Så här vid brasan är det lätt att låta tanken flyga fritt; bakåt, inåt mot varför det blev som det blev och allt sånt. Att jag skulle bli reklamman och inte guldsmed, lärare eller pol. mag. med sikte på en karriär som tjänsteman i Fortifikationsförvaltningen var länge högst osannolikt. Reklam var inget vi talade om i Norrbotten. Det var något man ägnade sig åt i Stockholm och framför allt i Amerika. Reklam var matinéns Ta en Toy, Hälsan för halsen Bronzol och Tulo den lille halsläkaren. Men framför allt affischerna för Pommac, Coca Cola- och Portello. Portello var inte bara en mörk sliskig dryck. Den klibbade fint i håret på den som ville ha ett elegant blixtlås i nacken.
Min pappa vad guldsmed och hade affär för allt som hör dit. Juletid var butiken proppfull med folk som köade för Stigbert-ringar, armband i Bismarck, Pansar- och X-länk, kedjor, örhängen för hål i örat, broscher, pärlhalsband, silverskedar att lägga till sparade samlingen men framför allt berlocker som föreställde allt en människa kan tänka ut: strykjärn, bilar, hus, trumpeter och saxofoner för att inte tala om hjärtan och fyrklöver i alla tänkbara varianter. Långt inpå julaftonens eftermiddag jäktade äkta män in för at slita åt sig något ”vad som helst”. Inte sällan ringde folk som inte fattat att det var jul förrän tomten stod i dörren och bad att få komma förbi. Det var bara att lämna skinkan och snapsen och öppna igen. Ofta tog dessa affärer extra lång tid eftersom både säljare och köpare redan kommit långt i firandet.
En jul, det kan ha varit runt 1950, när butiken var som mest laddad med allt som glimmar, fick den dessutom påhälsning av helt annat slag:
Midvinternattens köld var hård och den natten hade jag kunnat bli ihjälslagen med en yxa. Bara en enkel trädörr, olåst för på den tiden låste man knappt ens ytterdörren, skiljde mig från yxmannen. Jag var sju, åtta år och hade min sovplats i det rum som dagtid var firmans kontor. Alla husets rum hade dubbla funktioner, utom finrummet som bara stod där i väntan på nästa bjudning. I allrummet sov mina föräldrar, i extrarummet intill kontoret sov min pappas halvbror Rune, ännu ensam för Munk, riesenschnauzern som strax efter att detta hände anskaffades som vakt vid guldet, var ännu inte påtänkt.
På andra våningen bodde två familjer i var sin tvårummare. Baggers i den ena och Berglunds i den andra. Ingen av dem hade vaknat eller sett något. Mitt emellan bodde brännvinsadvokaten Gilliam. Men han skulle inte ha vaknat ens om tjuvarna sprängt kassaskåpet i rummet rakt under hans, som var Runes. Natten var svinkall och hård, det blåste och ven i buskar och träd och tur var väl det. Det gjorde att jag, även om jag vaknat av ljuden från butiken, nog skulle ha skyllt på vädret och somnat om.
Dörren från kontoret vette mot ett litet smalt utrymme där firman staplade de små kartonger som ingick i köpen. Fint skulle det vara med vackra band och eget omslagspapper. Askar för ringar i olika utföranden och grad av lyx beroende på vad ringen fått kosta. Men också långsmala askar i olika längd och bredd för skedar, gafflar, knivar i mat-, –dessert – och kaffestorlek. Dessutom större dimensioner för silver- och nysilverfat i oändliga varianter, tennskålar av alla slag, stånkor och pokaler, de senare fortfarande populära priser så fort det tävlats någonstans. Bra affär dessutom eftersom de alltid skulle graveras, vilket var min pappas specialitet. Än idag kan jag inte förstå var han hittade de olika stilar med vilka han snitsade till typ ”Första pris. DM på skidor. Kalix 1951”. Toppat med den evige hjältens namn. Kanske hade han hittat någon ”stilbok”, kanske gömde han den så att alla skulle tro att allt var på fri hand. Men nej, han hade sina sidor men inte den. Han hade nog helt enkelt fallenhet.
