Det kom ett brev från Staden med det något obehagliga innehållet att ”en medborgare” anmält oss. Visserligen var ärendet avskrivet men ändå. Anmälaren hade gjort sin medborgerliga plikt och anfört att vår häck mot gatan är för hög. Och därför utgör trafikfara.

Vi reagerade som alla skulle ha gjort, inte med glädje över frikännandet utan med att raskt börja undra vem av våra goda grannar som vi nu kraftigt måste omvärdera. Vi gick igenom samtliga som vi vet passerar vårt hus på vägen till Tolvan eller tunnelbanan.

Absolut inte Kurt. Han är snart nittio och har hemtjänsten på besök flera gånger per dygn. Tar sig visserligen till brevlådan men inte mycket mer. Han är det definitivt inte. Inte heller Stig, ännu otroligare, eftersom han är vår främsta bundis, den vi byter tjänster med. Hans fru Anna är helt utesluten eftersom hon inte går ut alls numera. Ingen annan på nära håll har den läggning som krävs. Det är vi helt säkra på. Dessutom har vi alla slutat klippa häckarna till ”snygga” fyrkanter, tycker att lite uppvuxet är trevligare och mer passande i en gammal trädgårdsstad från 20-talet.

Vi fortsatte längre ner mot gatan men fann ingen som vi ens kunde drömma om skulle vara ”medborgaren”. Det hela komplicerades dessutom av att vår häck är fullt normalt hög och att ingen trafik finns bakom annat än min gräsklippare och sedan ett par vintrar tillbaks även en liten snöslunga.

Vi bor i hörnet av två små vägar. Längs hörnet löper en mur som är cirka en meter hög. Och på den ingenting! Det ger fri sikt åt alla som själva är högre än en meter. Det hela var obegripligt och allt mer obehagligt eftersom det stod svart på vitt att ”medborgaren” fanns samt att Staden inspekterat häcken, även studerat flygfoton, men inte funnit skäl att bifalla yrkandet.

Ingrid, min fru, som är mer ihärdig än jag gav sig den på att detta måste lösas. Förövaren skulle avslöjas hur smärtsamt det än blir. Vi kan inte lämna ett så flagrant övergrepp och bara försöka glömma alltsammans, sa hon och skred till verket. Sökte först den jurist på Nämnden si och så som under flera dagar inte var på plats. Konferens kanske?

Dagarna går och mystiken tätnar. Någon har ju faktiskt gjort detta. Kan det vara surgubben längre bort på en helt annan gata? Eller någon som helt enkelt roar sig med att anmäla folk i största allmänhet? Som har som kvällsnöje att ströva runt och mäta häckar, upptäcka döda vinklar och vara allmänt behjälplig.

Jag fastnade snabbt för den överallt närvarande Byråkraten, han (det är ofta en sådan) som lurar i varje svenskt grannskap med ögat på samfällighetslagen och fingret på larmknappen. Alla som bott i radhus, som vi för länge sedan gjorde, eller sommarhus känner igen dem. Eftersom de alltid har rätt i sak vinner de triumferande varje tveksam fråga på mötet. Att frivilliga krafter, oavlönade och efter bästa förmåga, ställer upp och vill allas väl räknas inte. Att stämningen går i moll är intet mot nödvändigheten av att Pro Forma får sitt.

Men nu har vi, trots snart fyrtio år bakom samma häck, inte kunnat identifiera den Byråkrat som jag är säker på ändå lurar i vårt område. Och förr eller senare dyker upp. De finns som sagt överallt, hukande i buskagen och färdiga att slå till för allas bästa. Kanske har han förklätt sig? Jag går igenom alla jag möter som kan se förklädda ut. En döfödd tanke eftersom här inte pågår någon profilering av det slaget. Alla ser ut som folk gör mest. 

Till slut återkom juristen, som fann det överraskande att vi sa oss överraskade av brevet. Ni ska ha delgivits misstanken, säger hon och fyller på med att Någon på någon Nämnd ska ha talat med oss om saken. Mycket ”ska ha” men inget av detta har skett. En anmälning utan friande beslut hade vi definitivt inte glömt.

Vem som ligger bakom? Nej, hon visste inte mycket mer än att hon efter att ha inhämtat inspektionsrapporten ansåg att anmälningen inte hade fog för sig. Och att ärendet därmed avskrevs. Vem ”medborgaren” är vet hon inte. Hon hade fått anmälningen från en annan nämnd, Nämnden si och så. Det slutar med att hon lovar skicka det material hon har. Mot slutet av samtalet undslipper det henne att flera liknande ärenden, märkligt nog, plötsligt dykt upp. Aha, en seriebyråkrat härjar i området!

Av de papper vi senare får framgår att ärendet skickats till juristens Nämnd av Nämnden si och så. En handläggare finns angiven varpå Ingrid förstås ringer vederbörande. Nej, hon vet först inte mycket mer än vad som hittills framkommit. Men lovar att forska och återkomma.

”Jo”, säger hon i nästa samtal ”jag fick det här ärendet från Nämnden si och så och skickade det genast vidare till Nämnden si och så. Det borde jag inte ha gjort för förstnämnda Nämnd hade redan skickat ut en inspektör. Hade jag vetat inspektörens svar hade ärendet fått en annan gång. Efter inspektionen borde ärendet istället ha skickats till Nämnden si och så. Nu blev allt fel och jag får ta på mig det, jag är ganska ny här och jag är ledsen för vad jag ställt till med”.

”Men kan du inte se var den ursprungliga anmälningen kom ifrån och vem som är ”medborgaren”. Någon måste det ju vara”. ”Jag skall forska och återkomma”, säger flickstackarn med spröd röst.

”Såja såja, alla kan vi göra fel”, säger Ingrid ”men lova att du gör allt för att reda ut detta, även för er egen skull, det är ju knappast bra att alla Nämnder i huset sätts i arbete utan att någon egentligen vet varför”.

Någon timme senare ringer det och flickan säger, med viss tvekan i rösten, att anmälningen kommer från en viss Lars Falk. Ridå!

Så här har det alltså gått till: Muren längs den andra gatan, inte den med häcken innanför, står direkt på gatan. Där finns alltså ingen trottoar eller annan begränsning. I springan mellan muren och asfalten växer ogräs som om det inte hålls efter blir meterhögt, tjockt och oändligt segt. Går omöjligt att dra upp. I trettioåtta år har jag kämpat med detta ”på stadens mark” eftersom någon Nämnd aldrig gjort det. Så hörde jag att Staden numera har en sida på nätet där man enkelt (därav alla nya anmälningar) kan påtala ”dålig plogning, sandning” och annat. Så bra! Jag skrev några rader och minns att jag för tydlighets skull talade om ”buskliknande” ogräs.

Fick omgående svar där man tackade för att jag hörde av mig. Sedan ännu ett där man meddela att åtgärd skulle utföras. Sedan ingenting. Och ingenting varpå jag lät saken bero, förstod att fina sidan mest var där för syns skull. Att ingenting någonsin skulle hända. Men se det gjorde det, från fel Nämnd i fel ärende, men ändå. ”Åtgärdat” står det säkert någonstans.

Sens moralen kunde vara något vitsigt om byråkrati. Men så slår det mig: tänk om inspektören verkligen funnit vår häck för hög! Och att jag således anmält mig själv!