Igår lämnade jag oåterkalleligt in mitt romanmanus. Den som inte gjort det har ingen aning om hur det känns. Lite som att inte våga släppa taget om balkongräcket på fjärde våningen trots att man vet att man måste eftersom hela huset brinner. Till slut finns bara ett kvar; släppa och hoppas att brandseglet håller.

 

”Jag ville skriva en bok som jag inte visste hur den skulle sluta” skrev jag på ett utkast till baksidestext. Och så var det. Jag bara började, då för kanske fem år sedan, med en enkel idé. Naturligtvis måste jag ha känt att den, trots sitt enkla yttre, öppnade dörrar till rum där jag kände mig hemma och just därför ville försvinna längre in i. Se vilka andra som också var där och vad rummen gjorde även med dem. Så jag valde segling, reklam och Norrland.

 

Att börja skriva utan att veta vart det hela bär iväg är vanskligt, men också en chans värd att ta. Även när jag skrivit reklamtexter med tunga faktainnehåll har jag försökt utsätta mig för den tanke som inte fanns, den koppling som inte var väntad, det slut som bara hittas om man ger sig ut på vägen, aldrig i teorin hemma på kontoret. Jag börjar (ofta inte alltid) någonstans och ser vad det blir. Så bör man inte göra står det i handböckerna men handböcker är bara bra om man vill skriva som alla andra. Vill du skriva så att texten blir din och ingen annans gäller det att hitta din egen väg i skogen.

 

Allt jag såg framför mig den dag jag började skriva på min roman var en man i en segelbåt i Vaxholms gästhamn. Och att det är tidig höst och därför ganska ödsligt vid bryggorna. Han har legat där länge. Ser ingen större mening med annat. Han har full koll på vad som händer i hamnen, dag som natt. Så plötsligt en morgon ligger en stor, vacker, vit segelbåt strax intill hans. Han hade inget hört, inget sett. Hon måste ha seglat in i kompakt mörker. Seglat in! Hela dagen iakttar han henne, öppet och i smyg. Men inte ett liv. Som död ligger hon med snyggt vikta segel och spänd akterlina, bara windexen surrar lite lojt. Hela dagen går, hela kvällen och halva natten. Fantasin flödar. Vem är hon, vem seglar henne och vart kan hon vara på väg? Utmattad somnar han. När han vaknar är hon borta. Lika ljudlöst försvunnen som hon kom.

 

Nu vet jag som sagt allt om vad som pågick och hände. Nu har jag som den enda person i hela världen alla svaren. Nej förresten en till vet; en lektör som jag sökte upp och bad läsa. Hennes rapport var förstås avgörande. Därför valdes hon med omsorg; en lärare på författarskola. Jag säger inte mer än att hennes respons hade kunnat avbryta allt. Nu blev det inte så.

 

Men manuset var inte klart med det. Massor återstod. Nu skulle allt hänga ihop, alla lösa trådändar hitta sina vilsna partners, alla tids- och rumsangivelser falla i rätt ordning, tempus stämma, alla (nästan) utropstecken bort, tusen beslut i de till synes mest obetydliga frågor åter nagelfaras, alla namn, åldrar, platser dubbelkollas. Allt betänkas utifrån andras perspektiv än mitt; jag var inte ute efter att provocera, hämnas eller avslöja. I min bok skulle det inte finnas någon hemlig agenda. Hur många gånger vaknade jag inte mitt i natten, kom att tänka på ”han som sa si, hur kunde han veta att, när hon som gjorde så ännu inte kan ha hunnit fram”. Den typen. Ofta gick jag upp och rättade till innan tanken hann glida ur greppet.

 

Målet var att skapa en läsupplevelse, inget annat. Äntligen fick jag skriva som jag känner för. Tidigt trodde jag att jag skulle bli journalist. Tack och lov blev det inte så. Jag kan inte ställa folk mot väggen. Skulle högst ogärna knacka på mitt i natten och störa. Vill inte vara tvärsäker. Och absolut inte hänga ut folk som trots lagligt skydd ändå förväntas bli igenkända innan dom fallit. Driver jag kampanjer skall avsändaren, och avsändarens avsikt, vara tydligt angiven. Som i reklamen.

 

Hade jag ändå blivit journalist hade jag kanske med tiden kunnat bli krönikör. Men så börjar man inte i den branschen, det är så man slutar. Eller gjorde på min tid kanske är bäst att tillägga eftersom nätet idag erbjuder alla möjlighet att vika ut sig med sina kunskaper, åsikter, insikter, avsikter och utsikter.

 

Skriv kortare! Så hojtade Leon så fort han passerade min dörr under mina år på Arbmans. Jag följde aldrig det rådet. Som copywriter blev jag de långa texternas man. Otaliga helsidor har lämnat min penna. Texter som andra med några raska penndrag kunnat halvera eller sammanfatta i åtta snärtiga rader. Idag är långa reklamtexter i princip utrotade, kanske är de rent av förbjudna, vad vet jag, jag ser dem i alla fall inte. Vilket verkar onödigt defaitistiskt, ett resultat av den eviga osanningen att ”folk inte läser det som ser långt ut”. I skydd av den ovisdomen är det lugnt och skönt. Där duger lagom. Kan man inte skriva långt behöver man inte fundera över vad en hel sida i tidningen kan berätta, lära ut, entusiasmera, uppmuntra till vidare studier av, förklara som hörande samman, resonera kring, roa, underhålla och skapa närkontakt, till och med känslomässig, med den som har allt detta att bjuda på.

 

Kan man inte skriva långt skriver man kort. Vilket i och för sig är en konst även det.