Det var julen 1981. New York glödde av glitter. Snön föll sakta, som på film, över Manhattan. Det var bjällerklang och knorr under skorna i snömodden. Utanför Macy´s satt tomten med sitt ho, ho och barn på varje knä, verkligare än Rovaniemis. Världen var redan så stor att den äntligen började passa Ove. America was greater than ever. Vi hade anlänt med planet som inte borde kunna flyga. Men som varje dag i nitton år till skulle trotsa alla naturlagar tills det som inte kunde hända gjorde det. Planet som startade före lämnade en metallflaga efter sig på banan. Concorden sög in den, stegrade sig och störtdök. Lasse, Lasse liten, sjöng min mamma när jag var liten. Världen är så stor så…