Vi var många runt ett mycket speciellt julbord det här året. De flesta av gästerna kände vi, somliga bara till namnet men alla till utseendet. Det var bäddat för en härlig tillställning men den rätta stämningen inföll aldrig. Flera av gästerna verkade knappt närvarande. Ändå pudrades det näsa och nöps det i skjortlinningar hela tiden. Som om det var fotografering eller rent av filminspelning på gång. När värden klappade i händerna var det en skönlockig yngling, som man borde känna igen, som plötsligt reste sig upp. Han hade varit helt borta i egna tankar ett tag. ”Trodde det var tagning”, sa han och log varpå alla skrattade igenkännande.
De var som från skilda världar. Flera av dem stöter man på i Bromma, på Parks café och i Alviks Livs. De satt där och kändes malplacerade. Som om de var med i fel program. ”Det blir väl inte danstävling eller frågesport kring melodifestivalen”, viskade min bordsdam. Längre ner vid bordet satt en väldigt aktuell kändis. De flesta var för övrigt medlemmar i detta femte stånd. Mannen såg konstant vrång ut. Han var stor och de flesta menade att han hette Ove. Själv hävdade han bestämt att hans namn var Rolf. Men min bordsdam viskade att hon sett honom förut, för kanske tio år sen, då satt han på stadshotellet i Ystad och såg sliten ut.
Genom Fernando, som kommer från en familj som älskar mat, har vi lärt känna ICA-Stig och det blev som vanligt ett fasligt käbblande om vart han tagit vägen och varför det går omkring en operasångare och kallar sig det. Själv ler han bara. Förra jobbet är historia, berättade han. Nu har han gått in i politiken. Flera hundra tusen prickade för hans namn på listan. Något efternamn behövdes inte. Hans program smittar. Vi ska ha rabatt på allt vi köper, menar han. Inte bara på mat utan även på sjukvård, alkoholhaltiga drycker och semestrar i fjärran land. Ju mer vi köper desto billigare ska det vara, sa han. ”Vad heter partiet”, sa någon? ”KP som i Konsumtionspartiet”, sa Stig vid fördrinken och höll fram två chipspåsar, en i vardera handen.
Diskussionen gick hög om det mesta. Som vem som egentligen är president i USA. De flesta menade att det inte kan vara Trump, det är för osannolikt. Då är det mer troligt att den där Underwood håller sig kvar. Obama, erinrade sig någon, men då var det många som undrade om inte han slutat för länge sen.
Sen blev det prat om Cheddar-ost. Någon dristade sig till att viska att den som bjöds inte smakade någonting. Jag råkade höra så jag såg min chans att bidra med något, gammal marknadsförare som man är: ”Undra på det när man inte anser sig ha råd att lagra den. Ost är inget för kortsiktiga kvartalskapitalister. Under arton månader har man bara kostnader”.
”Kannibalisering på varumärket”, hakade en annan som jag först inte hunnit placera men senare kände igen som bartender på en Finlandsbåt. ”Som med allt annat nu för tiden”, sa en tredje och fortsatte: ”Allt är så kortsiktigt, korttänkt helt enkelt, hur det blir sen får man se”. När det tar emot går man bara, ”ghostar” och gör en exit”. Han log mot engelsmannen mitt emot: ”Brexit var väl en bra idé” och så efter en välregisserad konstpaus ”ett tag, tills tanken fått mogna, som osten här borde ha gjort”.
På det följde en livlig diskussion om allt som idag är kortsiktigt. All service till exempel som bara räcker till glada leenden och tillönskningar om att man ska ha en bra dag. Som man allt mer förstår betyder ”kan du inte bara försvinna och aldrig mer störa”. Stig såg besvärad ut. ”Folk vill ha kul när de handlar, det räcker långt”, mumlade han. ”Ja, jag går då inte till Vårdcentralen längre”, sa en äldre dam ”där är inte kul och vem vet vad doktorn kan hitta på att säga, bättre då att leva i nuet”. Då ingrep Ove och sa ”säg nu för fan bara inte carpe diem”. ”Och som dom beter sig på sjukhus”, fortsatte damen, ”bara kärlek, svek och intriger, man kan ju inte se ett trevligt program utan att fatta att något ligger det i allt som utspelar sig där”.
Flera av de yngre herrarna och damerna hade placerat sig intill varandra långt från oss andra. Killarna jobbade på Dressman, hade de berättat när grannen kom och frågade om det fanns plats även för dem. Grannens dotter heter Gina Tricot, vilket förklarar saken. De var helt upptagna av henne hela kvällen. De hade väldigt roligt för vad hon än sa skrattade de så tänderna blixtrade.
En av de äldre herrarna vid bordet sitter i Akademin, men lämnade i protest för en massa år sen. Han är lite senil så alla försöker få honom att yppa vilka som kan komma att få litteraturpriset härnäst. Först sa han Bruce Springsteen, men då skrattade alla och han med. Sen sa han Horace Engdahl och då var inte längre någon som brydde sig om honom.
