Det slår mig när jag sitter och tittar på Guldbagge-galan hur lite dessa experter på kommunikation lyckas visa av sitt kunnande när de kallas upp på en scen för att hämta pris. Sedan inser jag att det givetvis inte handlar om det utan om att man följer ett helt annat manus än vi i publiken tror.
Där sitter en andäktig publik och väntar, i alla fall hoppas, det är ju inte vilka som helst som kallas fram, att nu kommer vi att beröras av stormande vinnarglädje framförd av folk med scenvana tränade i konsten att framträda inför stor publik.
Men år efter år, gala efter gala, och nästan oavsett vem som kallas upp på scenen, tycks det som om alla dessa artister som så skickligt hanterar ett av kommunikationskonstens vassaste vapen inte kan hitta ett par välda ord framförda med rätt darr på stämman. Inte att, som de skådespelare de är, gestalta en glad och tacksam vinnare bättre än vem som helst annan hade gjort. Att de till och med glömt det man trodde att skådespelare aldrig kunde glömma: att en scen, oavsett vilken, är en plats för föreställningskonst. Framför sitter en publik med hopp om där framme kommer snart något alldeles extra att hända.
Att överraskning är en del av pjäsen förstår vi och även att man kan bli förstummad för mindre. Men, tänker vi, riktigt så är ju inte fallet här. Alla som ombeds stiga fram är i god tid nominerade, vilket per definition betyder att det som man hoppas skall inträffa också kan göra det. De som vinner kan därför sina repliker: Jag? Skulle jag? Nä men! Vad ska jag säga? Ni får ursäkta men jag blir helt tagen på sängen.
Ytterst få om än någon har därför förberett annat än en lista med namn på vilka som bör tackas. Inklusive frun, sambon, barnen och mamma. Det viktiga har blivit att inte glömma någon. Stackars den hälft som inte får det tack som alla andra hälfter får. I och för sig snyggt med allt tackande men sen då, tänker publiken, vad får vi som tittar på, som så att säga löst biljett till föreställningen? Vi förväntar oss om inte en show så i alla fall lite förberett artisteri. Något lite att beröras av, kanske till och med minnas.
In i det sista hoppas vi att dessa personer förutom tacksamhet och ödmjukhet ville visa oss lite av vad man verkligen kan. Något av det man visar kväll efter kväll på någon teater intill. Vilket i sin tur förutsätter att man insett att den här föreställningen inte bara är en privat ceremoni för branschfolk utan minst lika mycket ett underhållningsprogram för miljonpublik. Det är ju därför som teve är där.
Det märkliga, tänker vi lite till mans, är att detta inte bara är en svensk företeelse, något slags nationaldrag. Samma ”jag-har-inga-ord-för-vad-jag-känner-framträdanden” ges år efter år även på Oscars- och Emmygalor. Faktum är att Idrottsgalan i Sverige, då och då, lockar fram bättre artisteri. Vi väntar oss knappast att Sarah Sjöström och Zlatan skall ge mer minnesvärda framträdanden än svenska skådespelareliten. Men så tycks det, kanske beroende på att dessa inte ”spelar”.
Kjell Bergquist ville emellertid försöka, gjorde ett nummer av att han inte behövde något manus, men gick vilse i improvisationen och visste till sist ingen annan råd än att tala om sig själv fastän han var där för att belysa en annan skådespelares prestation. Det kändes som om han hamnat i fel pjäs eftersom de flesta andra spelade klassikern Överraskad & Ödmjuk.
Hur skriver man ett sådant manus, tänker jag? Den enda som tycks ha ett väl genomarbetat är programledaren. Alla andra skall spela rollen av överraskade glada vinnare helt på egen hand utan hjälp från allt och alla som annars finns runt skådespelaren: förutom ett bra manus en regissör som styr varje sekund av tagningen, fotograf, maskör, scenograf, klippare och allt vad eftertexten räknar upp av yrkesskickligt folk. Här saknas de eftersom överraskning kräver total handfallenhet. Och är man inte överraskad, kanske tvärtom rätt säker på att vinna, får man låtsas. Då duger det inte att hala upp ett tal man ägnat stor möda åt ur fickan, som ju bättre det är bara förstör mer. Eftersom det dessutom är klädsamt att tycka att priset kanske borde ha tillfallit någon annan bör man ligga lågt med sin egen roll i pjäsen.
Vid filminspelning är det många som betyder allt. Inte minst skådespelarna förstås. Men hur svårt är det egentligen frestas man för en sekund tänka medan guldbaggegalan rullar vidare och vi inte får ihop prestationen på scenen med den som gör att just dessa personer är här för att hämta det finaste pris en skådespelare kan få i Sverige. Kanske för att filmande, tänker vi illvilligt, alltid är resultatet av otaliga omtagningar, precis så många som behövs, och minutiös regi av hur ett ögonkast skall se ut och ett snett leende framtona.
Man kan ana hur det muttras i hemmasofforna: ”Bara skådespelare får sådana chanser, upprepade möjligheter att ta om och göra bättre – utan att någon märker det. Det skulle minsann inte duga på löpande bandet eller, hemska tanke, i sjukvården. Se bara på vilka som vunnit priset för bästa kvinnliga huvudroll två år i rad – två nybörjare”.
Så vill vi ha roligare framträdanden på Guldbaggegalan får vi kanske hoppas att fler käcka programledare kan vinna baggar, vilket emellertid inte kommer att hända eftersom komedier och så kallad lättare underhållning per definition aldrig kan vara bäst. Det kan bara kulturella filmer med mening vara, även om meningen är så uppenbar att någon tolkning inte behövs. Det stora nöjet med att gå på bio, i alla fall för mig, är att se, höra och känna något. Sedan gå hem och tänka själv.