Vi blev alla politiker för en kväll men inte sådana som dagligen har att fördela bröd till folket efter behov och förtjänst. Vi satt på ett moln och såg allt i Norrlandsnattens ljus. Långt där nere låg havet övergivet, en ensam liten båt ritade som med linjal sin tunna linje över den blanka ytan. I den stora tystnaden hörde vi oss själva tycka och tänka till över allt det otänkbara som nu visar sig högst möjligt.
Vi var hundratals mil från St. Emilions knotigt intressanta buskar och Bordeaux`s parisiska fasad bakom vilken hela befolkningen äter middag tillsammans i myllret av gränder och smågator. Och vi hade lämnat Paris självt där vi för femtio år sedan gifte oss, faktiskt på min födelsedag. Ådal är en annan värld.
Jag tror att det började med att det den dagen meddelades att vd i ett av landets stora industriföretag fått avgå eftersom ”vi står inför en ny fas”. Det heter alltid så. Som syndabock för det kollektiva misslyckandet kan han dock bära hem bortåt hundra miljoner, visste någon att berätta. Som också kunde meddela att ordföranden för den styrelse som suttit och tittat på under utförsresan kommer att bära hem det dubbla när dennes samlade pensionsutfästelser inträder.
Jag tänkte, som den värsta löpsedelsjournalist, på min dotter som varken blev programledare eller spelutvecklare utan fann sin talang i Vården, särskilt i den med gamla och sjuka. Just då seglade en stor svart fågel, som orättvisans hemska drake, över buskagen nere vid stranden. Att jämförelsen blivit evig gör den inte irrelevant. Hur kan någon efter några år vid ratten till en supertanker, svår att rubba ur kurs oavsett talang och skolning, vara värd hundratals miljoner medan talangen att berika gamla, sjuka människors sista tid med vänlighet, omtanke, samtal, högläsning, pyssel, lättgympa och eftertraktade promenader med rullstol inte belönas alls. För så är det. Linda har fem kronor om dagen, eller om det är sju, och ingen titel alls. Hon vill bli sjukvårdsbiträde men den titeln är avskaffad, så nu går hon som ”assisterande vårdassistent”. Hon älskar sitt jobb, är på plats en timme innan hon egentligen börjar, får gamla som slutat prata att åter börja, och att både sjunga och ta små danssteg.
Den stora orättvisan har fått världen att gunga förr. Och man undrar när världen ska lära sig att den som känner sig utanför och mindre värd gärna vill ge igen.
Sedan kom vi att tala om skolan där allt, enades vi om oavsett vad vi samlat på oss under årens lopp, börjar. Solen dröjde sig kvar som om den fastnat i grantopparna ovan Ådal där världen på nära håll ter sig väldigt liten.
En av deltagarna runt bordet är lärare och hade färska besked om hur en dag kan se ut. Som att skoldagen för vissa kollegor tycks kunna börja med frågan om några elever över huvud taget har lust att medverka den dagen, vilket i den skolan tycks helt okej. Hett eftertraktad på marknaden har han sagt upp sig. Innan han pensionerar sig vill han se vad en annan skola har att ge. Han drivs av lusten att lära ut och jag inser att han har gåvan och därför har elever som inte bara är på plats utan dessutom lyssnar. Som han kan berätta!
Vi famlar runt bland alla de åtgärder som håller rundgången i skoldebatten levande. Recepten från vänster till höger handlar om hur vår svenska skola ska bli bättre så att vi ökar vår konkurrenskraft och slipper skämmas över att våra barn och ungdomar inte är lika duktiga som barn och ungdomar i andra länder. Länder som vi utgår från att vi alltid skall vara bättre än.
Mindre klasser, fler lärare, bättre utbildade lärare, mer ordning och reda, färre mobiler och mössor, fler betyg, tidigare betyg, nya betygssystem, muntliga censorer, andra sätt att ge prov, nya sätt att rangordna resultaten, tidigare uppföljning, privat, kommunalt eller statligt och sist men inte minst bättre föräldrar. Ovan alltsammans svävar den eviga frågan vilka elever som skall uppmuntras till att bli vad.
