Det har alltid förundrat mig att så många påstår sig inte kunna skriva – och nöjer sig med det. Som om skrivandet vore förbehållet några med medfödd talang.

 

Vi har alla en uppsjö berättelser, uppsatser, noveller, romaner och essäer inom oss. De ligger där och skvalpar men tyvärr bara i form av tusen och åter tusen småbitar. Bitarna är fragment av alla de kunskaper, erfarenheter, fantasier och drömmar vi bär på. Lagret är oändligt, större än riksarkivets.

 

I möten med andra blir frustrationen total. Hur skall bråkdelen av allt jag vet, har varit med om, känner, tycker och tänker nå fram till de jag väljer att försöka komma lite närmare? Att inte kunna skriva så att man intresserar, berör och som man vill bli uppfattad, till och med utgå från att man aldrig kommer att kunna, är väldigt onödigt. Ett handikapp, som de flesta av oss (inte alla förstås) skaffat sig själv. Och eftersom så många andra gjort samma sak uppstår ett naturtillstånd, tror man, nämligen att det bara är vissa som kan, ”att jag inte kan är som det ska, jag är ju som de flesta andra”.

 

Jag vet av erfarenhet. Jag kunde inte heller skriva. Men jag verkade inte kunna så mycket annat heller när jag försökte mig på universitetsstudier. En gammal klok man snappade upp att jag under mina tonår skrev brev. Inte med en stavelse antydde han att kvalitén spelade roll – bara att jag skrev. Bli journalist, sa han. Lämna det här universitetet och sök jobb på en tidning, så liten som möjligt så att du får skriva så mycket som möjligt. Så blev det. Jag började på Fagersta Posten, Sveriges minsta tidning med femton hundra prenumererade exemplar.

 

Sedan dess har jag övat och övat, flera timmar dagligen i alla dessa år. Idag går det lätt. Hur bra det blir är en annan sak men det viktiga är att jag känner att jag ”kan skriva fram vad jag ofta inte ens vet att jag bär på”. Efter en timme kan jag lägga händerna i knät, läsa och lära känna en man som är väldigt lik mig men som tydligen har även annat i sig. Det är en mycket märklig upplevelse. Och jag får den dagligen.

 

Jag har nyligen skrivit ett romanmanus, tre hundra sidor som jag inte har en aning om hur tiotusen ”infall” knypplades till en enda väv. Visserligen minns jag hur det började; med en enkel, men i mitt tycke, bra idé, en som kunde bära långt, gräva upp och föra med sig mycket på färden. Och visst var jag högst medveten om vilka miljöer det hela skulle utspelas i, miljöer jag känner väl, som reklamens även om boken ingalunda blev en bok om reklam, och som seglingens eftersom där finns så mycket inbyggd dramatik så att säga gratis. Och sist men inte minst även Norrlandskustens som jag känner den för sina tysta, öppna vatten, ensliga öar och steniga skrymslen.

 

Där någonstans satte jag igång. Det bör ha varit för ungefär fem år sedan. En efter en dök människorna upp, började tala med varandra och göra saker. Det ena gav det andra. Det den ene hittade på drabbade den andre, som föranledde den tredje ett frispel som gjorde att allt blev som, i mitt tycke, livet.

 

Nu har jag lämnat mitt manus till en beprövad lektör som dels låter meddela att jag skrivit en ”spänningsroman”. Det gläder mig oerhört eftersom spänningen inte har ett dugg med svenska deckarundret att göra. Och dels att den är anmärkningsvärt (!) ”välskriven”, vilket om möjligt gläder ännu mer eftersom detta med att kunna skriva blivit en tillgång jag värderar högre än andra eventuella färdigheter tillsammans.

 

Vi är alla unika. Därför är det viktigt för alla att få kontakt med de instrument på vilka vi kan uttrycka vår personlighet. Det skrivna ordet är den konstart som då står oss alla närmast. Betydligt närmare än till exempel konstens och musikens. När din person möter andras, utan att du förställt dig eller spelat teater, uppstår den kontakt som allt mänskligt liv vilar på. Kärlek, vänskap, kultur, sport och allsköns affärer. Vi kallar det kommunikation ett begrepp som emellertid blivit så urvattnat att allt som rör sig sägs kommunicera; kärl, trafiken, lodrät såväl som vågrät, mediabruset, bildfloden och det evigt lösa pladdret.

 

I ivern att må bättre, leva längre och bli snyggare tränar vi våra kroppar. Ofta till bristningsgränsen. Ett bättre skrivande kanske inte ger längre liv och definitivt inte en snyggare kropp men absolut ett ökat välmående. Massor av ökad kunskap eftersom allt bra skrivande börjar med innehåll, något att skriva om som intresserar andra än en själv. Dessutom ökad självkännedom eftersom enda sättet att på allvar beröra andra är att våga öppna dörrar till sina inre rum, dörrar som pladdret aldrig rår på. Sist men inte minst resor. Med pennan kan du resa till vilket som helst av världens allra minsta och största hörn. Och in i vem som helst som där bor. Vi har det inom oss. Allt som behövs är att vi lär oss skriva och sedan aldrig slutar öva.

 

Resan kanske slutar i grannbyn men det du kan komma att uppleva den gången övergår vida allt du ser och hör om du så besöker den tusen gånger, så att säga på riktigt.