästa av världar ha följts av program där andra halvans sanning, en lika partisk motpart, gavs samma möjlighet att samtala fritt. På sitt sätt utan att bli avbruten och allmänt ifrågasatt.

 

Jag förstår att journalistkåren inte gillade programmen. Inte ens Anna Hedemo trots att hon själv i sin serie ”Min sanning” visar vad det goda samtalet kan ge. Jag tror inte på allt hennes gäster säger, men jag tror på deras syn på saken. Och jag inser att min nästa tanke är rent outhärdlig i kretsar där sanningen ska fram i allmänhetens intresse. Nämligen att den kommersiella marknaden kunde ha något att tillföra. Reklam är förstås partisk. Det är dessa sanna natur. Men den är dessutom alltid emotsagd. Den har en motpart, ofta flera, som menar att frågan har andra lösningar, andra sidor som man borde beakta innan man beslutar sig. Först när alla intressenter meddelat sin del av sanningen om ”bästa val” kan mottagaren få en uppfattning om hur den egna domen ska lyda.

 

Reklamens väg till ”sanning” är enkel: du säger ditt så säger jag mitt så får publiken lyssna, bedöma och avgöra. Sådan är retorikens grund allt sedan Aristoteles som menade (min fria tolkning) ”vars och ens rätt att med de argument som står till buds försöka övertyga andra”. Den som vill skapa intresse, beröra, lära ut, få saker att hända gör därför ungefär som copywritern. Det gäller för all kommunikation. En lokal enspaltare om en katt som fastnat i ett träd kräver en ekvilibrist vid tangenterna om det ska bli något annat än en försumbar notis. Först när den lilla flickan, som äger katten, får komma till tals och berätta på sitt sätt utan att bli avbruten lär händelsen ut något till de som tar del av den. Ett skjutjärn skulle få henne att börja gråta.