För en tid sedan klämde Lena Andersson (i DN) i med ett vågat tankeexperiment; tänk om det beror på eleven, att lärandet har med vilken grad av eget arbete som eleven själv är beredd att satsa. I samma veva hörde jag ett radioprogram från Umeå där man intervjuade elever som aldrig hört talas om den idén. ”Vad då, ska jag? Är det inte läraren som ska se till att jag kan! Eller samhället. Eller nån”.
Man kan uppröras för mindre men ändå är det inte där, i den här bloggen där allt människor emellan handlar om kommunikation, som skon klämmer. Problemet och därmed också möjligheten är förstås vem som med sitt artisteri trollbinder åhörarna och får dem att vilja veta mer. Allt utlärande, från att göra kokböcker som fungerar och skriva manualer som är begripliga till att reda ut orsakerna till andra världskriget står och faller med två vitt skilda talanger, inte alltid samlade i en och samma kropp; den att kunna sitt ämne och den att kunna berätta om det. Kommunikation börjar inte med att någon tillkallas för att lyssna utan med att någon säger något som överraskar, berör och engagerar.
Jag inbillar mig att vi alla bara behöver gå till hur vi själva fick våra kunskaper för att inse att det som fastnade står i direkt proportion till hur det levererades. Vad en lektion rent sakligt innehåller räcker inte. Kunskap faller död ner framför fötterna på en lärare som inte förmår skapa 1. Lystring 2. Intresse 3. Engagemang 4. Beröring 5. Aktion. Ungefär som man gör i reklambranschen, frestas jag säga. Där man, i alla fall på sina håll, dessutom vet att godset ska paketeras enkelt, tydligt och så att det blir omtyckt. Vilket innebär att ju ”svårare” ämnet är desto större krav ställs på den som sitter där framme, eller går omkring och med dela sin kropp och själ visar vad allt går ut på.
Den lärare som ser sin roll som kommunikatör börjar därför lektionen med att försöka sätta sig in i var publiken/klassen befinner sig när den inte är i skolan. En process som kräver sin kreativitet. I Umeå befann sig uppenbarligen grabbarna miltals från skolan även när de satt i klassrummet, kanske i avbrutna dataspel, på fotbollsplanen eller innanför tröjan på flickan i bänken framför. Den kommunikatör som förstår vad publiken ”sitter och tänker på” vet att det är där man måste börja. Vilket i skolan kräver en hjärnhalva som förmår skapa idéer som leder från dataspel, fotboll och tjejer/killar till Franska Revolutionen och tredjegradsekvationer. Det går. Går det i reklambranschen så går det överallt där vilja och ovilja har att mötas.
Därefter handlar det om att berätta. Om att börja vandra längs andra stigar än de redan kända. Om att vara personlig. Uppträda. Göra jämförelser, hitta metaforer, utvikningar, gå vilse, tappa tråden men inte fattningen; visa att det inte gör någonting. Återkoppla. Be att få något tillbaks, involvera. Skapa följetänger. Inte en lektion i taget utan en enda som räcker hela terminen. En hjälp kan vara att studera hur teve bygger upp sina bästa serier, inte ett program i taget utan en helt ny värld där vi flyttar in, länge får vara med och inte kan bärga oss innan nästa ”besök” följer.
Men jag misstänker att den skolrevolutionen lär dröja. Att den som äger kunskapen ska styra sitter djupt i hela samhället. ”Artisteri och kreativitet är nog bra men bör hålla sig till scenen, arenan och reklambranschen. Hur skulle det annars gå?” Ändå är det förmågan att berätta som samlat folk och religioner genom historien. Avigsidan, den vi idag ser så tydligt, är att retoriken inte har några gränser, vilket i ett nytt och öppet mediesamhälle förskräcker. Då förfaller även de som råder över skolans utveckling till pajkastning. Då tystnar samtalen, populismen breder ut sig och de ”sunda värderingar” som alla politiker idag hänvisar till fasas ut.
Molnen sänker sig och var och en går hem till sitt. Jag tröstar mig med att en vacker dag ska nog ändå det goda samtalet vinna. Bara det börjar i skolan. Det är där som det goda ska frösättas och vattnas så att till exempel det där med vad orättvisa alltid ställt till med blir tydligt. De som förmår skapa och hålla sådana samtal levande ska vara ortens bäst betalda.