I skåp och lådor i detta lilla utrymme fanns dessutom allt vad silkespapper hette. Rosa till guld och vitt till silver. På senare tid även askar för klockor eftersom det så småningom blev en sidobusiness. Till slut även en hörna för glasögon. Recept fick man skaffa hos doktorn. Och själva glasen skickades på slipning, vart hade jag ingen aning om. Även klockor som skulle lagas skickades bort. Annars gjordes allt på firmans verkstad. Där smiddes skedar i Tondedalsmodell, tillverkades släta guldringar i parti och minut, något jag redan som fjortonåring tidvis blev ansvarig för, lagades ändlösa rader av broscher som tappat nålen, örhängen som tappat pärlan, armband som nötts av men framför allt löddes här berlocker. Den kvinna, eller liten tjej, fanns inte som inte skulle ha en länk med ju fler berlocker desto bättre.
I locket till varje ask stod det när firman var ung med snirklig stil S.O. Falks Guldsmedsaffär, senare Falks Ur & Guld och till sist Falks Ur, Guld & Optik. Men det var inget mot vad en sporthandlare i Överkalix drog till med. När pappa etablerade sig där, som ortens första och enda guldsmedsbutik, ville sporthandlaren inte vara sämre. Så han monterade in en extra disk för varor av det slaget och satte upp skylten Cykel, Sport & Guld.
Mot väggen till detta lilla lagerrum hade jag min säng. Vid sängens fot fanns den olåsta dörren. Med örat mot denna dörr bland alla kartonger, allt papper och glitter hade mannen med yxan stått och lyssnat. Jag kan ännu rysa vid tanken. Sängen var förresten inte en säng utan en gigantisk finsoffa i någon modell som jag aldrig kunnat reda ut, Karl Johan kanske. Dagtid var den således sittplats för pappas märkvärdigaste besökare, som bankens man och de olika handelsresande som passerade. Nattetid fällde man ner sidostyckena, varje kväll ett lika farligt uppdrag. Passade man sig inte klämde man fingrarna i den finurliga järnkonstruktion som justerade det som nu blivit huvudstöd.
Jag sov alltså kanske en meter eller två från denne yxman. Hans uppgift framkom det senare hade varit att hålla vakt inåt, det vill säga så att ingen från huset gjorde sig besvär med att störa den andre tjuven, som med raska tag drog ut skepp och lådor och helt sonika tömde innehållet, mest guld det andra lönade sig inte, ner i två enkla väskor.
”Vad hade du gjort med yxan och någon kommit in”, hade man frågat mannen som egentligen bara var en grabb på arton år. ”Slagi i huvet”, hade han sagt där han satt i Kalix lilla häkte, en tillfällig bostad innan lagens väktare tog vederbörande till säkrare förvar i Luleå.
Båda ”sinnesundersöktes”, som det hette, av provinsialläkaren (!) och befanns fullt kapabla till vad som helst. De åkte förstås fast. Uppdraget var i grunden omöjligt och det troliga är att det visste även tjuvarna, två finnar som tagit sig över gränsen fem mil bort kanske mest i hopp om att få övervintra i ett varmt och skönt eget rum med tre mål mat om dagen.
Min pappa fick besöka dem. Både landsfiskalen och provinsialläkaren var hans nära vänner. Båda besökte med jämna mellanrum groggbrickan i finrummet. Han fick till och med ”förhöra” marodörerna, för synen i butiken visade att det var en galning som farit fram. Jag glömmer aldrig svaret pappa fick när han fått skälla ett tag: ”Dä skull ha vari gold alltihop”.
Kanske menade boven att då hade de lättare kommit undan. Men hur flykten mer i detalj var planerad var det ingen som förstod för spåren hade en blind kunnat följa. Efter inbrottet gav de sig iväg ner mot ängarna, ett hundra meter öppet, brett fält som följde älven bort mot havet, och som så här års låg pudrat med halvmeterhög orörd snö. Även en gråsparvs framfart hade synts i det kompakta mörker som vid den här tiden på året råder tjugotvå timmar om dygnet. I en lada fann man dem, utpumpade av allt pulsande, bara ett par kilometer bort. Även yxan hade man kånkat på. Längs vägen hittade man senare armband och annat som hoppat ur väskorna lite här och där. Många på orten sprang flera år efteråt och letade bland tuvorna.
