I reklambranschen möter vi båda sorterna; de med pengar och de utan. Båda kallas entreprenörer för att de skapar affärer, bygger företag som anställer varpå hela näringskedjan får kraft, floden ännu ett tillflöde. Kalla det vad du vill; altings början kanske.

 

Att ha mött otaliga av båda sorterna är en ynnest som inte går att köpa sig till, inte heller att läsa sig till. Den arbetar man sig till på ett sådant sätt att man blir den klick på paletten som kan ge ögat liv, den hjälpreda som öppnar fönster och rundar hinder, kalla det vad som helst. Sanna entreprenörer har allt, även detta att de vet vad de saknar.

 

De med pengar kommer med väskan full med dokument, löften från partners och banker till och med från marknaden; visst ska vi köpa står det med stor stil, det låter som musik. Sätt spaden i marken så kör vi. Det senare ett modeord som är bättre än det först låter. Det handlar nämligen om det; om att förr eller senare köra, att en vacker dag efter alla försäkringar sluta tveka, justera, ändra och ta om. Om att släppa bromsen trots att ingen återvändo finns.

 

De utan pengar kommer med en idé. Det gör förvisso även de andra. Skillnaden är bara att de som saknar pengar ofta bara har idén, inga andra stora tillgångar; stora investeringar runt knuten, inga anläggningar och inget nämnvärt mänskligt kapital att dela bördan med. Ofta ingen större social affärskompetens, sätt att föra sig i rutan, svänga sig inför media, kråma sig på festen. De saknar, jag letar ordet; social marknadskompetens. Ofta är de hur trevliga som helst, lite buttra kanske, envisa, nördiga men justa och med glimten, låt vara lite kärv, i ögat. De vet givetvis vilken marknad de söker, men inte hur man bäst närmar sig den. De tror att deras idé, produkt, tjänst har allt, inte att den ska sälja sig själv, de är långt ifrån naiva men hoppas ändå in i det sista att ett klatchigt sätt att visa upp märkvärdigheten ska räcka. Vilket det aldrig gör. 

 

Men med brist på pengar framträder ett ägande som de med pengar saknar. De sanna entreprenörerna, de som ordboken primärt menar, har sig själva, äger hela sitt jag. Själva är de bilens motor för att nu fortsätta på det spåret, men också dess själ; körglädjen. I deras garage står glädjen högt i tak, inte bara en pjäs som väntar på uppdrag. 

 

Med glädje bygger man musik, sa poeten utan att, förmodar jag, fatta vad det har med affärer att göra. Musik sätter folk, även fä, i rörelse, dans och de mest lustiga turer. Rörelse virvlar upp damm och i dammet finns kornen som ingen profet eller professor kunde ana. Där flyger det otänkta, oväntade, oplanerade, allting på o. Det som löser sig därför att turerna är vilda av glädje och logen bara hjälpligt städad. 

 

Jag har mött många av dessa unika män. Blev god vän med flera, bästa med ett par som Curt med sitt Max, Fernando med sitt Zeta och Jan med sina Mitsubishi och Huyndai. Och med Björn, som till det yttre kunde antas tillhöra entreprenörerna med fickan full med pengar men som i själen var en sökande glädjespridare som i sina LKAB, SSAB och Nordbanken såg konst och kreativitet huka under affärsbyråkratins gissel. Märk väl att jag inte talar om lustigkurrar utan om affärsmän (gäller även kvinnor, jag erinrar mig gärna Marianne von Baumgarten) som med sin lust, sin energi, sitt sinne för detaljer, för skönheten i det lilla, konsten att aldrig ge upp, aldrig tar ett nej för ett nej, alltid reser sig och tar nya grepp. Med Baby Björn blev jag aldrig bästa vän, men bekant nog. När han kom med sin första prototyp under armen misstrodde han allt vi representerade. Det gick rätt bra ändå. Även han brann för sin idé.

 

Med sådana affärsvänner pratar man inte om kostnader, det är redan avgjort, det ska löpa i ett spår för sig. Kostnaden har inte med pengar att göra utan med vad insatsen visar sig kunna åstadkomma.

 

Så vad kan då detta märkvärdiga, rent konkret, vara. I Curts fall var det att han så innerligt gärna ville vara den som skapar Sveriges godaste hamburgare, inte för firmans skull utan för sin egen. För firmans kunde han ha valt att skapa den billigaste. Bäst krävde att han reste jorden runt i sin rullstol, sökte varje fiber, hydrat och fettdroppe som till rätt pris (en hamburgare som får kosta fem hundra kronor kan vara snäppet godare) ger en produkt som motsvarar den fulla innebörden av det kaxiga löftet. Svensk blev nyckelordet. 

 

Italiensk blev nyckelordet för Fernando, som var så obenägen att synas att jag nästan bokstavligen fick pressa på honom en keps och släpa honom till fotografen. För Jan blev nyckeln att bilen var japansk i en tid när allt som kom därifrån ansågs som kopior och sekunda. Mitsubishi sålde efter några år mer än tio tusen årliga bilar. Hyundai redan första året artonhundra, inte för att bilarna var särskilt mycket att skryta om utan för att de klädde av sig allt prål och nakna hävdade att nu var det ”dags för rätt bil i rätt tid”. Men utan honom själv hade det ändå inte gått. Tyvärr var han så hängiven att det slutade med att han inte orkade mer. Vi såg det komma. Sa på varje möte ”det är ju bara en bil” men för Jan Reander, den gamle hockeybacken, var det allt eller intet.

 

Om detta med entreprenörskap och vad som får den mest potenta generatorn av alla att sprida gnistor som antänder andra tycks ingen politiker veta något. Jag har aldrig hört någon ens försöka. De vill kunna allt själva. Men så kommunikationsexperter de är har de svårt att inse att den som talar i egen sak låter som en säljare.  

 

I somras fick jag höra en av de mest utpräglade entreprenörer jag träffat säga precis vad det handlar om, hitta den enkla sammansättning av några ord som bara en sann kreatör kan hitta. Anders Åberg, salig i åtanke, hade nämligen såväl entreprenörens som marknadskommunikatören alla gåvor i sin hand. I en film sitter han på sitt Mannaminne, denna osannolika skapelse av en by som äger hela världen (måste ses och upplevas för att förstås) och svarar på en journalists dumma men helt relevanta frågor. De vandrar runt bland hans tusen verk, Anders i sitt vanliga blåställ passar på att städa lite, tar upp en sten, sparkar undan några kottar medan han på släpig stockholmska berättar. Till slut kan inte journalisten hålla sig längre så han slår ut med armarna, far runt med blicken och säger; ”men varför, varför allt detta?”

 

”För att det går”. 

 

Och så är det men det vet ingen politiker något om. Än mindre i valtider inför en väljarkår som vägrar förstå sitt eget bästa. Lycka till, säger jag och återgår till mitt manus utan slut där sådana här tankar och liknande far runt i dammet efter liv och rörelse i skrivlyan.Tänk, slår det mig, om allt efter alla år bara var försök att få veta vad som går. Det vill säga att ingen annan än jag själv behöver bry sig.  

 

 

Bilden:

En målning på min vägg  av Matsola Burman, min svensklärare. I sin själ var han som synes även konstnär. Det ena gav det andra, Därför ställde han Den helige Fransiscus där solen bara skiner på honom.