Ja så där pågick det. En salig blandning av folk, somliga mer overkliga än andra. Som han som hävdade att han var polischef, men såg ut som en politiker. Men då var det en som nickade mot engelsmannen, som alla visste var polis på riktigt. ”Han ser ut som en lokalpolitiker jag minns”, hade någon viskat tidigare. Men mannen var superindendent vid Denton-polisen med mycket jobb i trakterna av Midsomer. Så man ska inte döma av utseendet, sa damen som inte tänkte gå till doktorn med sin rökhosta och tittade sig i handspegeln medan hon rättade till en lock.
Länge tänkte jag att det här är inte sant. Snart påstår väl någon att lillgrabben där ute heter Nils Holgersson och att kvinnan som inte tagit av sig solglasögonen heter Greta Garbo. Har alla blivit tokiga eller, hemska tanke, är det jag som inte hänger med längre. Tänk om reklamens, filmens och romanens människor är lika verkliga som vi och att de lösgjort sig och blandar sig med vanligt folk. Som spökena på slottet. De finns ju i verkligheten, det har vi ett vittne som heter duga på. Ta bara hon Montazami där borta. Är det hon själv som är här? Eller en fru i Hollywood? Eller båda samtidigt?
Tänk om det pågår filminspelning. Tänk om allt som är på låtsas också är verkligt. Inte i verkligheten förstås utan i våra av allt facebookande förvirrade hjärnor. Det svindlade till innan jag lyckades få i mig en klunk vin, samma som man serverat på senaste Nobelbanketten där litteraturpristagaren var högst närvarande, men inte i verkligheten.
Då kände jag att här behövs lite handfast verklighet, så jag harklade mig och sa att jag måste få berätta en enkel historia ur livet. Enkel! Alla studsade intresserat till så jag fortsatte: Ur det lilla livet, det som vi alla så väl behöver nu när tillvaron blivit så osannolik. Och så berättade jag om stoppet i avloppet som drabbade vår dotter. Att hon bor i egen lägenhet och ringde mitt i julaftonsnatten. Det bara bubblade ur henne: ”Det är vatten på hela golvet i badrummet, jätteäcklig vattensörja, jag slängde en matta över tröskeln, stängde dörren och ringde Rör-Jouren. Det kostar fyra tusen bara att vi kommer, sa en sur gubbe. Och sedan ett antal tusenlappar till beroende på vad vi måste göra. Och vi tar bara kontanter, sa han, skickar inte ens faktura. Så nu ringer jag, ni får ursäkta tiden, men vad ska jag göra?”. Så vad gör en förälder. Åker förstås dit vid runt fyra, jul eller inte. Redan utanför hissen anades doften. Jag smög upp badrumsdörren, vadade runt i sörjan, försökte peta, stoppa i propplösande, hälla på kokande vatten. Sakta, sakta försvann en och annan centiliter. Jag insåg att inget mer fanns att göra, just då, så jag åkte hem, tänkte att imorgon får vi ta nya tag. Men dagen därpå var juldagen och allt var stängt, men efter ett samtal till praktiska svågern fick vi höra talas om något som heter rensband, så efter att ha väntat på annandagens öppethållande och hela tiden befarat att någon av hennes grannar skulle höra av sig, man vet ju aldrig hur rören går i hyreshus när man alltid bott i villa, stod jag utanför Bauhaus när de öppnade. Rensbandet visade sig vara en tio meter lång ledad stålslang med en klo ena änden och ett vinklat handtag i den andra. Gissa om jag var spänd!
Det var helt tyst runt bordet. Jag såg mig omkring. Helt osannolikt. Sorlet hade ersatts av dödstystnad. Allt i den stora vackra salongen hade avstannat. Även servicen var märkligt nog både fysiskt och mentalt närvarande. Det är var tydligen spännande. Allas blickar var riktade mot mig. Ingen rörde ens ett glas. Så jag sög på slutet, tänkte på hur David Lynch eller nån annan med tajming på paletten hade gjort, blickade ännu ett varv runt bordet.
”Nå, hur gick det”, sa polischefen som om jag satt i förhörsrum. ”Ja, men för helvete”, sa Ove ”nu får du komma fram med hur filmen slutade”.
Jo, sa jag, sakta förde jag slangen med klon före ner genom avloppet. Efter en meter tog det stopp. Då backade jag nio meter, stod till slut i strumplästen och svajade i soffan i vardagsrummet – och började veva, det tog emot, först lite sedan mer och mer. Då vevade jag för allt jag var värd. Något hände. Det rosslade till från badrummet. Jag sprang dit och hörde ett tydligt slurpande. Då tog jag duschslangen, det hade händige svågern tipsat om, höll den mot hålet och drog på för fullt. Plopp, sa det. Då spolade jag i toaletten och allt blev frid. Julefrid.
”Gud va bra”, sa hon med solglasögonen. ”När går den upp på biograferna?