Detta var således mitt barndomshem. En träkåk i centrala Kalix alltid full med folk. Förutom butikens kunder framför allt ett öppet hus för många av ortens mest spännande existenser, som kom och gick framför allt med sikte på husets källare. Där låg verkstan och i den huserade Rune. Den var hans domän, pappas var butiken och kontoret. Trappan ner till verkstan låg i andra änden av utrymmet bakom min sovvägg. Men den användes bara i ”arbetet”. En annan väg till källaren gick via husets privata entré, vilket betydde att ankommande knappast mäktes. Från farstun gick en trappa ner till en lång gång i vars ena ände dörren till verkstan låg. En annan gång, vinkelrät mot den förra, ledde till tvättstugan och mer än en gång irrade verkstans besökare bort sig särskilt på vägen hem. En hittade vi sovande på mangelbordet.
Stående gäster var Pommac, Hiroshima, möbelhandlaren när han hade tid men framför allt Mr. Carlson med förnamnet Einar. Han blev mitt livs första hjälte, en tvättäkta ”armikanare” alltid i hatt, även inomhus, kostym och fimp i mungipan. Det hade han lagt sig till med i Chicago dit han utvandrat och blivit kvar så länge att hans tal fått den rätta brytningen. Han visste berätta om gangsters som vilt skjutande hängde i Packardens dörrar och på två hjul rundade gathörnen. Nu var han hemma och hade startat korvfabrik i grannhuset på andra sidan vägen. Ur de immiga fönstren, ständigt öppna oavsett kylan, spred sig den mest förföriska doft över grannskapet. När korvkoken gick för länge, vilket hände allt som oftast eftersom Einar hade annat för sig ofta i verkstan hos Rune, simmade all korv sprucken till en sörja i karet. Då var det bara för oss grabbar att anmäla sig. Smaken var det inget fel på. Trots den överkonsumtionen gillar jag fortfarande korv.
På vägen till verkstan passerade man pannrummet. Mitt emot det låg vedrummet till brädden fyllt med kluven ved som kastats in via ett källarfönster. Veden kom med häst och släde från någon bonde i trakten. Det rummet blev mitt. Där höll jag och mina kompisar till; byggde kojor och hade var sin hövdingatron klädd med trasmattor och renskinn, som inte var någon bristvara i något hem där uppe på den tiden. När pannan började gå tom ålåg det mig, och när gänget var samlat även mina kompisar, att hyva in ved i dess glödande käft. Det gick så till att vi anordnade kasta-prick-tävling. Från vedrummet skulle klabben kastas cirka fem meter över gången och in i den öppna luckan. Ett konststycke som krävde sin man eftersom luckan inte var mycket större än en klabb på tvären. Den som vann fick lakritsremmar, Dixiekola eller vad vi nu skrapat ihop.
Ibland träffades verkstans och vedrummets båda gäng. Inte så att gubbarna fick kasta ved, de ha aldrig prickat, men så att vi om vi inte var för många fick sitta in och med öron som tefat lyssna på skrävlet, skratten, finterna och jävelskapen man antingen hittat på själv eller nyss hört talas om att andra bidragit med. Ofta var händelser på och omkring droskstationen ursprunget. Droskstationen hette således inte taxistationen eftersom bilarna var för fina för det; alltid stora amerikanare ofta av senaste modell. Att de knappast passade ishala oplogade vägar i Norrbotten, mer då spikraka highways genom Nevadas ökenlandskap, struntade man i. Fint skulle det vara. Därför hette det droska.
Numera vet jag vad jag att det var här min karriär anlades. Tillsammans med klockskojarna, som med klockor långt upp längs underarmarna ständigt hängde i butiken, blev Einar, Pommac och de andra min tidiga skola. Ingen visste, och vet väl knappast än idag, att ämnet kunde ha hetat Grundkurs i Storytelling.
Jag tänkte på det många år senare när vi för Gants räkning besökte Dublin och jag fick tillbringa ett par dagar, och sent in på natten där emellan, med ett par inhyrda litteraturstudenter med väl uppövade pubvanor. Allt för att jag skulle hitta något att skriva om medan Krister och Johan plåtade kläder i helt andra miljöer. Grabbarna visste berätta om berättandets hemvist; oftast där inget händer. Där det inte finns mycket att tala om får man hitta på. På Irland blev det hela fyra nobelpristagare av vanan att sitta på puben och småljuga: Yeats, Shaw, Becket och Heaney i den ordningen.
I Kalix blev det i alla fall en copywriter. Eller en ”embryonal essäist” (se tidigare inlägg), som jag numera i skenet av den här bloggen också kallar mig.