Det skojades på sin tid om att ”allt går att sälja med mördande reklam” till och med konserverad gröt. På bästa radiotid hade den envisa slingan i åratal roat folksjälen. Hela Sverige trallade Ulf Peder Olrogs glada visa av hjärtans lust. Hade Melodifestivalen funnits hade den garanterat vunnit. Men bakom de glättiga rimmen låg blodigt allvar. Reklam ansågs vara cynisk, rå, ansvarslös propaganda, ett kapitalistiskt påfund som utnyttjar den aningslöse konsumentens godtrogenhet, struntar i följderna, vill bara ses och höras, talar ohämmat i egen sak, är rent narcissistisk och saknar därför stil, ton och vanligt folkvett. Så här i efterhand får man, trots ett helt liv i branschen, erkänna att visans kärnbudskap inte låg långt från sanningen, även om också vi försökte…