Sponsring är ett tillåtande begrepp. Eftersom det sorteras in under det ännu mer tillåtande begreppet ”marknadsföring” är möjligheterna obegränsade för den ledningsgrupp som vill åka ut i världen och under trevliga former, till exempel under en olympiad eller en segling Jorden Runt, göra affärer med folk från när och fjärran.

Givetvis finns det sponsorer som menar vad man säger; att pengarna går till hjälp, stöd eller uppmuntran åt någon eller något och att man tror att detta bevis på firmans goda hjärta smittar av sig på det egna varumärket. Och givetvis kommer pengarna för det mesta väl till pass. Ändå är det ytterst få som lyckas förena den sponsrades verksamhet med givarens affär. Som när en bank vill ha draghjälp av en skidåkare! Eller ett skogsbolag vill förknippas med segling jorden runt!

(På Atlantis gjorde vi boken ”Pelle Gedda seglar och Gösta Werner målar”. Den var ingen naturlig kioskvältare så vi uppvaktade dåvarande vd på Trygg Hansa Björn Sprängare som sa: ”Kanon! Passar jättebra med vår livboj”. Detta sagt bara för att tydliggöra vad jag menar.)

Sponsring är dyrt, satsningar slukar mer än gärna stora delar av hela marknadsbudgeten. När SCA lägger bortåt fem hundra miljoner på Volvo Ocean Race undrar man, vilket kanske styrelse och ägare innerst inne också gjort: Vilken är den lättbegripliga kopplingen? Den man fattar i en blink? Hur hänger segling i högteknologiska maskiner ihop med vidareförädling av norrländsk skogsråvara? Samma andas barn? Samma kärnvärden? Vad är det publiken skall minnas – mer än tre bokstäver formgivna på ett visst sätt?

Jag har varit med tillräckligt länge för att ha sett hur väl firmans sponsorstrategi passar chefens privatintressen. Seglar chefen då satsar man på segling, spelar han golf blir det golf och lirar han tennis ja vad blir det då, inte rullstolshockey i alla fall.

Jag har alltid undrat när den här typen av svindyr marknadsföring skall visa sitt rätta ansikte. När det ifrågasätts om så stor del av marknadsbudgeten verkligen ger den effekt man utlovar.

Vad hade man också kunnat göra för pengarna? För en halv miljard! Träffas är en sak. Visa upp sig en annan. Gärna i stora märkvärdiga sammanhang. Visa att man är med. Att en ann är lika god som en ann. Men hur pratar man ihop det som händer på havet med det som pågår i skogen? Hade inte ett bra arrangemang, säg för hiskeliga hundra miljoner, varit minst lika bra? Betydligt bättre?

 Vad är den exponering i media man når egentligen värd? Inte räknat i antal tevesekunder och youtubeklipp utan i vad dessa innehöll; vad som sades och visades, om det berörde någon, alla eller ingen? Dessutom räknat i förhållande till vad konkurrenterna sa och visade vid samma tillfälle där hundra andra också ville synas och höras.

Någon som räknat på det? Skulle knappast tro det eftersom det är omöjligt och därmed möjligt att påstå att en satsning på ett båtprojekt som förflyttar sig jorden runt kan vara värt fem hundra miljoner. Att sponsring är värd guld för den verksamhet som sponsras är självklart. Men sponsorer är inte i välgörenhetsbranschen. Tanken bakom är som all marknadsföring självisk.  

Sponsring är, budgetmässigt, en del av marknadsmixen. Ändå fattas besluten inte sällan högt över marknadsavdelningens huvuden. Jag vet, jag har varit med och tiggt. Och alltid hänvisats en trappa upp. Att lägga femtio miljoner på ett Fotbolls VM i Brasilien blir en styrelse- och därmed ägarfråga. När de sifferbevis, som skall rättfärdiga satsningen, saknas eller känns alltför vidlyftiga kan man alltid påstå, som flera svenska storbolag gjorde i Sotji, att man var där för att främja demokrati och alla människors lika värde (!) vilket låter bra men skorrar illa. Trovärdighet är all marknadskommunikations fundament.

Budskap står och faller med hur de berörde och upptäcktes, hur det intresserade, kändes och om det bestående var trovärdigt. Vad lärde det ut och vad som stannade kvar när allt är över och alla andra har sagt sitt. Hur ofta det blixtrade förbi är mindre värt. Budskap blir inte intressantare för att det upprepas i aldrig så många klipp.

