Jag var ensam hemma och ville ha något verkligt gott till lunch. Så efter ha åkt till affären och inhandlat rätta råvarorna satte jag igång. Knivarna var slipade, kastrullen diskad och gjutjärnspannan väl rengjord.

 

Jag skrapade potatisen, fyra små runda inte mycket större än en rejäl köttbulle. Jag hade köpt en påse tidigare och visste att den skulle passa perfekt. Alltså Bintje, en vanlig, lagom fast och ekologiskt ortsodlad istället för t.ex. en tidig Portland Javelin från någon annanstans. Fyllde vatten i kastrullen, vi har bästa tänkbara ur egen brunn; kristallklart, friskt och syrerikt, men inte mer än att det precis skulle täcka potatisen, saltade lätt, lät vattnet börja sjuda medan jag borstade potatisen, la i den, gick ut till pallkragen, slet åt mig en knippe dill, satte locket på glänt och klockan på 18 minuter.

 

Sedan skar jag falukorven, som här uppe måste vara Ramseles (eller Nyhléns) och inte alltför fettsnål. Vid alltför hög kötthalt som 78% blir falukorv enligt min mening för torr att steka. Jag vill ha fyra millimeter tjocka skivor. De får inte vara för tjocka. Eller för tunna. Jag mätte med knivbladsryggen på min fina japanska kniv. Skar fint 6 skivor. Delade dem på mitten. Och sedan halvorna till kvartar.

 

Tog fram smörpaketet, normalsaltat förstås. Annars är jag sparsam med smör eftersom jag skrivit massor, även en bok, i ämnet olivolja tillsammans med Fernando som jag vet hatar smör. Jag väljer en olivolja som ger en behaglig beska med tydlig Fruttato-karaktär åt gommens bakre smaklökar.

 

Orsaken till att jag delar korven i tjugofyra småbitar är att den då får många stekytor. Jag steker på hög värme, snabbt, vill ha bitarna solbrända som efter en sommar i Sverige, gärna med den lite mörkare kant som blir när de bitarna buktar sig.

 

Sedan tog jag ett stort frukostägg från frigående höna, som jag plockat ur kylen ett par timmar tidigare. Klickade olja i en annan, mindre panna. Spetsade oljan med en aning smör (hoppas Fernando inte läser detta). Jag tar en klick stor som en kavajknapp till en klick olja stor som en ytterrocks. Knäckte ägget och var noga med att gulan förblev hel. Stekte det på normal värme, lossade under tiden i kanterna så att fettet kröp in under. Ville dessutom ha ägget helt. (Misslyckas jag tar jag ett nytt). När gulan såg ut att vilja stelna stack jag spaden i den så att det gula med möda flöt ut och blev ungefär dubbelt så stort. Då vände jag snabbt på ägget, lät det hela gå ytterligare ett par sekunder och tog upp det. Jag vill således ha tre texturer; en fastare gula i mitten, en något mjukare i mitten och en lösare vita runt om.

 

Som tillbehör valde jag hel saltgurka, inget annat. Hel eftersom den i bitar blir för blöt. Till det lite fransk Dijonsenap, en dryg tesked.

 

Den här dagen hade jag tänkt mig en trerätters. Så till förrätt valde jag noggrant en mjuk tekaka (vanlig här uppe) för sin rika sötmas skull. Just det brödet bryter fint mot Kung Gustafs sardiner i tomat. (Sardiner i olja tar jag till andra rätter). Jag smörade brödet lätt. Söker brytningen mellan fiskens sälta och lätta umami med tomatens sötma. Placerade alla burkens sardiner skavfötters på mackan. Mosade dem lätt med en gaffel. Och åt det hela med bestick. Mackan blir godare när man äter den långsamt och i mindre tuggor. Några små dillkvistar fullbordade verket.

 

Till dessert hade jag tänkt mig det enklaste men bästa som finns – färska hallon men givetvis inte trädgårds- utan skogshallon nyss plockade från busken. Till det en vaniljglass, varför det finns andra smaker än vanilj kan man undra. Här uppe får vi ta den butiken har, men faktum är att många numera är helt okej. En rågad matsked räcker. Munhålan ska fyllas av hallonsmaken men bara kyssas lätt av glassen.

 

Bryggde därpå ett par koppar Zoegas Skånerost glad över att paketet var nyöppnat. Slog först en skvätt Mellanmjölk i koppen men inte mer än en matsked. Mjölken rundar till smaken utan att förta beska eller arom och bli en latte. Till det åt jag en Dajm, som ger en god kvardröjande smak eftersom bitar lätt fastnar i tänderna.

 

Det här är bara ett av de många recept jag aldrig överger. De finns inte någon kokbok trots att vi bara i Sverige begåvats med kanske ett par tusen under de senaste tio åren. Föranleder heller ingen profilering i teve. Och är knappast något man bjuder andra på. Det är mat för en ensam. Lagad åt en själv.