Så här skulle jag kunna resonera om jag var SCA:

Vad är det som luktar trä och kåda (inte hav och tång) och är fullständigt unikt i världen. Som ligger där vi hör hemma, bor och verkar. Som vittnar om vad duktigt folk kan åstadkomma med denna unika råvara. Som berättar om känsla för materialet, handlag med det, kunskap om dess möjligheter, uthållighet, handlingskraft, kreativitet, konst och kultur. Som är förankrat i nuet men också berättar vår historia. Som visar vilka oändliga möjligheter en välväxt svensk skog erbjuder. Hur väl den passar framtidens behov som till exempel hur ett välbyggt hus av trä står i minst hundra år, hur det andas och tänker på miljön. 

Ett stenkast från där SCA föddes, och än idag verkar, ligger en sällsam plats, en sponsordröm för en skogskoncern av rätta kalibern. Att sponsra den skulle kosta ungefär av vad jordenruntbåtens mast betingar. Den har allt en marknadsförare av ”trä” kan önska sig. På tusen sätt visas vad detta unika material kan åstadkomma när det förädlas av rätt hand styrd av fantasi i full frihet.

Mannaminne (redan namnet lämnar tankar på vad du annars kan ha sett) ligger  i byn Häggvik med Nordingrå som närmaste centrum. Platsen utgör själva sinnebilden för träets levande kraft. Men också för svensk, och norrländsk, företagsanda. Här förenas den kreativa människans kreativitet med naturens egen. En rundvandring är ett äventyr. Överallt längs vägen möter bevisen på vad människan kan åstadkomma när hon ger sig fan på att inget är omöjligt. Här fanns inga pengar. Ingen kommun som ställde upp. Allt är hopskrapat år för år av en seg norrländsk konstnär där tummen sitter precis där den ska.

Anders Åberg var namnet, son till målaren Pelle även han ett kapitel för sig. Efter konstutbildning lämnade Anders Stockholm för livet vid Höga Kusten. Du kan ha sett hans tredimensionella tavlor på till exempel Arlanda. Visst har han haft snickar- och annan hantverkshjälp men ingen menar annat än att detta är ett enmans livsverk – tvåmans förresten för utan en fru av samma virke hade det inte gått.

Mannaminne är för den som inte vet ett ”Skansen” men utan djur,  ett fyrtiotal märkliga byggnader på en bergssluttning med storskogen bakom och med en hisnande vy där Höga Kusten är som vackrast. Alla byggnader är helt olika, solitärer från skilda tidsepoker och skilda hörn av världen. Alla är handgjorda på plats och utsmyckade med tredimensionell träkonst som gör vartenda trappräcke, handtag, fönsterfoder till en individ.

Här finns förutom rader av muséer om livet förr; i skogen, på åkern och sjön en rad konstgallerier och utställningslador, en ungersk bondgård, en norsk stavkyrka, ett Dragspelets Hus, en japansk pagod och så vidare. Överallt överraskningar! Som en basfiol så naturtroget snidad att spelmän som går förbi börjar stampa takten. Högst upp dessutom ett nybyggt hotell där även SCA-direktörer och deras långväga gäster kunde bo någon natt, öppna fönstret mot skogen och dra in naturens livgivande dofter.

Man kan drömma om att någon kunnig journalist ger sig på att försöka ta reda på vad alla dessa miljarder kallade sponsring egentligen ger. Förutom nöjet för några få. Hur många riktiga möten det gav, mellan vilka, vad som sades, fram med protokollen, vad som beslutades om, vilka kontrakt, letter of intents, leads och reella förfrågningar som följde, helt enkelt tar reda på hur affären avlöpte. Eller åtminstone förväntas avlöpa åtföljt av löfte om uppföljning och öppen redovisning.

Och sedan ställa det mot vad man annars kunnat göra för dessa enorma pengar. För rullstolhockeyn till exempel. Och för Stiftelsen Skota Hem som bara behöver ”en ynka miljon” (se ett tidigare inlägg) för att kunna ge hundratals rullstolsbundna ungdomar möjligheten att upptäcka seglingens rätta ansikte. Tänk om man sparat en enda av dessa fem hundra miljoner till att stödja den sortens segling! Och haft förmåga att förmedla seglingens inre upplevelse oavsett hur stark, frisk eller rik man är, i vilken båt man sitter och oavsett om båten är bakad i plast eller som sedan tusentals år tillbaks byggd i trä från närmaste skog. Segling i monsterbåtar är en sport. Segling i enkel träbåt, som människan gjort i tusentals år, något helt annat. Om det senare hade ett företag som SCA kunnat ha mycket att berätta – som har med saken att göra.